ett tyst förlåt nu. Som bara han kan höra.... där på den platsen innanför oss där vi alltid är tillsammans. Förlåt, gubben min, att jag inte kan hälsa på dig idag.... förlåt.
Jag vill så gärna stanna här innanför... hos dig... och aldrig behöva gå ut igen... utan dig.
Men jag vill inte gråta här....
Jag vet att du förstår...
... och ändå så måste jag ta med mig mitt samvete och gå ut i livet igen... utan dig.
Förlåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag är faktiskt helt säker på att SE tycker att du är den bästa fru som finns - och att han (om han kunde ge uttryck för det) tycker att du ska tänka mer på dig själv. Jag brukar fundera på hur jag vill att min man ska göra om jag blir senil eller dör plötsligt - jag skulle minst av allt önska att hans liv blev inskränkt eller att han satt och sörjde.
Sen vet man ju aldrig hur man reagerar inför sånt här, men du gör mer än många andra skulle orka. Och dessutom, som jag sagt förut, och som lyser igenom allt du skriver: Han är lycklig i sin värld med lugn och ro och besök och mycket "gofika".
Kram på dig!
Skickar dej en liten försiktig kram!
Bloggblad och Kajsa: TACK! Jag behövde det...! Varm kram..
Men åh,,lilla du, inte ska du behöva känna så,,,,det är ju inte ditt fel, inte ska du behöva be om förlåtelse för det,,,,jag tror säkert han hade sagt detsamma.
Kramar i massor
Skicka en kommentar