söndag 26 februari 2012

Så står jag där tyst bredvid sängen...

... och ser ner på den sovande och vackraste i världen. I denna stund... i denna tystnad som bara störs av hans snarkningar... så finns det bara vi. Som i alla de sovrum och sängar som vi delat... som i alla stunder av närhet som vi fått... som i all den kärlek som bara kan finnas mellan två. Allting kommer tillbaka igen. Jag stannar tiden... du kliar dig på näsan i sömnen... du är frisk... jag finns här nära... du finns här nära... du snarkar gott... och så böjer jag mig ner och stryker dig på kinden.
Då vaknar du och allting tar slut...

Han ser på mig med frågande ögon... eller oseende. Jag vet inte.
"Hej gubben... har du sovit gott?" frågar jag. Nära hans kind, och med den den där låtsas-att-allt-är-som-vanligt-och-glada-rösten.
Han svarar inte. Höjer inte ens på ögonbrynen. (Å vad skulle jag inte ha gett för att han skulle ha satt sig upp... svängt benen över sängkanten... och sagt: "Hej, gumman"!)

Så kommer personalen. Två underbara människor som med det vackraste tålamodet hjälper honom på med skorna... och hjälper honom att sätta sig upp på sängkanten. De pratar hela tiden med honom... försiktigt och fint så lotsar de honom igenom... "nu ska vi sätta på skorna, Sven-Erik... visst var det skönt att få vila en stund... nu får du lyfta på huvudet lite... å så svänger vi bena över kanten... se vad bra det gick" ... lotsar honom igenom det självklara att kunna kliva upp.
Å en bit bakom står jag och ser på. Känner klumpen i magen...

Så tar de honom under var sin arm och leder honom in på toaletten. Han går knackigt.
De stänger dörren lite, men jag kan inte undgå att se... hur han står där vid tvättstället och de byter hans blöja. (Det här är svårt att skriva..och minnas nu. Å jag skriver inte mer om det... men bilden.. den förtvivlade sorgens blick av ett blöjbyte på min starkaste hjälte i världen... ja, den kommer att följa mig.) Gud.
Han... ja, jag ser inget som helst tecken på att han skulle tycka att det är genant eller förödmjukande. Att jag ser. Att jag vet. Varken med en blick eller ett ord..

Så får han prova jackan som jag köpt i födelsedagspresent. Vi hjälps åt att dra på honom den.. men det är, grymt skrivet, som att klä på en docka. Ingen reaktion alls..

Sedan blir det fika i dagrummet. Jag har köpt med mig tårtor, men då en annan anhörig också har med sig tårta så fikar vi med dem istället... och så sparar vi våra tårtor till morgondagen... då han egentligen fyller. 56 år.
Personalen satte fram både tårta och kaffe. Jag såg på hans tårtbit och kaffekoppen fylld med kaffe. Det som jag gruvat för... att mata honom. Men det var ju bara tvunget att gå... än om jag fick känslan av att det stundtals blev fel för honom... för varannan tugga ville han inte öppna munnen... då såg han bara på mig och...ja, jag undrar om han tänkte "Elisabeth ska väl inte sitta och ge mig tårta - jag kan väl äta själv!".
Men vi fick iallafall en trevlig liten födelsedagsstund där vid bordet... tillsammans med de andra, både anhöriga, boende och personal. Sven-Erik skrattade gott flera gånger... om än ingen riktigt visste vad han skrattade åt. Som mest så tror jag han sa två ord... som jag inte ens kunde uppfatta.
Flera gånger strök jag honom på kinden... med handen som minns.

Å när jag sen skulle gå så sa jag som jag brukar: "Ja, men då går jag nu Sven-Erik, och så kommer jag tillbaka sen..." (Med hurtig-rösten förstås.)
Han såg på mig när jag sa det... och för ett ögonblick så ville jag tro att han hörde mig och förstod. Men sekunden senare så tittade han på bordsgrannen, och skrattade gott åt något rätt ut i luften.
Jag var redan borta...


Nu är det i slutet av skrivet.. och dagen med för den delen. Jag märker när jag läser igenom det jag skrivit att det är bara "de första självande minuterna" som jag vågar släppa fram lite hur det var och hur det kändes... sedan var jag tvungen att stänga igen dörren till mitt inre för att överhuvudtaget orka minnas hur det var och skriva om det.

Det är svårt att åka dit ensam... men än svårare att åka därifrån ännu ensammare.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Dröjer kvar vid Dina ord Elisabeth...
"Flera gånger strök jag honom på kinden... med handen som minns"

De säger allt ♥

KRAM från Eva

Renée sa...

Stor kram från mig!

Ruta Ett sa...

Det är så sorgligt att läsa det du skriver, men samtidigt så vackert. Du är stark som åker dit trots att jag vet att du gruvar dig före och är ledsen efteråt.
Ni är bara fantastiska, ni två, Du och C. i allt detta svåra.
Bamsekramar till dig och C.