tisdag 10 september 2013

Vit käpp

Klockan är snart halv tolv och jag sitter i köket tillsammans med radion och en snart kokande kaffepanna. Carolina har gått och lagt sig och dagen har varit bra. Bestämmer jag mig för att tycka ändå, så där om man ser på det stora hela.

För hur det än är,  och vad som än händer nu för tiden, så är det bara att bestämma sig för ännu en strategi för hur man ska hantera det som kommer.
Som nu det här med en vit käpp. Idag träffade jag ett utredningsteam.
Läkaren sa att jag behöver ha en vit käpp nu. För att göra andra uppmärksam på hur dåligt jag ser. Å som för att demonstrera eländet så backade han 2-3 meter bakåt, satte upp handen och bad mig tala om hur många fingrar han höll upp.
Jag kunde bara säga: "Jag vet inte".

"Men herregud... så dåligt ser jag faktiskt inte... jag ser ju himlen... träden... vägen... hus... och hur mycket som helst... HUR MYCKET SOM HELST!!!
Precis så ville jag skrika och protestera då. Precis så vill jag skrika och protestera nu. Men i ärlighetens namn så vet jag ju att det inte är så bra med min syn längre. Jo, jag ser himlen, men kan inte följa fåglarna som flyger däruppe, om jag ens ser dom. Jo, jag kan se träden, men kan inte avgöra vad det är för sort om de ligger lite längre bort. Jo, jag ser vägen... men har oerhört svårt att bedöma om en bil är långt borta eller nära. Jo, jag ser hus, men kan inte bedöma dess storlek och färg om det ligger en  bit längre bort.  Jag har helt slutat läsa. Ser inte vem jag har framför mig om de inte kommer riktigt nära. Får ofta be om hjälp när jag är ute någonstans.

Så så är det. Å då... nu... hur hittar jag en bra strategi för det här? Att jag redan idag använder mina andra sinnen i allt större utsträckning är ju en del, men sen då? Jag får nog fundera lite mer på det, känner jag, för det här med vitkäppen hade jag INTE väntat mig. Men som jag också sa till teamet idag: "Får jag bara se så bra som jag gör nu så ska jag vara så oändligt tacksam!"

De frågade också om Sven-Erik och hans sjukdom. Många frågor, om den resa vi gjort, och fortfarande gör. Hur hade jag reagerat när vi fick diagnosen? Hur medveten var han om sin sjukdom? När hade jag förstått att något var fel? Hur hade släkt och vänner reagerat och stöttat? Hur kändes det när jag "lämnade bort" honom? Hur hanterar jag att se honom idag? Hur... ja, det var många fler frågor. Det var inte så svårt att berätta... jag gjorde som jag brukar... låtsades att det var någon helt annan Sven-Erik som jag pratade om. Sen kände jag också ett genuint intresse från deras sida... både för hur man som anhörig hanterrar när någon drabbas av en demenssjukdom, men också för mig som person.

Men nu är klockan mycket mer än halv tolv, och dagen har, som sagt, varit bra. Punkt och slut. Nu är det en bra strategi att stänga igen dörren för somligt, och hitta bratänk för annat. Som vitkäppar.


(Tack alla ni som lämnar så fina kommentarer. Det är lite svårt för mig att svara på dem nu, då jag har fullt upp med att försöka lära mig att skriva med det här synförstoringsprogrammet. Men jag jobbar på det... så för nu, tack alla ni vackraste människor därute... tack för att ni finns!!)

8 kommentarer:

Anonym sa...

Så tråkigt med din syn. Vad har hänt med dina ögon? Är det risk att det kan bli sämre, eller stoppar det här. Förstår din instinktiva motvilja mot vit käpp. Det är ett stort steg. Att sova på saken är aldrig fel. /Sylvia S

Tummelisa sa...

Du klarar allt Elisabeth! Det har Du redan visat många gånger. Min vardagshjälte. Hoppas, hoppas Du får behålla den syn Du har nu. Du kommer att lära Dig....
Allt stöd och kärlek till Er. Ni är fantastiska Du och Carolina.
Kram från Tummelisa

Anonym sa...

Det måste vara underbart att få prata med några som såg människorna och deras känslor. Så ofta är man bara ett trasigt skal som skall åtgärdas. /Ann

Bloggblad sa...

Men kära du! Inte visste jag att du har så nedsatt syn, du har nämnt det nångång, men jag trodde inte att det var så svårt. Jag tycker att det är olidligt att jag inte klarar mig utan glasögon, alltså jag går alltid promenad utan, mer ser absolut inte vem som ringer om mobilen brummar då.
Så himla jobbigt! Men jag hör på din ton att du verkar ha accepterat det så sakta under en lång tid. Hoppas hoppas att du inte försämras.

Fantastiskt att du träffade en läkare som var intresserad av hela din livssituation. Det är inte så vanligt, tror jag.

Har du Anne-Maj i Leksand som fb-vän? Hon har varit döv sedan födseln och tappat synen undan för undan. Hon jobbar som någon form av kontaktperson eller konsult, vet inte exakt, men jag har träffat denna underbara tjej som har en kämpaglöd av Guds nåde. Nu har hon en ledarhund och använder taktilt teckenspråk, men skriver vad det tycks obehindrat på facebook.

Stor kram till dig!
Marianne

Anonym sa...

Vilken kämpe du är.Kan inte vara lätt att ställa om till att synen försämrats.
Tur det finns hjälp att ta tillvara så du kan fortsätta datorisera.

Människan är en märklig varelse som anpassar sig till det mesta.
Önskar dig allt gott!
Gunilla!

Tuija sa...

Kikar in här lite då o då och följer er resa din och din fina dotter <3 Trodde först jag kommit fel då jag läste...sen såg jag dig nämna din mans namn och förstod att jag var rätt.
Blev ledsen att läsa om din synförsämring...hoppas det är ngt som inte är allvarligt :'( och att du får behålla den synen du har idag <3 Och hoppas ni har det ok du och din dotter. Har följt er resa men nog missat det här med din syn...Önskar allt det bästa och finaste för dig och din dotter <3 Tänker ofta på er <3 Gör ju min egen resa...livet har förändrats radikalt :'( Men vi tar ett steg åt ggn <3 Många kramar till er från mig i stockholm <3

Kajsa sa...

Stor värmande kram till dej och din fina dotter! <3

Anonym sa...

Ja alla steg där det känns som man går bakåt är tunga. En granne i närheten går med vit käpp ibland, när han är själv ute med hunden. Tycker att han ser en hel del, kanske använder han andra sinnen också. Vill med det säga att han verkar ha ett rikt liv och livet blir ju vad man gör det till.
Och vad härligt att de ville veta din situation hur du känt det o allt det där ,
Med din inställning så kommer livet fortsatta vara bra. Kram