fredag 9 januari 2009

Nog måste det...

... vara tråkigt för en 17-åring att sitta hemma ensam med sin mamma en fredagskväll!

Hon säger: "Nää då" när jag frågar.... men jag förstår ju.

Hon har tappat många kompisar sedan SE blev sjuk. Hon orkade inte riktigt vara den tonåring som hon borde ha fått vara. Kompisarna kunde inte förstå, och orkade heller inte riktigt vara de vänner som hon hade behövt då.
Det finns inget fel och rätt i det... bara en krass insikt över att livet som skulle ha varit kantat av tonårstidens typiska turbulens med protester både mot livet och föräldrarna... det fick aldrig bli. Hon fick en annan roll... den att sakta se på när hennes pappa försvann. Hennes trygghet.

Jag hoppas till Gud att hon kan bära den rollen lika starkt som hon gör nu. Ibland så känns jag trygg i det tänket... när jag ser SE:s trygghet och styrka i henne. Men ibland, och längst härinne så finns ju ändå den gnagande oron... bara för att jag vet hur hennes värld sett ut de senaste åren.

Å inte vet jag hur det är att förlora sin pappa till en av de mest grymma och omänskliga sjukdomar som finns... inte vet jag hur det är att se sin stora trygghet i livet sakta förvandlas till någon som man var rädd för... inte vet jag hur det är att bara se sin pappa på utsidan, men veta att han där innanför inte ens längre vet vem hon är... hans dotter.

Sådant grymt vet inte jag.
Sådant kan jag bara tacka Gud för att jag sluppit uppleva... skälla på honom för att Carolina varit tvungen... och be honom snällt att ge henne styrkan att bära det.

6 kommentarer:

✿Ewa sa...

you got mail :)

Anonym sa...

är du ingen trygghet då?
du kanske inte har släppt din dotter, hon fyller faktiskt 18 men för dej verkar hon vara 5.

Gisan sa...

Vilken fruktansvärt respektlös kommentar här bredvid. Ens barn är alltid ens barn. Kramar till dig Elisabeth!

Anonym sa...

Ja, fy. Det är ju svårt att förstå hur det måste kännas,,just nu så har ju min dotters bästa kompis mist sin mamma,,,,och det är också svårt att förstå hur i hela friden hon ska orka ta sig igenom det,,,men det gör ju det ändå ...på något vis,,,och jag tro då att när man kommer ut på andra sidan är man starkare och tryggare än någonsin :-)

Kramar till dig :-)

Anonym sa...

Hej! Hittade hit via bloggen gammelbyn idag. Tänkte på din dotter och dig och ville dela med mig något jag upplevt. Det är självklart inte samma sits ni sitter i men kanske kan ni känna igen er i något av detta.

Min pappa insjuknade i cancer 2000 och ett halvår senare var han borta. (jag är 35 år idag). Det som slog mig ,säkert ett år efter att han gått bort var att mitt sorgearbete hade börjat redan innan han dog och sakta började tyna bort. Min vackra starka pappa!

Det mest frustrerande var just att det inte kändes ok för mig att börja sörja redan då... han fanns ju där fortfarande men var ändå inte detsamma. Att jag hade känt så insåg jag inte förräns ca 1 år efter han gick bort.

I er situation så tänker jag att ni också måste känna sorg. Sorg över en människa som finns men ändå inte. Tillåter ni er att sörja redan nu? Kan ni hämta styrka ur detta och faktiskt tillåta er det. Jag vet att man kan sörja någon som fortarande är i livet och det är tufft nog.

Många kramar och mycket kärlek till er båda och hoppas ni har källor att hämta kraft ur.
kram

Anonym sa...

Sorg är tungt! Jag bär på tung sorg,, mina axlar kroknar av tyngde. Förstår dej så väl. Kramar om dej o din dotter.
(jag tar bort alla anonyma kommentarer.)