Yngst o äldst...

Jonas med familj...

... dyker också upp hos mamma o pappa.

Pappa ska ge...

... mamma sprutan. Han gör det bra... o nu ska vi dricka kaffe tillsammans.

Att säga vad man vill...

... är viktigt!

Jag sa det till Carolina nyss, när hon kom och ville prata. Hon visste inte hur hon skulle få fram det hon hade på hjärtat... var nästan gråtfärdig... men ville inte "göra dig och pappa(!) ledsen" sa hon.
Till slut så berättade hon iallafall att hon fått frågan redan igår... om hon inte ville komma över ikväll och "käka middag"... hos kompisen som bor bara en liten bit härifrån... att dom skulle bli ett gäng... och hon ville så gärna vara med... men ville inte lämna mig att sitta ensam ikväll igen.

Å som en mycket mycket klok mamma (jo, man försöker ju...) så sa jag precis som jag kände: "Min stora lycka och glädje i det här är, Carolina... är att jag vet att du, trots allt det svåra och tuffa som är nu... får skratta... ha kuligt och mysigt... vara med kompisar... och få allt det där braiga som livet också ska komma med. Å du vet... jag talar för pappa också i det här... han skulle säga precis likadant!"

..........

Men nu ska vi gå ner på stan och köpa strumpbyxor till henne... det är lite akut på den fronten! Sen får vi se vad eftermiddagen bjuder på... en resa till Bahamas kanske??? :)

Lite åt klockan-elvig hållet...

känns det som ikväll.

Egentligen så hade jag tänkt skriva om något som av flera anledningar ligger och pyr i bakhuvudet... detta om att fatta svåra, och ibland livsavgörande beslut. Å när man måste fatta dessa svåra beslut för de som står oss nära...

Men det är för svårt ikväll kände jag nu... Carolina är inte hemma... och jag vill inte tänka på hur det var... beslutet jag tog då... att "lämna bort" Sven-Erik.

Nej, jag tänker sätta mig och spela patiens på datorn nu... koka lite mer kaffe... och så ska jag tänka som Nalle Puh:

"När förmiddagen börjar lida mot sitt slut,
och du känner dig lite nere, ska du inte oroa dig.
Du är förmodligen bara lite klockan-elvig!"

Fokuserat.

"Jag har en samling snäckor..."

... kanske har du sett den? Jag har den
på stränder över hela världen."
(Stephen Wright, författare)

Jag har länge haft detta citat på en papperslapp i min börs. Ihopknövlad och knappt läslig nu längre... och kanske lite svår att förstå.
Men det gör inget... jag hittar hopp i den. Den är viktig för mig att ha kvar.

..........

Lite ont i huvudet nu på morgonen. Trött och seg... som om kroppen vill gå i slow motion. Men jag ska iallafall försöka att gå på RK på eftermiddagen...

Jag vet inte vad...

vad som hände. Eller händer...
Kom på RK igår, och kände mig helt plötsligt som en trasa. Helt orkeslös - och ville bara gå hem och lägga mig. Men det gick ändå.. men i riktig segfart.
Hela kvällen igår satt jag bara i soffan... orkade ingenting... och imorse hade jag världens huvudvärk. Å fortfarande lika trött.

Idag, på förmiddagen så kändes det lite bättre. Huvudvärken försvann... och jag bestämde mig ändå för att träffa min vän M (kontaktpersonen). Herrejösses, tänkte jag... man får väl morska upp sig lite.
Men nu ikväll igen... precis lika trött och seg. Lite huvudvärk.

Kanske är det flunsa på gång... (ett hopp jag håller fast vid i det här läget... för hellre det än någe annat) eller så... ja, jag vet inte... kanske skulle jag behöva gå på någon typ av vilokurs? Finns det såna?

Jag är lite orolig ändå... längst där innerst inne. Så är det...