söndag 19 februari 2012

Så många gånger...

... har jag funderat över mitt skrivande här på bloggen. Hur ärlig ska man vara... egentligen? Ska jag skriva om det och de som vill göra ont... eller ska jag välja att våga börja berätta? Till slut så blir det någe som får bägaren att rinna över... och man känner att "vad har jag att förlora?"
Som t ex att:
Min svägerska som har sökt, och fått kontakt både med min pappa och min syster på facebook och blogg. Nu, sedan Sven-Erik blev sjuk. De skriver till varandra om möten med Sven-Erik, och hur han oftast känner igen dem och minns. Som om de varit så speciella och viktiga människor i hans liv... och som om vi inte skulle ha varit det. Det är tummen upp för både det ena och det andra... som om det vore någon slags klubb för inbördes beundran... och alla är de "fina, starka, hjälpsamma och goda människor"! Å vi ska bara vara tysta och tacksamma, utan vare sig tummen upp eller vänkontakt.
Nu har jag visserligen plockat bort alla i familjen på facebook, och kommer heller inte att läsa min pappas blogg fortsättningsvis. Det har Carolina också gjort. (Vi kom inte på någe annat sätt att skydda oss mot den sofistikerade mobbning som de bedriver... och det finns mycket att skriva om det de senaste åren.)
Jag har inte gjort rätt för det här... och det gör ont. Än mer vet jag hur hårt Carolina tar det. Å jag tänker... tack gode Gud att Sven-Erik inte vet hur de behandlar oss!!!

Nu tar jag mod till mig och lägger ut det. En bråkdel av det... och rätt upp och ned. Vi får se hur jag gör sen... men jag håller på att vara oändligt trött på att tiga.

7 kommentarer:

Marianne D. sa...

Marianne heter jag och blir bestört när jag läser ditt inlägg om er familj. Men samtidigt känner jag igen mej så väl, såret i själen. Är utsatt för en liknande situation som er, men en sjuk man och släkten som "tävlar i gott uppförande mm". Men, som aldrig visar oss någon känsla. Har också tagit bort hela släkten på fb!
Det tar på krafterna att behöva kämpa sig till att få leva i fred och ro åtminstone.
Vad härligt läsa om det mysiga kalaset hos er granne!!
Marianne

Carina Gälldin sa...

Det är helt rätt!! Tig inte,ut med det istället. Sträck på ryggen och var stolt över dig själv och din dotter! Tiger man så äts man upp innefrån o det är inte bra! Ha en bra dag

Anonym sa...

Hej igen, har kommenterat här förut och skrivit att du ska skriva precis så som du vill för detta är DIN blogg, och det håller jag fast vid. Vill bara ge dig och Carolina en stor styrke kram,
Kram Veronica.

åsa sa...

Givetvis ska du skriva precis det du vill på din egen blogg!
"Skitsnack" är det aldrig så länge man håller sig till sanningen och det är jag övertygad om att du gör.
Varför kan inte släkten lägga energin på Carolina istället för S-E som med största sannolikhet inte är medvetna om vad de gör för honom...
Så jäkla ynkligt att inte gratulera Carolina på hennes födelsedag, det handlar väl om vuxna människor antar jag..
Ha dé!/Kram

Lovely Little Queen sa...

Usch, jag mår illa i hela kroppen när jag tänker på hur ni har det! Hur kan människor vara så omänskliga? 1000 och åter 1000 kramar till er <3

Anonym sa...

Åh kära Elisabeth...
Det gör ont i hjärtat är jag läser om allt det svåra du och Carolina går igenom.....det räcker ju med din mans sjukdom.
Detta svåra att stödet inte finns i närmaste släkten....
Sen läser jag om glimtar av glädje från fin kontakt med granne mm. Sånt är guld värd!
Gratulerar fina Carolina med jättekram, dock lite försent.
Har inte haft tillgång till datorn på ett tag....men kom ihåg Elisabeth ...imitt hjärta och bön finns ni alltid med.
Ni är så starka som kämpar på och samlar på de små, små pärlorna som dyker upp mitt i det mörka.
Den varma kramen och omtanken skickar jag här..
Kia

Herta sa...

Vilken situation. I svåra situationener borde man hjälpas åt, stötta, det är vl de anhöriga som har det svårast? Jag har varit inne här på Din blogg för ganska länge sedan och såg en länk och tittar in igen.