"Ja, det är lyckan..."

... att jag har pappa... den sista jag pratar med på kvällen... och den första jag pratar med på morgonen... och jag känner mig lite mindre... övergiven", sa mamma idag. Då när vi satt där... pappa, Carolina, och jag.
Hon sa det så vemodigt sakta... och det sista ordet, övergiven, viskade hon nästan fram. Jag hörde det knappt, och ändå satt jag så nära sängen.
Jag bara strök henne över armen... såg hur omtöcknad och trött hon var. Men hon hade varit vaken nästan hela natten, suttit i sängen och haft ont, fått ännu mer smärtstillande och morfin, så jag förstod ju... lilla lilla mamma, vad jag tycker synd om dig nu!

"Du ser trött ut, pappa... " sa hon också, där hon låg i sängen. Men så var det då verkligen inte... inte enligt honom. Å nu skulle han minsann gå ner till centralhallen och köpa det hon ville ha...

Hon ville att vi skulle gå med, och ta en fika i centralhallen. Själv varken orkade hon, eller fick... hon låg och väntade på att få mer blod. Jag vinkade till henne när vi gick... och sa sedan till pappa att vi inte skulle följa med tillbaka... mamma behövde få vila. Men jag sa att vi kommer upp imorgon...

..........

Å nu ringde hon nyss... bara ett kort samtal för att berätta att hon börjat blöda igen. Det tryckförband som man hade provat med igår hade tydligen inte hjälpt...

..........

Det finns en mening med allt. Det har jag alltid sagt, och det håller jag fast vid. Å jag försöker hålla hårdast fast vid det, då jag verkligen inte förstår meningen med allt... som nu. Men jag är så till Gud tacksam att jag tryggt kan låta SE vila lite nu därborta... en oro i taget, känner jag. Men jag skriver inte så mycket mer om den nu...

Carolina och jag har haft en bra dag ändå. Vi unnade oss lyxen att gå och fika på stan idag, efter att vi varit upp till mamma... och så ska vi försöka hitta någon bra film på teven ikväll.

Hopp.

Jag tycker om det ordet.

Jag har nyss vaknat. Sitter inte i sängen och skriver, som jag vanligtvis brukar göra, utan har istället den urdruckna kaffekoppen bredvid mig på vardagsrumsbordet. Carolina sover ännu, och Pontus P ligger på rumsmattan och har svårt att hålla ögonen öppna. Natten har varit lite tuff, men nu är morgonen här... med hoppet om att den här dagen också bli en dag som vi fixar. Hoppet.

Jag tänkte på det igår också. Hoppet.
När vi satt där hos mamma på sjukhuset, och jag såg den lilla grånande fågelungen som nästan försvann där i sjukhussängen. Hur hon försökte skratta, och ville följa med och fika... pappa som satt bredvid och försökte skämta och lura till skratt. Hon märkt av morfin och svårt att gå...
"Vad är det som får dom att orka..." funderade jag tyst inom mig. Ett liv så kantat av sjukdom för dom båda under så många år... alltid oro för nya komplikationer och svårt... de ständiga sjukhusbesöken... waranvärde och fragminsprutor, mediciner och hjälpmedel, och allt annat som måste finnas för att livet ska kunna levas, när sen också åldern alltmer tar ut sin rätt.
Vad är det som får dem att orka? Tjugofyra timmar om dygnet...

Å jag tänkte... det måste vara just det... hoppet! Det där stora, ljusa, och obändiga livshoppet! Att hur illa det än är... hur illa det än ser ut... eller rättare sagt, ju svårare livet ter sig, desto hårdare håller vi i det... hoppet. Det obändiga! Å än fast jag vet att man i tider av svårt hela tiden höjer sin ribba för vad man tror sig orka.. så växer också hoppets kraft i samma takt.... ett obändigt stycke av styrka, kanske man också kan säga.

För mig är det iallafall orden som bär för dagen... obändigt stycke av styrka. För det är säkert... utan detta obändiga stycke så skulle det inte ha funnits någon fågelunge där i sjukhussängen, inte heller någon liten pappa där bredvid... de skulle inte ha orkat.

Hopp. Hopp om liv. Hopp att det blir ljusare igen... ett obändigt stycke av styrka!!

..........

Nu blev det inget fika i centralhallen. Vi vågade inte dra iväg dit, då blodet inte vill koagulera, och såret bara vill blöda igenom. Men pappa bjöd på inköpt kaffe och smörgås ute i dagrummet... och en "trådrulle" till mamma, i kombination med ännu mer medicin. Även pappa ser trött ut, och jag förstår ju att det måste ta på krafterna att åka upp till mamma två gånger om dagen... varje dag nu.

..........

Hopp var det, ja....

"Jag är ingen särskild...

... mens du är underbar". Ord som Jonas Gardell sjöng igår på Allsången. Jag fick svälja åtskilliga gånger när han sjöng...

... och inte blev det bättre när "Idolerna" uppträdde. Då tänkte jag bara "hoppas hoppas hoppas att Sven-Erik ser det här". Att han fick se Svenne och de andra grabbarna... höra Caddillac... och kanske kanske kanske... minnas dom.

..........

Igår blev det återlämning av filmer till biblioteket, och inköp av mazariner till Allsången. Sen gick vi ju förstås och kollade in "alla snygga höstkläder" som börjat komma in, och som Carolina önskar sig. Jo, men sådant är viktigt... och att önska kostar ingenting.

Vi har alltmer börjat prata om SE... lite i vår egen takt... minnas och skratta åt det ljusa och roliga. Å kanske livsviktigt nu... hålla fast vid de ljusa minnena, då vi vet att resan kommer att bli mörkare. Vi nuddar vid det ibland... den dagen då pappa inte längre kan mer. Men vi nuddar det fort... och lika fort bort.

Nu ska vi gå och hälsa på mamma på sjukhuset... hon behöver det.

"Tack käre fader..."

... för en underbar dag, och för allt jag har fått idag". De orden inleder min ramsa varje kväll, när jag har knäppt mina händer. För så är det... jag har så oändligt mycket att vara tacksam för också. Varje dag sker små under... det gäller bara att ibland får man lov att leta lite extra.

Men speciellt tydligt blir det när man nu hör om olyckan i Piteå. En pappa, en mamma, och ett barn som mister livet i en bilkrasch, och på en tusendels sekund förintas en hel familj, och de två överlevande barnen förlorar det käraste de ägde.

Jag är så tacksam för den familj jag får ha... tack käre fader!

..........

Jag är ofta ganska trött nu. Dagarna är vikta för Carolina, och därför blir det inte så mycket med skrivet. Men några saker ska jag komma ihåg:

Pappa som ringde i helgen. Nu borde väl inte det vara så mycket att orda om... men det var faktiskt så himla roligt att han bara ringde för att prata en stund. Om tipsspel och mamma... om lillebror och trist väder... och annat sådant där världsligt viktigt.

Då pappa inte är den som ringer särskilt ofta, och bara om det är någe speciellt... så kommer jag att spara det här samtalet som ett av mina finaste minnen med pappa.

Två dagar av solande och fika med sonens familj i Hagaparken här utanför. Så där vackert, varmt och underbart som man bara kan ha med de som står nära ens hjärta... och som ger flagnande armar.

Underbara lilla kämpande svärmor som inte är så pigg nu. Å hur jag vill att SE skulle ha varit frisk, så att vi hade kunnat prata om det tillsammans... och delat det.

Mamma som är kvar på sjukhuset. Stort hematom som bara vill blöda, och infektion i urinvägarna som gör att de inte släpper hem henne. Men hon är vid gott mod...

..........

Nu ska vi snart se Van Veetereen och äta Fruxo... "å tänk att jag faktiskt kan göra det", tänker jag. "Tack snälla snälla för det... det finns många som inte får sitta tillsamman ikväll", tänker jag också.

Ibland så undrar jag...

... om det jag skriver är svårt att förstå? Hur många gånger har jag inte skrivit:

"Generellt är min åsikt att det borde finnas plats för ett fritt tänkande, och under anonymitetens skydd få ha sina åsikter. Men när dessa åsikter och kommentarer blir vinklade för att med förmodat uppsåt misstänkliggöra bloggskrivaren, eller när man gör uttalanden som i sig är ärekränkande och därför straffbara, då anser jag att anonymitetens skydd och gräns har överskridits för vad som kan anses vara försvarbart. I de fall där den anonyme kommentatoren lämnar namn och adress/telefonnummer, och på så sätt blir identifierbar, får den anonyma kommentaren naturligtvis samma bemötande som övriga."

Är det så svårt att förstå? Jag tycker nog inte det, och jag tror dessutom att de allra flesta skriver under på det! Men tyvärr så märker jag ju att somliga har väldigt svårt att hålla fingrarna borta från min blogg... och det har jag också skrivit förut... att för mig får dessa personer inte större betydelse än att de skrivit av en "liten lort" som måste vara mycket mycket avundsjuk på mig! Av någon märklig anledning...
Å jag kan bara tycka synd om den som under anonymitetens skydd bär på en sådan avund gentemot mig att han inte kan stå för att han är en existerande person. Det måste väl ändå vara den yttersta formen av självförnekelse... att inte våga stå för att man finns... att inte våga stå för den man är, och vad man tycker?

Nu avser jag inte de som lämnar vanliga anonyma kommentarer. Nej, det här är de som gömmer sig och skriver riktigt elakt och insinuant. Varför gör man sånt? Jag önskar iallafall att den som roar sig med sådana här... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... men småbarnsfasoner kanske, skulle se mig när jag läser dem... för jag gör som jag har gjort hittills...ler lite överseende och bryr mig inte så mycket mer. Faktiskt!! Men kanske, rätt troligt, så är avsikten den att jag ska bli så ledsen så jag slutar skriva? Skulle inte tro det...

Så nu, efter att ha varit lite fundersam och okonsekvent i frågan, om jag ska lägga ut dessa kommentarer eller inte, så har jag beslutat att det kommer jag inte att göra. Jag vill inte medverka till att göra deras röster hörda...aldrig ge fula påhopp ,vare sig på mig eller mina bloggvänner, en röst på den här bloggen. Till sist, och även som "ett sista ord" till dig som skrev senast.. jag kommer att fortsätta skriva, oavsett vad. Vill du sen fortsätta att belysa din avundsjuka gentemot mig, genom att skicka dina trista ord... ja, då måste du ju få göra det.
Men om jag vore avundsjuk på någon, så skulle jag nog inte skylta med det så mycket som du gör!

..........

Egentligen så skulle jag ha skrivit om annat, det har varit en turbulent tag. Både bra, och mindre bra. Men jag blev verkligen så... ja, nästan lite full i skratt när jag såg den här senste anonyma kommetaren... och kände att nu måste jag ta ställning hur jag ska göra fortsättningsvis med dessa kommentarer! Å som sagt... hädanefter kommer de inte att nämnas här!

Carolina är ute på galej, och den här gången har hon ett NYTT leg! (Som hon visserligen fick komma hem och hämta, då hon glömt det... men nu blir hon iallafall inte utslängd, som senast, för att hennes leg har gått ut!) En riktig tjejkväll, med macka från Subway hemma hos en av tjejerna, och sen skulle de ta bussen ner till "Sommardroskan".
Hon var så nervös innan...

Jag och Pontus P mysar på med fruxo-godis och hundkex. Och hoppas hoppas att Carolina får en toppenkväll!

Nu tänker jag koka mer kaffe...! (En hönsmamma sitter ju uppe och väntar hon...!)

Då man är gammal nog...

... och ska klara sig själv, då är det inte lätt när ens pappa ringer på dörren och han står där med en matkasse. Då vill man bara skämmas...

Men så var det iallafall här igårkväll.... jag hade pratat med mamma tidigare på dan... hörde att hon mådde bra... börjat gå lite med rollator... de skulle ta stygnen idag... hon fick fortfarande lite morfin och annat... och hon lät hoppfull då hon nu tyckte att det gick åt rätt håll.
Hon frågade vad vi gjorde... och jag berättade att vi varit på biblioteket, och nu var på väg hem för att fixa oss lite fika. Hon undrade om vi inte hade fikat på stan... å nu så här i efterhand så känns det fortfarande så skämmigt irriterande att det slapp ur mig... "nej, du vet, har man bara sex kronor på banken så är det nog bara att gå hem och fixa till någe... jag har inte ens nån mjölk till på fredag... och ja, det är som det är... men det får gå det med."
Å så försökte jag hurta till det där sista... då jag redan börjat ångra att jag sagt någe... och för att min oro inte skulle bli hennes... hon har nog ändå... och jag visste ju att det skulle få lov att gå ändå.

Igårkväll stod pappa, som sagt, utanför min dörr med en matkasse, och lite pengar. Å framförallt... tre liter mjölk!

Först förstod jag inte varför han kom... kanske skulle han berätta om mamma... eller kanske ville han bara lämna några utlästa tidningar från henne. Men när han ställde upp matkassen på bordet och sa: "Varsågod... här är lite så ni klarar er till på fredag..." då visste jag ju.

Å jag skämdes då (och jag skäms nu), för när man står där och packar in mjölkpaketen i kylskåpet så känner man den där tunga inte-klara-sig-själv-känslan som måste sväljas bort för insikten att vi nu faktiskt klarar oss till på fredag. "Inte råd att vara finkänslig", kan man också säga.

"Tack för att du finns..." sa min mamma igår på telefon. Det betydde mycket...
"Tack mamma och pappa..." säger jag.

..........

Nu vet jag att det finns de som tycker att jag skulle skämmas bara för att jag skrev det här... att skriva om dålig ekonomi, eller bra ekonomi också för den delen, brukar av många uppfattas som stötande och fult.
Men efter att ha funderat... och trots att jag med all säkerhet kommer att få anonyma kommentarer igen... och efter att ha bestämt att inte bara spara det som ett utkast... så väljer jag ändå att lägga ut det jag skrivit.
De som kan läsa mellan raderna förstår ju vad jag egentligen skrev om... omtanke från någon som betydde mycket. Sen tycker jag ju egentligen inte att man ska behöva skämmas för ordet pengar... har man pengar så har man pengar, och har man inte pengar så har man inte pengar. "Gläds med de som skrattar... gråt med de som gråter... och så får vi väl hjälpas åt", brukar jag tänka. Fast det funkar lite sämre när det gäller mig själv då....

..........

Nu ska jag gå och köpa ost... och bädda. Det blir nog en kojdag idag...
Men ikväll ska vi festa på thekakor och se på SommarErnst!
Ögat lite bättre, tror jag...

I varje människas svårt...

... finns en kraft starkare än oss själva. Det gäller bara att söka djupt, djupt i sitt innersta... så finns den där.
När det kommer stunder eller dagar av tvivel på den egna förmågan, den egna styrkan att orka, eller oro och förtvivlan för framtiden... så finns den där.
Det gäller bara att hitta den... och hålla fast vid den.

Tron på mig.

Någon gav mig precis det här livet... och denne någon skulle inte ha gett mig det här livet om jag inte skulle ha klarat av det.

Någon vet.

Å i det ligger kraften. Livet är en gåva som har getts mig att förvalta. Många kanske inte har något himlatänk att hålla fast vid, men då jag tror på Gud, så vet jag ju vem denne någon är. Men lika väl så kan det för någon annan vara livet självt som tror på en... urtidernas moder... stjärnorna... ödet... eller kanske ingenting alls. Huvudsaken är att man någonstans inom sig hittar denna kraft... att det finns en mening med allt. Denna kraft av trygghet..

Någon, eller något, vet att jag fixar det här.
Någon, eller något, tror på mig.

Ska då inte jag tro på mig... och att jag fixar det här?

..........

Fast somliga dagar och stunder får man då verkligen dyka djupt, tycker jag. Som ikväll... min oro för mitt högeröga... det som jag har opererat... det som nu sticker och skaver... har gjort det sedan igår... varför gör det det? "Tänk om näthinnan lossnar igen... tänk om jag får ännu mer gråstarr... tänk om det är någe stort fel... tänk om jag blir blind... tänk om..." och så blir jag arg på mig själv för att oron finns där, och jag sitter och jagar upp mig. Men just detta... att bli blind... har i hela mitt liv varit en av mina största fasor.
Å det är då jag måste djupdyka... hitta det jag vet finns där... och sen hålla fast så hårt det går. Å om några dagar så är det säkert bra med ögat igen... hoppas jag.