... och det hände inte så mycket. Rent praktiskt.
Det snurrar mest på insidan.... tankar och funderingar tar mycket plats nu. För att komma framåt.
Å jag skriver tyst om något annat som också finns.... djupast... det dåliga samvetet.
Jag har inte varit till SE på länge.
Men det måste få vara så just nu.
Jag tror han förstår... jag försöker tänka så.
Idag ska läkaren ringa....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, så måste det få vara just nu, att du inte besöker SE så ofta...
Det handlar om att Du lyssnar inåt, tror jag...inåt till Ditt eget lilla rum...och jag är fullständigt övertygad om att SE förstår Dej!
KRAM från Eva
Ibland måste det bara vara så!
Känns som en evighet sedan jag läste hos dig. Mycket vatten har runnit under broarna både här och hos mig. Sannerligen. Tänker dock på dig oftare än vad jag är här :)
Hej!
Ska berätta en historia ur verkligheten för dig. Den handlar om två kvinnor. De bodde inte ihop, men de var ogifta bägge två. De var väldigt tajta vänner.
De satt en dag och pratade om att om någon av dem blev sjuk skulle den andra göra besök dagligen. Så skulle det bli och ingen kunde någonsin få ändra på det. De LOVADE varandra det.
Så kom den dagen. Den ena kvinnan började mer å mer utveckla demens. Och dagen kom då hon inte längre kunde bo hemma.
Den andra kvinnan kom ihåg deras löften till varandra och besökte henne dagligen. Satt vid sängen eller var i rummet dagligen. I timmar.
Den sjuka kvinnan kände såsmåningom inte igen sin vänninna.
Men väninnan hade lovat och kom - dagligen.
Dagar gick. År gick. Kvinnan som var frisk, besökte sin vänninna i timmar varje dag. År ut och år in. Personalen sade till henne att hon inte behövde komma. Hon måste tänka på sig själv. Men kvinnan kom.
Flera gånger påtalade hon att: Jag skulle så gärna vilja göra något annat för en gångs skull. Men jag lovade.
Så hände det att en dag kom hon inte.
Hon hade avlidit.
Men för den sjuka väninnan såg dagarna ut som de alltid gjort de senaste åren.
Vad vill jag säga med detta?
Jo,tänk så många år som gick förlorade för den friska kvinnan. Hon som satt dagligen på vänninnans rum. Hon kunde ha tagit till vara de år som hon själv hade kvar. Gjort något som hon tyckte om.
Visst. Ett löfte är ett löfte, Men bara så länge det finns förankring i det.
Man kan aldrig ha dåligt samvete över ett brutet löfte som fattades på andra grunder.
Nu handlar detta inte om er. Vet inte om ni gett sådana löften, eller så, kvinnorna var mycket äldre osv...osv..
Men ändå.
Hade den sjuka kvinnan vetat om att hennes kära vänninna satt dagligen på hennes rum utan att leva sitt eget liv, så skulle hon antagligen ha sagt ifrån.
Det är kärlek.
Att tillåta den andra människan få frihet att göra det hon/han vill.
Visst är det roligt med besök.
Men om den sjuke inte vet om det gått en dag eller två veckor emellan besöken, så kan man inte hållas med dåligt samvete.
Stor Kram Nalle
Skicka en kommentar