Första tentan...

... för Carolina idag.
Å hon är nervös.... ekonomisk och politisk geografi är inte det lättaste... kan en mamma som fått agera bollplank de senaste dagarna meddela.
"Du kan bara göra ditt bästa"... och "klart det kommer att gå bra" är bara några av de meningar som jag fått peppa med de senaste dagarna.

Jag håller en tumme... inte två... för det betyder otur.
Men det är ju klart att det kommer att gå bra....

En dikt bara...

"I alla vantar göms det händer
hon vet ju det - en maska i sänder
Så hon gör dem vackra och fina
för att skydda händerna mina.

I alla vantar finns värme att få
hon vet ju det - och en maska vill gå
Så hon lagar dem starka av yllegarn
för att värma ett fruset barn"

Den här lilla dikten som jag skrev nyss, tillägnas min farmor och min svärmor. Nu är jag ingen diktskivare precis... men orden bara fanns lite här ikväll. Den handlar om vantarna som jag är så rädd om... de där bruna med mönster på... och hur mycket värme det kan bo i dem. På olika sätt.
Min farmor som stickade vantarna för så länge sen... och min svärmor som lagade dem.

Om jag någon gång...

... skulle tappa dem. Vantarna som min farmor stickat, och svärmor lagat.
Jag är rädd om dem...

"Vad ska jag bli när jag blir stor?"...

... är det bara jag som känner så?

"Jag saknar tiden när allting i känsloväg var så... ja, tryggt och förutsägbart vanligt. Det fanns alltid en orsak om jag blev ledsen... om jag blev arg... glad... eller bara nöjd. bara var... allting flöt på i maklig takt. När livet inte var en ständig berg- och dalbana av känslor... utan Somliga dagar och stunder är det bara sorg... sen Då var det inte så... Inga stora tankar om livets vara eller icke vara... inga djupa sorgdippar... döden-tänket var långt borta... saknad och längtan... och alla andra svåra och tuffa känslor. Men då var jag heller aldrig så lycklig över att höra fåglarna sjunga eller solen skina som jag är idag.
Känslorna gjorde oftast inga större väsen av sig.. utan mellan skratten, ilskan och sorgen för det som var då... så var det bara... vardag. Iallafall så levde jag inte hela tiden i kaos med dem. Å nu befinner jag mig i varje vaken minut i någon slags känsla...

Som nu... ovisshet... vad ska jag bli när jag blir stor? "

..........

Så här ser de flesta av mina utkast ut... ord och fragment som inte orkar knytas ihop just nu. Ikväll väljer jag att lägga ut det... kanske för att visa hur jag inte riktigt får ihop det så bra i tänket än.

Drömmen

Sven-erik ringde nyss från boendet. Han kunde bara säga två ord... 'vill hem'!
Jag och Carolina åkte dit och hämtade hem honom. Så åkte vi till Holmträsk (hans barndomshem) och firade jul. Hans mamma och pappa var där, o vi hade julemys o julefrid. Sven-Erik kunde inte prata så bra...men han var lycklig.
Å så vaknade jag nyss med den känslan... jag tror jag ligger kvar en stund till. Gubben...

Efteråt...

... därborta vid horisonten, när jag står där på stranden, och fyller mina lungor och sinnen med allt det nya som vindarna ska komma med... då ska jag aldrig mer vända mig om. Då ska jag dra ett djupt andetag...

Då ska jag inte minnas hur svårt det var att vakna varje evigaste morgon med bilden av Sven-Erik sittande i blöjor ute i dagrummet på demensboendet.
Då ska jag inte minnas den dagen herr Alzheimer knackade på dörren... och hur fru Ensamhet stod där jämte honom... och klev in lika bestämt och oförfärat hon.
Då ska jag inte minnas hur Sven-Erik förändrades... förvandlades... förminskades... för att till slut bli till någon annan som bodde här hemma hos oss.
Då ska jag inte minnas hur jag fick lura honom till sjukhuset... sveket. Lämna honom... och hur han sen inte kunde få komma hem mer.

Då ska jag inte minnas alla år som följde med fru Ensamhet... och hur jag varje kväll försökte stänga min sovrumsdörr för henne.
Då ska jag inte minnas hur mamma blev allt sämre... och hur mycket mer det blev att bära.
Då ska jag inte minnas de som inte ville gå bredvid mig... och hur det också måste bäras.
Då ska jag inte minnas hur jag svalde ner, och svalde bort...

Just nu så går jag här. Mitt i. Men sen...

Då ska jag minnas hur jag vaknade varje evigaste morgon och bestämde mig för att göra det bästa av dagen iallafall!
Då ska jag minnas den dagen jag bestämde mig för hur bra det skulle bli att sälja huset, och flytta till en lägenhet. Hur vi gjorde mysigt och tog en dag i taget...
Då ska jag minnas alla stunder som han ännu var lite min... som alla mornar han kom med kaffebrickan, och vi satt där, han och jag, tillsammans.

Då ska jag hellre minnas ännu längre tillbaka, när jag och han för första gången bytte sängkläder tillsammans... och hur vi skrattade när han virade lakanet omkring sig så han såg ut som en gammal gumma... och hur allt slutade med att vi hamnade i en obäddad säng.

Då ska jag minnas hur Carolina och jag byggde upp ett nytt liv... med mycket kärlek, tacksamhet, och... gofika!
Då ska jag minnas hur stark mamma var... hur mycket livsgnistan kan bära!
Då ska jag minnas alla andra... de som gick bredvid mig på vägen... och hjälpte mig ända hit till horisonten!

..........

Ja, det är dagar som den här... när man är så mitt i som man måste hålla fast vid horisonten-tänket. Kanske tycker någon att det är både klyschigt och naivt att drömma... men för mig är det en livlina... och det viktigaste viktigt jag har att hålla fast vid nu. Det finns också så mycket annat trist som händer... svårt och sårande... men jag väljer att inte skriva om det här... det får skrivas på andra stället. Kanske väljer jag att skriva om det en dag... och kanske först den dagen jag står där borta vid horisonten. Nu är det som sagt... mitt i. Jag måste överleva först...

Igår hade vi en underbar dag på stan. Carolina och jag.Vi gick och provade vinterjackor, och provad parfymer. Men någe gofika blev det inte... istället så köpte vi varsin "wrap" som vi gick hem och kalasade på.

Idag har jag varit till mamma och pappa. Mamma sitter mest i sin stol vid köksbordet... och pappa skriver noter. Carolina kämpar på med Norrmejerier och olika företagsteorier...

....

I svåra tider...

(Sven-Erik och Carolina hemma på
Himlastigen sommaren 2007)

... måste man välja sina strider. Å kommer det till det läget att man måste välja... ja, då väljer varje klok mamma den lilla familj hon har kvar. Jag har nog skrivit det många gånger förut... vi måste också överleva.
Kanske låter det svårförståeligt och krypiskt... men det är som det är... och jag skriver inte mer om det just nu. Av respekt.

Idag ska Carolina och jag gå ner och på stan och göra en riktig Carolinadag. Med mycket gofika! I förrgår kväll så hade hon gråtit sig till sömns... igår hade hon gråtit i duschen... så, som sagt... då väljer varje klok mamma... och därför ska vi ha den bästa bästa mysdagen!

För som varje klok förälder så ser man sina barns sorg först...