torsdag 13 oktober 2011

Jag ska skriva om mod...

... om det där ordet som är så viktigt för mig, om det där ordet som jag så ofta söker, men så sällan känner. För inte går jag omkring och känner mig så särskilt modig här i världen... snarare tvätom. Feg för att jag inte känner mig starkare än jag gör... feg för att jag inte räcker till för alla som jag skulle önska... och alldeles väldigt liten och ynklig mitt i allting svårt nu.

Å ändå... så möter jag så mycket modiga människor varje dag! Varje dag så tänker jag, eller säger till någon "vad du är modig!!"
En någon som tar hand om sin fru... en någon som vågar ringa till mig, gråta och berätta om hur svårt hon har det... en någon som vågar skicka kort till mig fast jag inget skickar tillbaka... en någon som berättar att hon håller på att bli blind... en någon som ringer och vill bjuda på fika... en någon som orkar gå till skolan varje dag fast livet är ensamt... en någon som vågar skriva:

"Orden i din blogg hade kunnat vara mina. Har gömt mig bakom att han måste landa. Nu skräms jag av, känner han igen mig? Är han arg på mig? Kommer han att reagera negativt på mitt besök? Vet att hans språk är dåligt och att han har blöja. Så det inbillar jag mig att jag fixar men det andra att se honom och att han ev är tom i ögonen. Så just nu är han för mig inte glömd men gömd. O det tynger mitt samvete. Kram vännen"

"VAD DU ÄR MODIG!!!" Min beundran känner inga gränser för alla dessa människor som vågar vara i livet, hur livet än ser ut! Mod önskar jag för alla dessa människor som orkar vara i det svåra... och ännu mera mod för de som har den obändiga styrkan och viljan att hjälpa och bära dem!!

Eller som Carl Snoilsky skriver: "Segerhjälte, ditt namn är mod!"

..........

Igår eftermiddag tog vi bussen upp till mamma och pappa, Carolina och jag. Å där... där kan man väl prata om modiga människor... som varje evigaste dag hittar mod och livsstyrka både för att orka vara i det svåra... och för den obändiga styrkan att vilja bära och hjälpa!
Vi har med oss lite gofika... och vi får en fin stund tillsammans. Mamma sitter som vanligt i sin specialstol vid köksbordet, och pappa sitter mitt emot och servar henne med både det ena och det andra.

Carolina och jag... ja, det går en dag i taget, eller rättare sagt, vi tar två dagar i taget. Mer finns inte utrymme för... vi lever här och nu. Nästa torsdag... nästa månad... nästa år... nja, vi vet inte hur det ser ut då. Men vi myser på... hon går på skolan... jag går på Röda Korset... och vi tänder ljus... ser film... lagar mat... och ja, bara är. Det går bra... två dagar i taget.

Nu blir det mer kaffe...

Inga kommentarer: