söndag 12 december 2010

"SE skrattar åt någe roligt som sägs"....

... skrev jag igår. Idag är det oerhört svårt att se de orden... och bilden... och minnas det. Sven-Erik? Han? Han satt ju där... min älskade älskade lillsvempa... snyggast, som alltid...den andra delen av mig... den som jag tillhört, och tillhör med hela min själ... min hela värld... och så skulle vi inte ens få åka härfrån tillsammans... och åka hem... åka hem till vårt "café gärdes"???? Det var/är så... jävelgrymt... ja, jag skriver det nu... för så känns det. Jävelgrymt.

Inte mer få sova tillsammans, inte få vakna tillsammans, inte äta frukost tillsammans, inte få en vardag tillsammans mer... och aldrig mer, måste jag ju skriva nu. Aldrig mer.

Å ändå... ändå.. så tog jag med mig honom hem igår. Han var här hela kvällen...
För i hjärtat, så sitter han fortfarande där ute i dagrummet på Tomtebo och skrattar... nära mig.... och det gör han fortfarande. Å det är lika jävelgrymt det med....

..........

Att skriva om gårdagen känns tufft, men viktigt. Varför jag tog beslutet att åka dit just igår vet jag inte... men kanske fanns det mer styrka i gårdagen än det annars brukar finnas.
Sen att det finns de som sitter på sin piedestal, och tittar ner på oss vanliga dödliga, och med ord som "ja, det är riktig kärlek det" beslutat att för oss, och aldrig för dom själva, så gäller en annan matematisk uträkning för hur mycket man älskar någon. X antal besök= summan av hur mycket man älskar någon. Å det är ju klart att man störs på sånt också...

..........

Det var den svåraste dagen. Värre än alla andra gånger förut... därför att...
för första gången så kände jag ingen som helst kontakt med honom. Förutom det lilla ögonblick då jag tog hans hand i min, och han drog med sitt pekfinger längs insidan av min hand... så där som han brukade göra förut. Det minnet gömmer jag... som det enda kvarvarande han har av oss... kanske.

Han satt vid bordet ute i dagrummet när jag kom. Satt där tillsammans med kompisen B. De satt bredvid varandra... tysta. När han fick syn på mig så tittade han bara på mig... jag sa ingenting först... utan gick bara fram emot bordet... och sökte efter ett minsta lilla tecken på att han skulle känna igen mig. Det kom inget...
"Hej gubben... hur mår du idag" frågade jag så hurtigt jag kunde. (Men den andra frågan, mitt i det hurtiga, höll jag inte på att få fram... för gråten när jag såg honom... jag fick svälja fort fort och bort.)
"Hej" svarade han bara. Kort.. och log lite. Men inte ett höjt ögonbryn eller ett minsta tecken av igenkännande i hans ögon. Bara som om jag var någon som kom förbi just då...

Jag satte mig bredvid honom. Babblade på. Han svarade med att le lite... eller svara "ja", eller "jo". Ingenting mer...
Den längsta meningen han sa, var när jag plockade upp Hard Rock Cafe-tröjan...
"Den... var...ja...ja...fin" sa han.
Sen plockade jag upp lite av de kläder jag hade haft med mig... de snygga skorna som han nästan aldrig haft, HSB-jackan, favvo-tröjan med vita randen på... långkalsongerna... och så. När han skulle prova skorna så kunde han inte ta av sig tofflorna och sätta in höger fot i höger sko... jag fick hjälpa honom.

Sen kom Ulla... hans livlina och kontaktperson där "hemma" hos honom på Tomtebo. En helt underbar människa, som har en unik förmåga att bemöta inte bara Sven-Erik, utan alla de boende där, med ett glatt leende, diplomatisk förmåga, och ett stort och varmt hjärta. Jag kan förstå att Sven-Erik tycker om henne... känner sig trygg med henne. Å vad som är precis lika viktigt... det gör jag också!

De bjöd på fika... gott och trevligt. Jag försökte hela tiden att prata med Sven-Erik... men han svarade enstavigt... eller inte alls. Men skratta... det gjorde han! Åt mycket som hände runt bordet...
Men som sagt... ingen kontakt alls. Å som för att testa lite... och jag vet inte varför jag gjorde det, men jag frågade om hans farfar hette "Petter"? Han svarade: "Jo". Hans farfar hette Manne...

Sen gick jag in på hans rum. Lånade toaletten...
Det var så sorgligt att se... hans liv samlat i ett rum på ett vårdhem. Kläderna som de fått låsa in... då han börjat gå i garderoberna, och stöka och böka om alla kläder till en enda röra. Det rätt så kala rummet... där jag fått plocka bort både teven, stereon, lampor, prydnadssaker... därför att han bara plockade sönder allt. Så... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... mer än att det kändes svårt att se... en säng... två nattduksbord... en fåtölj... ett litet bord.. några foton på väggarna.. det är hans hem nu... ett rum. Fast jag vet ju också att han inte är där så ofta... han vill mest vara ute i dagrummet med de andra.
Men i ett av de små fina nattduksborden (som nu är så trasigt), så hittade jag två av hans käraste bälten... ett som han gjort själv... och ett som det stod "Elvis" på. Båda var spännet bortplockat på. Jag lät dom ligga kvar...

Sen blev det dags att fara hem. När jag kom ut i dagrummet så satt Sven-Erik fortfarande på samma plats vid bordet. Jag tänkte på det... förut hade han följt med mig dit jag gått... eller åteminstone varit uppe och gått runt lite... inte suttit kvar på samma ställe hela tiden. Nu satt han där han suttit sen jag kom...
Jag fick mig en längre pratstund med Ulla. Vi pratade om det svåra... hur demensen gått allt längre... och jag kände att hon förstod när jag sa att detta var den svåraste dagen. Att ha förlorat kontakten nästan helt...
Vi pratade om annat viktigt också... hon förstod det. Jag är fortfarande... och för alltid... hans fru. Än om jag inte räcker till alla dagar nu...

När jag åkte därifrån... så sa jag bara "hej då Sven-Erik... ". Jag visste att jag var tvungen göra pinan kort med mig själv... jag skulle inte klara av att krama om honom. Så var det... för då skulle jag bara vilja dö där.
Å han tittade bara upp... gav mig ett kort hej då tillbaka... och vände sedan blicken tillbaka till de som satt vid bordet.

Hej då gubben. Igen då.

Fick skjuts tillbaka av en annan anhörig, som också var där och besökte sin man. Tack snälla...
Då kan man inte heller gråta...

..........

Sen... en gåva. En tanke. Jag vet vad som fick mig att överleva igår... med hela mitt hjärta så vet jag det. Trots allt. För precis som jag stod i begrepp att åka iväg till SE, så ringde det på dörrren.. och utanför stod en vilt främmande människa med ett paket i handen. Hon sa sitt namn, sa att hon följer min blogg... och ville nu komma förbi med en liten julhälsning.
Men... va? Va? Jag blir lika förvånad varje gång... att det verkligen finns så goda människor här i världen! Jo, jag vet... jag har under årens lopp, sedan jag började skriva, fått möta så så mycket omtanke och värme från andra människor... och ändå blir jag lika förvånad varje gång! Helt otroligt vilka vackra människor ni är där ute!!
Å precis igår mötte jag det igen... omtanke när jag behövde det som allra allra mest!!!
Tack alla. Tack Gud. Tack G....

Vi pratade rätt länge igår kväll... Carolina och jag. Hon ville ju veta... och det ska jag skriva om sen. För det är också viktigt... hennes tänk om pappa nu.
Men vi åt tomtegröt till middag... såg en gammal julfilm tillsammans... och fixade till julkänslan rätt bra ändå. Tuffa vi, tycker jag.

Nu blir det "Pajalagröt" här... vilket kanske inte är så intressant att veta för den som orkade läsa ända hit! Men mår magen bra, så mår... ja, hur det nu var! Sen får vi se vad dagen bjuder på...

10 kommentarer:

Anna-gravid i vecka 28 sa...

Du klarade av det bra tycker jag! Även om det måste varit väldigt jobbigt! Kramar

Renée sa...

Jag beundrar dig för att du skriver om detta svåra... Tack för att du delar med dig av detta till oss läsare... Jag förstår att det känns alldeles förjävligt helt enkelt. Hoppas du ändå kan få en fin tredja advent mitt i detta ledsamma... Jag skickar som vanligt massor av kramar!

Nonna sa...

Min kusins svärmor säger alltid "på en mätt mage sitter det ett glatt huvud" och det stämmer. Önskar du ska känna segern du har gjort att du faktiskt har besökt SE - hur det nu var med honom var mindre noga - jag vill säga "you did it!" Om du skulle klara att gå dit oftare så skulle du märka att det varierar dag från dag och ibland är de så "klara" så du tror det inte!
Men allt kommer i sinom tid det sa de förr!
Många kramar från Nonna

Eleonora sa...

Det var en lång och fin berättelse som pressade dig till max att orka med. Trots allt vemodigt tror jag ändå det var skönt för dig att uppleva hur det var nu. En fin dag blev nog det ändå.

Sköt om dig käraste vän och stor kram från
Eleonora

Maja sa...

Ja jädrans va man kan få små tecken av ljus, bara man är villig att se dom. För det är klart att den Sven Erik som är hans själ alltid kommer älska dig och Carro. Även om det kan kännas som att den delen är långt borta nu. Kanske finns den delen i någon annans händer? Kanske den delen skickade en tanke till den skyddsängel som kom till dig och skickade en julklapp på axeln. :) Och det med att hålla handen.... sånt smått är så stort. Ni är fantastiska hela familjen. Och du är fasen min idol :)
När magen är glad är själen glad ;) Kramar till er!

Caja: sa...

Åh vännen...jag önskar att det vore jag som stått där utanför din dörr...jag skulle vilja ge dig världens största kram. Tack för allt du delar med dig...förstår att det är svårt men samtidigt vet jag av egen erfarenhet att det är skönt att få ut det...få det på pränt...för sin egen skull.

Jag önskar dig allt gott mitt i det elände som livet skänker dig just nu...ta vara på de små fina stunderna, det är där du får styrka att fortsätta din kamp.

Varm och stor kram till dig och de dina/caja

Kersti sa...

Orden räcker inte riktigt, inte kommer de ut så som jag önskar så jag lämnar det vid en bamsekram du vackra modiga människa. Kram

Vida sa...

Jag tror inte jag någonsin kan föreställa mig det du går igenom och vad jag egentligen ska säga för att stötta dig. Men i det svåra så finns inte alltid ord, men jag kan ge dig min medmänsklighet. Om det finns NÅGONTING jag kan göra för dig.. säg till.

Varm kram

Eleonora sa...

Stämmer Elisabeth - det var där vi åt Carolina du och jag! Kram igen
Eleonora

Johanna sa...

Det gör så ont att läsa det här, gråten är inte långt borta. Men jag är tacksam för att du gör det, så att jag med andra får läsa och förstå. Jag tänker på dig och Carolina. Många kramar till er!