torsdag 20 september 2012

Inläggets rubrik...

... hittar jag inga ord för.
Idag är det svårt att släppa tankarna på människors elakhet... bara för ett brevs skull.
Men jag måste...
Upplagd av kl.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förstår att din dotters brev till sin storebror inte togs emot på rätt sätt.
Verkar som om er släkt är fruktansvärt avundsjuka på dig. Du kan konsten att uttrycka dig verbalt och du gör det offentligt i din blogg. Du får vänner och sympatisörer. Du betyder mycket för de som nu går igenom med någon anhörig, det det du redan gått igenom. Verkar också som om de inte klarar av att du är en större människa än den lilla de placerat i ett fack.
Det är bara så fruktansvärt sorgligt att dessa människor även vänder sig mot din dotter med sina inskränkta gemenheter.
Jag vill tro och hoppas att det är ni som vinner i längden. Ni växer och blir bara starkare och ännu starkare. /Sylvia Siverling

16:50
Elisabeth sa...

sYLVIA: Tack för din så fina kommentar! Jag förstår att du "ser" rätt klart mellan mina rader, och jag kan bara hålla med dig. Sen blir jag verkligen glad över dina ord "du betyder mycket för de som nu går igenom..." för kan mina ord vara till någon som helst stöd och tröst för en annan människa... oavsett vad... ja, då är jag rik!! Tack snälla du! Sen så skriver du "gått igenom" men i en jämförelse med många andra sjukdomar så pågår ju en demenssjukdom under en mycket lång tid... och man "går igenom" den precis lika länge. Så än om den tid då han kunde vara hemma är länge sen förbi, så finns han fortfarande med mig i varje andetag. Där borta. Varm kram... och än en gång.. tack!!

14:52
Anonym sa...

Självklart är det inte över för din del, som du så riktigt påpekar. Men hela din resan som du skildrat ända fram till nu, är och har varit till stor hjälp för de som stod och står i början av sin resa. /Sylvia

16:56

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)