onsdag 7 mars 2012

Jag tror inte...


... att Carolina i tiden förut skulle ha ringt hem bara för att berätta hur glad hon blivit för att tjejen på Pressbyrån tyckte att hon luktade så gott!
"Mamma, jag blev bara så himla glad" sa hon nyss. Som en kvitterfågel.

Så tänker jag... tänk om alla visste hur lite det behövs för att göra en annan människa glad. Att göra något för en annan, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, kan bära den människan just den dagen.
Å du vet aldrig... kanske rent av hjälpa någon överleva.

Tack tjejen på pressbyrån - vem du än är.

..........

(Men jag skulle vilja skriva om så mycket annat... men det finns inte utrymme för det än... och man måste överleva det först. Nej, fixa det, menar jag... som mamma.)

3 kommentarer:

Marianne sa...

Det borde man tänka på lite oftare. Hur lite det behövs för att glädja en annan människa. Jag hoppas verkligen att ni snart kan lägga den här svåra tiden bakom er och se framåt med tillförsikt.

Anonym sa...

Kämpa på, vi är med dig
/Inger

Elisabeth sa...

mARIANNE: Tack snälla du för dina rader.. de värmde! De bär också i tiden nu.. Visst kommer vi att kunna lägga den här tiden bakom oss en dag, men just nu har vi ju en bit kvar. Att se framåt och skapa nya drömmar är vad mycket av dagarna handlar om nu. Speciellt för en mamma... Varm kram..

iNGER: Tack, snälla Inger!! Dina rader betyder så mycket mer än jag kan förklara här.. tack snälla! Varm kram..