... är det fasansfulla ordet idag. Död. Bara att skriva det känns... ja, jag vet inte.
Carolina kom hem från skolan för en stund sedan. Ledsen. Hon förstår inte... att de inte förstår. Hon hade sagt till en klasskompis att hennes pappa var död.
En annan klasskompis hade sagt: "Nej, men det är han väl inte... jag vet ju att han är sjuk!"
Nu blev hon lögnare. Hon hade ju inte velat berätta för alla...
"Men mamma... jag menade ju inte så... jag orkade bara inte berätta... men han finns ju faktiskt inte längre... MIN PAPPA finns inte längre!"
Jag vet vad hon menar. Hon tänker känslomässigt. Rollen som han ägde. Den största och viktigaste för henne. Borta. Han kan aldrig bli frisk, och han kommer aldrig mer tillbaka. Pappa - inte längre pappa.
Jag kan förstå det.
Sen blev hon bara tyst. Hon vet inte hur hon ska känna. Inte hur hon ska tänka. Inte hur, och vad hon ska säga.
Hon vill bara att alla ska förstå ändå.
"Det är okay, Carro" sa jag. "Man får säga så.... och man får faktiskt också känna så." Sen pratade vi om det en bra stund.... hon behövde det. Hittade lösningar för skoldagen imorgon...
Å jag tänker för mig själv... inte dit. Inte nu. Känn inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Usch så förtvivlat svårt det måste vara.
Att mista men samtidigt ha kvar...
kramar
Vet faktiskt inte vad som skulle kuna hjälpa din dotter med det här. Hon är ju ändå mitt uppe i sin egen utveckling och samtidigt i sorg. Kanske det finns någon kurator som hjälper just familjer som er som kan prata med henne. Jag antar att det handlar om att acceptera allt och att ändå gå vidare. Jag förstår att hon tycker det är lättare att använda ordet död. Det kan bli jobbigt med alla följdfrågor.
Min mamma har svårt för att acceptera att pappa är sjuk, jag har accepterat att han är det. Vi är ändå två vuxna, svårare för ungdomar. Kram till er båda. Hoppas hon kan finna någon annan att prata med som kan hjälpa henne nysta upp hennes garnhärva. Hur hon ska förhålla sig till omvärlden.
Diamanten
Enligt mitt synsätt har hon rätt på ett sätt, hennes medvetna pappa finns ju inte, och i min värld är döden en naturlig fortsättning på livet, även om den sällan är välkommen. Därför förstår jag henne, men ungdomar som inte har så mycket erfarenhet har ofta ett mer svartvitt tänkande och ofta är döden något man inte pratar om, så jag förstår om de reagerar.
Det gör ont i mig att läsa om att hon ska få det svårt i skolan - det räcker så gott som det är. Ingen utomstående har rätt att lägga sig i och tycka om vad hon ska säga, känna eller tycka.
Stor kram!
Tänker ofta på dig/er och vet att det finns inga ord i världen att ta till som kan mildra er sorg och smärta.
Stackars Carolina vilken vånda hon måste gått igenom när hon upptäckte vad hon sagt, men jag förstår henne. Den pappa hon hade finns ju inte längre.
Många varma kramar! /Ingrid
Du skriver varmt, öppet och ärligt tycker jag.
Kanske din dotter behöver gå och prata med någon utomstående?
Kram
Det här måste vara bland det svåraste. Om en person dör så bearbetar vi, måste gå vidare och våga släppa.
Egentligen är det samma sak som ni måste göra här, men samtidigt så finns han ju kvar... Fast ändå inte...
För även om ni älskar denna man så är han mentalt inte kvar, fysiskt finns samma männsika på sitt nya boende, men inne i huvudet har det flyttat in en ny.
Jag vet inte vem som skulle kunna hjälpa, för jag tror att man måste tillslut hitta sin sanning, sina ord. Det är nog bäst att ta emot hjälpen, orden eller vad det må vara. Stoppa in det, utan att värdera det, och sedan låta det gro, växa till en känsla som kan hjälpa att gå dit ni behöver i eran tillvaro i ditt liv, i hennes liv och han får leva sitt liv.
Äh svamlar jag nu...
Jag vet vad jag vill säga men det är svårt att skriva och jag vill inte att det kan misstolkas...
Jag hoppas att du/ni förstår vad jag menar. Med tiden är ni redo, med tiden kommer det att bli bättre, men om hur lång tid...det vet ingen. Men jag tror att dett år kommer att bli ett bättre år, det låter så på dig, som om du är "på väg".
Oj, långt..men jag vill försöka..
ja..äh.. STYRKEKRAMAR!! (det kan inte misstolkas :-))
Fy vad jobbigt för henne och för dig med,,, men man måste ju inte prata om allt, och beskriva in i minsta detalj,,,man måste få fly ibland,,,
Min dotters bästa kompis flyr också nu när min vännina dött,,,hon vill inte berätt i skolan,,,det är bara två av hennes kompisar som vet. Så måste det få vara ibland.
Tack för din fina komentar,,,jag blir så glad över att du tycker att jag är en god människa,,,det lever jag länge på :-)
Kramar i massor
Det vi väljer att säga, är oftast så som vi upplever saker och ting.Vad är egentligen sanning? Vad är lögn? Carolina bär på en sorg som gör att känslan blir som om hennes pappa vore död, trots att han lever.
Det är hennes känslomässiga sanning.Det är ingen lögn.
För andra kan det vara det, eftersom det inte är så. Men vem har rätt att tycka? Vem har rätt att säga nåt annat?
Men det som blir kluvet med att uttala en känslomässig sanning är ju den att den verkliga sanningen finns i medvetandet och ligger där hela tiden och gör sig påmind ,maskerad, och ju längre tiden går så kommer ändå den egentliga sanningen att komma fram. Särskilt då det är unga människor som oftast vill säga det de vet.Ljudligt och rakt på sak.
En sådan här situation som Carolina och du hamnat i handlar ju också om acceptans. Att aceptera det som händer. Det är ju det som måste vara det allra svåraste. Det är lång väg att gå, så ingen kan anklaga någon för att gå en liten omväg, med en osanning, för att själv kunna hämta kraft och kunna andas.
Kramar Nalle
Skicka en kommentar