Lyckan kan vara...

... en trasig toalett!
Jo, men det kan det! När man sen hör att den som lagar den trasiga toalettstolen bor på ett demensboende... vet inte vem hans fru är... vet inte vilken månad det är... vet inte att han har arbetat som fastighetsskötare i 16 år... men att plocka isär en trasig toalettstol, fixa det trasiga, sätta ihop den igen... det vet han hur man gör...det fixar han som det vore den enklaste sak i världen!
Då kan man bara känna lycka.... och vi... vi känner oss så himla stolta över honom!

(Hans kontaktperson, som ringde idag för att ändra tiden för den vårdplaneringsträff som vi ska ha framöver, berättade det här för mig!)

Så lyckan kan visst vara en trasig toalettstol... men det kan också vara att strunta i att putsa fönsterna, och besluta sig för att gå och hälsa på sin mamma istället! Det kan också vara att inse att ett IG i ett samhällskunskapsprov inte är världens undergång....

Lycka kan vara mycket.... det beror lite på hur man väljer att se det!

Försäkringskassan...

... och jag. Det är liksom ett kapitel för sig, eller rättare sagt, försäkringskassan, LÄKAREN och jag! Jag brukar för det mesta ha respekt för en människas profession och kunskap, men den här läkaren.... ja, jag vet inte... men när han inte är påläst i den utredning som ändå ska ligga till grund för dagens möte, ändrar ståndpunkt vartefter han läser i den eller jag berättar, hittar ångknappen när vi pratar om medicin... ja, då känner jag bara att jag, fult nog, dumförklarar honom! Helt!
Tjejen från f-kassan var däremot mycket förstående och professionell... lyhörd, och ställde bra och viktiga frågor.

Men ingen av dem frågade vad jag ville!!

Men nu blir det så här... jag ska få en samtalskontakt till att börja med. (För helt plötsligt, som gubben i lådan, så finns det nu möjlighet att få en sådan direkt!! Märkligt? Varför var det inte möjligt när jag efterlyste det tidigare???)
Sen så är jag fortsatt sjuskriven fram till hösten... med ny utvärdering då!

(Detta var också ett delförslag från utredningen som jag gjorde tidigare... samtalskontakt till att börja med. För att så småningom, i ett längre perspektiv, kunna påbörja någon form av arbetsrehabilitering... då jag i nuläget är i lite för dåligt skick för det!)

Så bra eller dåligt avstämningsmöte? Ja, jag vet inte.... men en sak vet jag bestämt! Jag har lite andra planer för framtiden... för hösten! Jag tänker inte stanna här... för än om de, både utredningsgruppen och läkaren pratade om arbetsrehabilitering och deltidsarbete någonstans långt långt där borta i framtiden... så har jag tänkt ta mig dit lite tidigare! Sommaren får bli min trampolin, min egen språngbräda att träna simhopp på...
Å än om jag vet att jag skulle ha behövt alla stöd som finns i världen för att ta mig ner i vattnet och simma mot framtiden... så fixar jag nog det själv också! Ja, jag tror så!

Mot trampolinen....

Avstämningsmöte...

... idag med försäkringskassan. Jag undrar vad de ska säga.... med tanke på vad utredningen visade.
Om de frågar vad jag vill.... vad svarar jag då?
Komma framåt, är ju inte något konkret svar att komma med.
Men det är det enda jag vill.... komma framåt.
Det får bli som det kan....

Kyrkkaffet i torsdags...

... är viktigt att skriva om. Stunder med honom, ännu så länge. Jag brukar skriva om den lyckliga sorgens längtan... för det är så det känns. När man är där så äger man den lyckligaste sorgen i världen, och när man åker därifrån så lämnar man den. Å mitt i den lyckliga sorgen så längtar man efter det som var.... men vet att man måste lämna den ifrån sig varje gång man åker därifrån, eller avslutar ett telefonsamtal med honom. Man längtar så förtvivlat....

"Hur hittade du mig då?" var det första han frågade när han fick syn på mig. Så jag förstod ju att han kände igen mig. Han kunde bara inte placera mig riktigt... mer än att jag var ett bekant ansikte för honom.
Jag gick fram till honom, där han satt på en pall bredvid kompisen B, och kramade om honom.
"Men vad du luktar gott då.... vad har du på dig för något?" sa jag. Kompisen B såg på mig och skrattade.
"Ja, det skulle du allt bra gärna vilja veta..." svarade han. Glad som en lärka...
(I den sekunden... med min näsa mot hans kind... få snusa på det jag snusat på så många miljoner gånger förr... då... då var han bara bara min!)

Sen gick vi in på hans rum... och satte oss och pratade. Jag i fåtöljen, och han på fotpallen. Men det blev mest prat om vädret och Holmträsk.... eller som vanligt, jag pratade och han höll med. För det visste ju han.... om allt det som rörde Holmträsk (hans hemby), och flera gånger sa han: "Jo, nog vet jag det!"
Innan vi sedan åkte iväg... de flesta på boendet skulle också till kyrkan... så hann jag kolla garderoberna lite, och låna toaletten.
Men hela tiden frågade han vad som skulle bli nu.... och jag svarade varje gång... att vi skulle till kyrkan och "gofika".

Det blev en vacker stund i kyrkan. Sommarpsalmer, och vackra hoppfulla ord. Men svårt också... som när diakonissan sjöng den irländska sången. Men det fick ju gå det med...
"Hörru, vad mycket folk jag känner här.." sa han. Hans blick gick sökande runt...
"Ja, det förstår jag... är det någon särskild du känner igen?" frågade jag.
"Ja, jo... han därborta... han är från Mellansel... och hon som sitter där är från Bredbyn... och så är det en massa folk från Solberg här..." svarade han. Folk från demensboendet.. men som i hans värld nu var kända ansikten från hans hemtrakter.
"Men vad du känner mycket folk... jag känner då knappt en kotte här... mer än dig då förstås!" sa jag bara.

Sen blev det fika. Jag och SE fick ett eget litet runt bord att sitta vid. Det kändes speciellt och lite privilegierat....bara vi två. När diakonissan åter igen ställde sig framme vid pianot och sjöng den irländska sången.. då fick jag den största, och den vackraste kärleksförklaring man kan få av någon.... när jag sträckte ut min hand... la den i hans... och han sträckte ut sitt pekfinger och strök mig på insidan av handleden. (Men gud... bara att skriva det nu... vad svårt det blev!) Men han gjorde en gest.... en så välbekant och kärleksfull gest... så där som han alltid gjorde... den fanns kvar hos honom... till mig. Det minnet är mitt i evighet...

När vi sedan stod och väntade på färdtjänsten, som skulle ta oss tillbaka till Tomtebo, så ringde Carolina. Jag sträckte över telefonen till SE, och sa till honom: "Carolina, "dotra" din vill prata med dig!"
Men det blev ett tufft samtal... för henne. För han hade ingen som helst aning om vem hon var. Carolina berättade sedan att hon hade skämtat med honom, och bett att han skulle gå in och hämta lite gofika och ta med sig hem till henne.
"Nej, men inte kan jag det... jag kan inte gå in och säga att jag ska ha med mig lite fika hem till syrran min... det får man inte!" svarade han. Snällt, men bestämt. (Å det var ju helt riktigt egentligen... det visste han ju.... att så kan man inte göra... men det var ju bara det... att Carolina förstod att han trodde att han pratade med någon av sina systrar... jag vet att det gjorde mycket ont i henne!)
"Ja, men vänta.... nu vill Elisabeth prata lite..." sa han sen. Inte... "mamma vill prata".
Men han kom iallafall ihåg mitt namn.... DET var stort!

När jag sedan skulle gå... lämna honom... då var han så trött. Jag gav honom dagstidningen... sa att han skulle sätta sig och läsa en stund... så skulle jag snart vara tillbaka igen.
"Jaha", sa han bara. Nöjd och trött.

Jag tog bussen hem till oss... vårt nya... hem till oss.

Väggklockan i trä...

ligger i delar framför mig på golvet. Den som SE och jag fick av svärfar för många år sen... den som följde med i vårt liv och i vår tid... den som följde med SE till demensboendet... den som han nu plockat sönder, fyllt med papper, lurat in sin nyaste och finaste t-shirt i en plastpåse och lagt som skydd bakom klockan... den ligger framför mig på golvet.

Det är sorgligt.
Den var en del av oss... det som var vi.

Det kommer stunder...

... då man känner att, Nej, nu orkar jag inte mer! Då man inte har ett ben i kroppen som vill kliva upp. Då varken sol eller fågelkvitter hjälper. Då orken att orka inte finns där. Då man helt enkelt inte vill mera....

Det är då man måste göra precis det jag gör nu. Man MÅSTE. Upp ur sängen, vinkla upp persiennen, släpp in lite mer solstrålar... sätt på "What a wonderful world" på musikspelaren... koka kaffe... fika i sängen... dra ett djupt andetag... och leta efter fröet!
Fröet inom en.... det som kallas för livglädje, tror jag.

Jag vet ju att det finns där.... det är bara det, att somliga stunder så är det så så så svårt att hitta det. Det är de stunderna man önskade att det kom någon... någon annan än jag.... som hade med sig input och vattenkanna... som kunde vattna det lilla fröet... så att jag slapp... bara för just den stunden. Då när jag inte orkar och vill själv....

Men.... så med lite hjälp av Louis Armstrong, solstrålar och kaffe, så har man hämtat upp lite av fröet som växer så osynligt där inom en.... och så kan man bestämma sig för att idag ska jag åtminstone städa lite, och bjuda Carolina på nybakad sockerkaka ikväll!

Jag skriver mer sen... nu ska jag kliva upp!

Hade ju så mycket...

... mer viktigt att skriva, både om dagen igår, och dagen idag.
Men jag har ingen ork just nu...! Kanske imorgon, eller på söndag.

Men jag måste iallafalla skriva om denna underbara bloggvän som har gett en stadsböna som jag Lantluft! Hon som jag pratade med nu på morgonen... hon som fick mig att skratta hjärtligt... hon som hade ord till tröst och pepp... hon som kom med något som gav bärhjälp för minnet av gårdagen. Tack, min vän...

Livet är verkligen också en gåva... som kommer med sådan vänskap.
Det är väl då verkligen ett bönesvar om något?? Tack Gud...

Nu ska jag dippa lite på soffan...!