Jag har kommit på en sak...

... eller egentligen har jag vetat det sedan SE blev sjuk.

Vi är pestsmittade.

Så måste det ju vara....

?

Demens...

... detta för mig så förhatliga ord. Denna stämpel av sjukdom som jag ännu inte kan sätta på min älskade därborta. Känslomässigt, och i den vardag som måste överlevas så är han ju bara "någon annanstans" just nu.... så måste det få vara.

Men det logiska tänket... ja, det finns ju där ändå. Hur jag än värjer mig... så någonstans så sipprar det på.... i ett slags parallellt vardagligt och grymt universum så vet jag ju... han är dement.

Idag, nu på morgonen, blev det extra svårt. Som en bomb som exploderade och öppnade upp det logiska tänket på vid gavel.... när jag läste om en av vår tids största idrottsmän.... Ingemar Johansson. Han dog inatt...
Han var också dement.

Det är verkligen tid för en lång lång resa.... så har det varit länge nu. Varje dag.

Jag tänker på Ingemar Johansson.... jag tänker på SE. Två världsmästare på sitt sätt...


http://gfx.aftonbladet-cdn.se/multimedia/dynamic/00844/ingo_844361l.jpg

Ny hund...

...en kaxig nyklippt Pontus P

Fokus...

... på varje liten tråd som gör bra. Till mig själv så söker jag i varje ny dag någonting som kan lysa... vad som helst som kan göra dagen lite lättare.
Det är som om jag måste dra i den segaste tråden... och det tar nästan all energi jag har. Fokusera... hela tiden... bara det.

Men om jag inte skulle göra det just nu.... då skulle jag sjunka. Å det är inget alternativ. Hur livet än kommer att fortsätta...

Idag har jag Carolina.
Idag har jag vår lilla lägenhet.
Idag är det fredag.
Idag ska Pontus P få klippa sig.

..........

Igår pratade jag med SE. Men jag ringde "fel tid".... det vill säga precis innan lunch. (Jag har ringt "fel tid" många gånger nu....!) Han var inte på dåligt humör, men jag hörde ju.... inte var det med den där glada skrattrösten som han svarade på mina frågor... utan lite korthugget och frustrerande... han hade ju inte fått mat än! Vilket han upplyste mig om flera gånger....
Men jag tyckte det var svårt att prata med honom igår. Svårare än vanligt. Jag vet inte varför... och idag hör jag hans röst hela tiden... som ett eko inom mig. Det är tufft. Jag vill inte det... och det gör ont.
"Vad gör du då?" ekar det.

Då måste man dra i den segaste tråden....

..........

Läkarämnet.
Han ringde inte upp på avtalad tid.
Jag fick ringa och söka honom igen.
Han ringde senare och stressade igenom ett samtal på två minuter.
Han frågade om jag hört något från f-kassan.
Han hade glömt tidigare möten och förslag.
Han förlängde sjukskrivningen.
Han frågade inte ens hur jag mådde.

Jag blev bara ställd.... och kände mig både dum och tom när vi lagt på luren. Ilskan och besvikelsen kom sen... hur går jag vidare nu då? Jag vill inte orka det här själv...

Läkarämnet. Inte ett dugg heller...

"Jag tror på dig"...

... brukar min bloggvän Nalle skriva.
Jag tror inte hon vet hur mycket de orden betyder för mig...

För så är det.... hon hjälper mig att vara den bästa Elisabeth som finns på GG-gatan just nu. Hon tror på mig.... oavsett om jag bara har bäddat sängen en dag, om jag bara har gråtit en dag, om jag har varit full av tillförsikt en dag, om jag har gjort något roligt en dag... så tror hon på mig. Hon talar inte om för mig vad jag ska göra hittan och dittan... hon talar inte om för mig hur, och när jag ska gå vidare... hon litar fullt ut på att jag vet det själv.
Hon tror på att jag av egen kraft, på mina villkor, och med mina förutsättningar tar mig en liten bit framåt varje dag.
Det är stort.... och det bär långt mycket längre än annat just nu.

Jag vet ju också, precis som hon, att jag tar mig sakta men säkert framåt.... men hon är en av de få som ser det... och som säger det.

Att någon tror på en... att någon ser en... att någon hjälper en att vara den bästa personen i sitt eget liv.... en sådan någon borde alla ha!

Tack Nalle....

..........

Läkarämnet ska jag skriva om sen.... och även lite annat. Just nu är jag bara trött...

Jag pratade med SE på morgonen... han mådde bra, men var hungrig. Som en annan värld att höra hans röst...

Sitter och väntar...

... på att läkaren ska ringa. Jag avskyr det. Att prata om mig.
Varför då.... jag vet inte.
Det eviga rabblandet om hur jag har det... och hur jag mår.
Det är sådana här stunder jag skulle vilja gå ut härifrån... och ha något bättre precis utanför dörren.
Jag måste fråga om försäkringskassan... och deras planer.
Jag vill framåt... försiktigt... för jag vill inte stanna här.

Carolina har gått till skolan.... och sen skulle hon följa med en kompis på stan, och vara smakråd. Å de skulle gå på Sandy´s och fika....

Måndag igår...

... och det hände inte så mycket. Rent praktiskt.
Det snurrar mest på insidan.... tankar och funderingar tar mycket plats nu. För att komma framåt.
Å jag skriver tyst om något annat som också finns.... djupast... det dåliga samvetet.
Jag har inte varit till SE på länge.
Men det måste få vara så just nu.
Jag tror han förstår... jag försöker tänka så.

Idag ska läkaren ringa....