söndag 14 april 2013

Att sitta i ett väntrum....


... hur tänker jag då? Idag fick jag den frågan från någon som läser här. Den har sen följt mig från och till hela dagen... hur tänker jag då?

Ja, hur tänker jag då... och framför allt vad känner jag då?  Jag måste nog fundera lite på det här...  få ihop tänket lite.  Jag har ju suttit här så länge, och jag har suttit här av många olika anledningar... så kanske har min kompass förändrats. Det enda jag med säkerhet vet att jag väntar på... är att Sven-Erik ska dö. Som det vackraste lilla skal i världen... den där "riktiga" döden.
(Så märkligt ändå... att det går så lätt att skriva det...  att han ska dö...som om jag sitter och skriver om vädret imorgon... så märkligt.)


Men vi har haft en riktigt fin dag, Carolina och jag. Visserligen startade dagen med ett bråk. Om vad minns jag inte riktigt nu,... men det var någe med soppåsarna. Men kanske var bråket nödvändigt för att Carolina sen, i gråtet som blev,skulle våga säga "Mamma, imorgon är det två månader sen Pontus somnade in."
Det blev många tårar... vi kramades... pratade om den svåra dagen.. kramades igen... och sen, sakta men säkert, så var det som om det svåra bara rann ut och försvann.. Eller stoppades undan igen. Jag vet inte riktigt vilket... men resten av dagen blev riktigt riktigt fin här hemma. Nära.

Sov gott, alla vackra människor därute...

2 kommentarer:

Ruta Ett sa...

...och du med, fina E.
Bamsekramar i natten

Bloggblad sa...

Jag önskar dig också en god och stärkande natt. Det är så orättvist, livet... det bara slår till. En väninna och hennes man fick besked för två veckor sen att han har en aggressiv cancer... det kom som en blixt, och i ett huj är deras liv förändrat... lika blixsnabbt måste alla insatser sättas in. Det gäller verkligen att inse att vi inte kan planera och staka ut vårt liv precis som vi vill.
Underbart att du och C har varandra och kan leva ut alla känslor tillsammans.
Ibland är livet mer skrämmande än döden...