... tycker jag var ett vackert uttryck (tack Nonna) för stunder av glädje i livet. Jag vill så gärna samla på dessa pärlor... och få ihop till det där halsbandet som jag alltid har önskat mig. Ett sådant där som värmer mot hjärtat när det går lite tyngre... som:
... att bli hembjuden till någon trevlig och varm människa. Så där som jag blev igår... med god mat och skratt runt köksbordet... choklad och tända ljus i vardagsrummet... och en hel del prat om både viktigt och oviktigt... sorg och glädje... och ännu mer choklad. Tack Karin... jag ska minnas den här kvällen länge länge... och jag behövde den verkligen. En pärla...
... att idag få ta Carolinas hembakade päronpaj, och tillsammans med henne gå upp till mamma och bjuda dem på lite gofika. "Gå upp till mamma"... var ingen självklarhet för några månader sedan... och trots att hon är så svag och bräcklig, lill-mamma min, så sitter hon där vid köksbordet och ler när vi kommer instövlande. DET är väl en pärla om någe..
... att idag få ett telefonsamtal från en härligt go bloggvän. En vän som har följt mig lika länge som jag skrivit... en vän som tycks ha inbyggd radar för nu-är-det-dags-för-lite-pepp-snack... och en vän som jag tycker mycket om. Tre pärlor...
... att ha två små ostkrokspåsar av miniformat i skafferiet. De ska vi festa på ikväll... Carolina och jag. Fyra pärlor...
Idag blev det en bra pärlfinnardag... stunder av glädje när det går lite tyngre.
..........
Min pappa skrev en gång de vackra orden:
"Så var rädd om din längtan... var säker på min vän
vi möts, ja, vi möts igen!"
Jag tror så... Sven-Erik och jag.
... till en tidigare arbetskamrat på RK. Jag och en annan tjej ska åka dit...
Det är kanske inte så mycket att skriva om, men för mig är det viktigt att komma ihåg... och det händer ju inte så särskilt ofta... eller, egentligen inte alls de senaste åren. Så det ser jag fram emot...
Carolina ska gå på "Östra", sin gamla gymnasieskola, och fika med skolvärdarna...
Igår kväll bakade Carolina päronpaj. Himlagod... alltid!!
... på stora händer. En gåva att be om för många...
(Sven-Erik och Pontus P hemma på Himla-
stigen i maj 2007)
... jag ska börja sörja dig som död?
Känslan som har smugit sig in allt starkare ända sedan jag fick veta att du börjat använda blöjor.
Men jag vill så gärna hålla fast vid vår låtsaskänsla, den som hållit oss överlevande så länge... både Carolina och mig... att du bara har åkt iväg till Holmträsk över dagen... varje dag. Det är svårt nu, gubben... och speciell när jag ser:
(Sven-Erik på demensboendet
(april 2011)
"Å jag vet att jag inte varit till pappa på länge nu... men jag hoppas att han lever över jul, mamma!" sa Carolina igår kväll.
"Ja, det gör jag också... men du vet... jag måste försöka hitta styrka och åka dit nån dag... och se hur illa det är nu... jag vill göra det... hur eländigt det än är" svarade jag.
"Ja, men mamma... jag vill inte. Om pappa bara sitter där... och inte ens ser på mig. Å inte kan hålla i gaffeln själv... eller gå... eller... ja, du vet... då dör jag, mamma... jag vill minnas pappa som han var" sa hon.
"Nej, gumman, det behöver du inte heller... jag förstår det, och det gör pappa också. Han skulle ha velat att du minns honom precis som den hönspappa han var... och så ska det vara, Carolina... du ska bära den kärlek som ni hade... du och han... du ska bära den vidare för er två... och hitta styrka och trygghet i det... det skulle han ha velat.
........
Det här var viktigt att skriva just nu.
Men vi ska göra en bra dag idag också... ta en promenad upp till mamma och pappa... städa och mysa på lite tillsammans här hemma. Överleva... och ännu så länge hålla fast vid att han bara är i Holmträsk.
... på Paus.
... MEN, Carolina och jag ska iallafall gå ner på stan och fika, lämna igen böcker på biblioteket, och kanske gå in på den nya HM-butiken. Vi ska göra en bästa dag i dag också... och hålla oss till, "Hakuna Matata" (inga bekymmer) som de sjunger om på teven i bakgrunden.
... och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp,
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - vad det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.
(Nils Ferlin)
Det känns alltmer så... jag har tappat orden. Jag vet inte vad, eller hur jag ska skriva. Vad vi gör... hur vi mår... roliga saker... trista saker... om hur livet ska levas, eller hur det levs. Skriver jag bara för att vi ska minnas... skriver jag för att jag har något att berätta... eller skriver jag för att... ja, vad då?
Jag tycks ha ha tappat papperslappen....
