Att bära sin egen sorg...

... det är så det är, Den sorg vi upplever inom oss kan inte delas med någon annan, den är, liksom varje känsla inom oss, unik och måste bäras och upplevas ensam. Jag kan aldrig bära någon annans känsla av sorg.. men det betyder inte att jag därmed får osynliggöra den,  förminska den...  göra om den..  och vara respektlös mot den. Till det har jag varken makt eller befogenheter.
Men en sak kan jag alltid alltid göra... låta henne veta att uppleva ensam inte är detsamma som att gå ensam. Den som inte kan göra det... ja, den människan har nog inte upplevt så mycket ensam.

Bara ett tänk ikväll om att bli sedd... eller "jag förstår att du är ledsen".

Fikabesök på en söndag...

... son och sonson.

Carolina bjuder på frukost...

... och vi låtsas att vi är i Stockholm.

Mamma... ja, igår låg hon mest hela dan. När jag kom dit orkade hon knappt prata. Ser ut som en liten michelingumma, tycker jag. Ökar hela tiden i vikt, har gått upp 3 kg på två dagar. Kissar dåligt.

Men idag blir det en 'CarolinaomammaäriStockholmsdag'! Inköp av smink och gofika står på tapeten.... o vi ska ha en härlig dag!!
För hur det än är... jag är först o främst mamma.

Men jag har telefonen med mig...

Jag vet.

Jag vet vad Sven-Erik skulle ha sagt. Nästan så att jag kan höra honom: "Det är synd om a´Britt nu".

Det regnar ute ikväll. Mamma hade det svårt inatt... hon kunde inte andas. Inte kissat särskilt mycket idag. Suttit i pyjamasen hela dagen.Inte haft några stödstrumpor på sig. När jag pratade med henne på förmiddagen så hörde jag hur tungt det gick för henne att andas.. och att hon inte riktigt fick ihop det i tänket.
Men hon ville veta hur det gick på jobbet... sa att hon var stolt över mig.. och att hon älskade mig. Sa också: "Ha det gott!"

Inatt blir det sjukhuset om hon blir lika dålig igen... då åker jag upp.

Lilla mamma min... lilla sparvhjärta.

Det är tungt ikväll. Jag ber att ingen ringer inatt...

Skulle jag skriva om rädslan...

... så är jag rädd att den skulle få fäste.
Den är annorlunda nu.. den hoppas inte längre... den vill bara försöka förbereda sig.
Så därför skriver jag inte mer... men jag tror det kommer en dag när jag tänker"halva helvetet kvar!" Hur snart vet jag inte... (fast idag så grät jag på toaletten hos mamma. Bara för att vi suttit och drömt om hur vi till sommaren ska sitta och sola på deras balkong.)

Jag vet inte hur andra gör när de sitter på två stolar i ett väntrum...  för mig går det oftast bara att tänka ett svårt i taget nu.

Min syster kommer till stan imorgon.

Carolina och jag har iallafall haft en mysig kväll... vi brukar ha det. Oavsett vad.

Tiden just nu..

... är det enda vi kan vara säkra på.
Är hos mamma några timmar, så att pappa i lugn o ro kan åka iväg och spela. Hon är trött, och somnar till flera gånger framför teven... 'men jag har sovit bra inatt' säger hon. Hon har ofta ont nu, och får morfin.
Ökat lite i vikt idag igen...

Det är inte så ofta...

nu för tiden, som jag ser Carolina sprudlande glad.
Nyss gjorde jag det... när studentkompisen Anna messade och bjöd över henne på fika ikväll.
"Mamma, det är så himla länge sen som nån bara ringde och bjöd hem mig sådär" sa hon. Som en kvitterfågel.
"Tack Gud... mitt i allt elände!" Kände jag. Också.

Med mamma är det som vanligt. Hon har ökat ännu mer i vikt, men fötterna är mindre blå.
Min syster blev tvungen att åka hem ikväll... tvätta, packa om, och fixa lite. Jag gruvar för natten.

Nu sitter jag i rumsoffan och låter Simon och Thomas överrösta allt annat tänk... allt annat, förutom bilden på en glad Carolina som sitter och fikar hos en kompis i Bågenhuset.