Efteråt...

... därborta vid horisonten, när jag står där på stranden, och fyller mina lungor och sinnen med allt det nya som vindarna ska komma med... då ska jag aldrig mer vända mig om. Då ska jag dra ett djupt andetag...

Då ska jag inte minnas hur svårt det var att vakna varje evigaste morgon med bilden av Sven-Erik sittande i blöjor ute i dagrummet på demensboendet.
Då ska jag inte minnas den dagen herr Alzheimer knackade på dörren... och hur fru Ensamhet stod där jämte honom... och klev in lika bestämt och oförfärat hon.
Då ska jag inte minnas hur Sven-Erik förändrades... förvandlades... förminskades... för att till slut bli till någon annan som bodde här hemma hos oss.
Då ska jag inte minnas hur jag fick lura honom till sjukhuset... sveket. Lämna honom... och hur han sen inte kunde få komma hem mer.

Då ska jag inte minnas alla år som följde med fru Ensamhet... och hur jag varje kväll försökte stänga min sovrumsdörr för henne.
Då ska jag inte minnas hur mamma blev allt sämre... och hur mycket mer det blev att bära.
Då ska jag inte minnas de som inte ville gå bredvid mig... och hur det också måste bäras.
Då ska jag inte minnas hur jag svalde ner, och svalde bort...

Just nu så går jag här. Mitt i. Men sen...

Då ska jag minnas hur jag vaknade varje evigaste morgon och bestämde mig för att göra det bästa av dagen iallafall!
Då ska jag minnas den dagen jag bestämde mig för hur bra det skulle bli att sälja huset, och flytta till en lägenhet. Hur vi gjorde mysigt och tog en dag i taget...
Då ska jag minnas alla stunder som han ännu var lite min... som alla mornar han kom med kaffebrickan, och vi satt där, han och jag, tillsammans.

Då ska jag hellre minnas ännu längre tillbaka, när jag och han för första gången bytte sängkläder tillsammans... och hur vi skrattade när han virade lakanet omkring sig så han såg ut som en gammal gumma... och hur allt slutade med att vi hamnade i en obäddad säng.

Då ska jag minnas hur Carolina och jag byggde upp ett nytt liv... med mycket kärlek, tacksamhet, och... gofika!
Då ska jag minnas hur stark mamma var... hur mycket livsgnistan kan bära!
Då ska jag minnas alla andra... de som gick bredvid mig på vägen... och hjälpte mig ända hit till horisonten!

..........

Ja, det är dagar som den här... när man är så mitt i som man måste hålla fast vid horisonten-tänket. Kanske tycker någon att det är både klyschigt och naivt att drömma... men för mig är det en livlina... och det viktigaste viktigt jag har att hålla fast vid nu. Det finns också så mycket annat trist som händer... svårt och sårande... men jag väljer att inte skriva om det här... det får skrivas på andra stället. Kanske väljer jag att skriva om det en dag... och kanske först den dagen jag står där borta vid horisonten. Nu är det som sagt... mitt i. Jag måste överleva först...

Igår hade vi en underbar dag på stan. Carolina och jag.Vi gick och provade vinterjackor, och provad parfymer. Men någe gofika blev det inte... istället så köpte vi varsin "wrap" som vi gick hem och kalasade på.

Idag har jag varit till mamma och pappa. Mamma sitter mest i sin stol vid köksbordet... och pappa skriver noter. Carolina kämpar på med Norrmejerier och olika företagsteorier...

....