... med sådana kommentarer som " Du har verkligen lyckats hjärntvätta din dotter, Vilken tjej som är 20 år vill vara med Mamma jämt och ständigt???? Det är beklämmande"
Den här kommentaren fick jag imorse till "Kan du inte vänta?"...
Är det lönt trots att man vet, och som man skriver till Sven-Eriks systerdotter: "Det gäller att våga vara modig som få när man utelämnar sig och sitt liv till allmän beskådan... alltid, alltid kommer du att möta människor som har synpunkter, och kommer med mothugg nästan vad du än skriver. Men jag tycker du ska fortsätta vara modig..."
Är det lönt att berätta om hur vi igår var till mamma och pappa, och hur pappa hade köpt goda äppelmunkar... en stund tillsammans och gofika som blev inputet för dagen. Både för dem och för oss...
Är det lönt?
...........
Så många många gånger har jag funderat över mitt skrivande... varför skriver jag, och för vem? Är det för mig... för att minnas? Är det för Carolina.... för att hon också ska minnas? Är det för dom vars öde jag delar? Är det för dom vars öde jag inte delar? Söker jag vänskap via bloggen? Söker jag bekräftelse på någonting?
En del svar är jag tryggt förvissad om:
Jo, jag skriver för både mig och Carolina... för att vi ska minnas både det vackra och det mindre vackra sen. Rader som vi kan behöva en dag...
Jo, jag skriver för de som jag vet gör samma resa som oss... de som jag vill ska känna att de inte är ensamma på den fasansfulla resa man gör som anhörig till någon kär som drabbas av demenssjukdom.
Jo, jag skriver för alla de som kanske inte har herr A som närmsta granne... men som väl vet, och känner igen när jag skriver om ensamhet och död.
Jo, jag skriver också för alla de som går bredvid... för att de ska förstå... hur det är mitt i. De kan också vara den livlina som inte bara jag behöver... utan även många andra som läser mina rader. Tillsammans är ett bra ord...
Jo, jag skriver för att få vänskap... eller hur är det med den saken egentligen? Gör jag det? För mig är ju vänskap ett givande och tagande... men just nu har jag inte så mycket givande att ge. Jag är ingen bra vän. Det lilla givande jag har måste räcka till Carolina och mamma/pappa. Men jag tänker att det kommer väl nya dagar... då kanske jag möter någon som inte är en givare, men väl behöver en. Precis som jag nu, måste jag ärligt skriva...
Nej, jag skriver inte för att få bekräftelse... tror jag iallafall. Bekräftelse för vad isåfall? För mig är den viktigaste bekräftelsen att man är älskad och sedd för den man är... och den hittar man nog inte på vilken blogg man än skriver eller läser!
Nej, jag skriver inte för de som är så avundsjuka på den situtation vi lever i att de med spott och spe, och under anonymitetens fega skydd, vill slå på någon som redan har det tufft nog. Fast förlåt mig... egentligen så skulle jag kanske skriva det jag innerst inne känner: Jo, jag skriver för de som drabbats av sådan svår psykisk sjukdom att de inte längre förmår att känna empati , omtanke och sunt förnuft? Jag tar inte åt mig för innehållet i dessa kommentarer... det har jag aldrig gjort... och tro mig, jag har många sparade "elaka" kommentarer, men... ja, jag blir så himla ledsen. För deras skull. Tänk att inte kunna känna empati och omtanke om andra människor??? Då har jag det hellre som jag har det... 15 gånger om.
Men frågan kvarstår lika fullt idag... är det lönt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jo, jag tycker det är lönt.
Det är lönt att berätta sin historia för alltid finns det någon som får tröst eller igenkänning och på så sätt kanske får lite kraft.
För det är nog det svåraste att både ge och behöva..kraft.
Så heder åt dig
Nu blir jag arg. Dessa människor skulle behöva låna vår situation i några timmar. Vi sitter i en sits som är tuff att ro. Då behöver man inga påhopp från dom som inte förstår. Man förstår knappt själv ändå sitter man fast i sitsen. Så snälla E sluta inte med dina ord, vi andra behöver dom. För det är ju så att vi i samma sits inte down samtidigt. En down dag är det så skönt när någon som vet hur det är, säger att man är bra eller t.om bäst. Jag önskar ingen denna sits men väl empati för oss som är där.
Kramar till er alla för ni gör det bäst hur tungt det än går.
Ingabritt
Har läst din blogg ett tag nu och tycker att det är UNDERBART att ha ett barn som vill umgås med sin mamma. Som inte är för cool för att säga att man vill göra saker ihop.
Du fortsätt skriv om ert liv om det ger dig något. Det finns många som vill "lyssna"
kram
Klart du ska fortsätta att skriva, just för att det är ett sätt att bearbeta denna stora sorg som drabbar en när en närstående drabbas av demens. Den sorg som drabbar en kan ingen annan förstå än de eller den som drabbas, den sorgen måste upplevas.
Du ska även fortsätta att skriva för att komma ut med så mycket information och kunskap om denna förfärliga sjukdom, och att vi som är drabbade kan känna att vi är flera i samma sits.
Jag läser din blogg varje dag och den har hjälpt mig i mitt sorgearbete med min pappa som har demens. Tack Elisabeth för ditt mod att skriva!
Kram Annika i Ystad
JA, det ÄR lönt!! Fortsätt att skriva du och försök strunta i korkskallar som inte förstår bättre än att skriva dumma kommentarer!!
Kram/caja
Så kloka rader vännen min..Det är lönt!
Jag blir så oerhört ledsen över människors oförstånd, och dumma kommentarer. Empati, omtanke, och sunt förnuft verkar lysa med sin frånvaro..världen har blivit så kall, och hjärtlös. Att dela med sig av livets erfarenheter kräver enorm styrka, och stort mod, och det är ett viktigt skriv för din, och Carolinas skull men även för oss som gjort/gör denna fasansfulla resa med herr A, jag önskar ingen människa behövde uppleva denna resa..inte ens den elakaste. Vänskap för mig är också ett givande, och tagande, som du nämner tillsammans är ett bra ord, visst är du en bra vän..du ger så oerhört mycket genom dina varma rader, som den avundsjuka eller anonyma aldrig kommer att förstå, jag tycker faktiskt riktigt synd om dessa olyckliga otrygga människor. Ta hand om dig vännen, din fina Carolina, din mamma, och pappa ni är de som är viktigast just nu..jag önskar er alla en fortsatt fin helg med de varmaste tankar, och styrkekramar. Du starka modiga vän.. Fortsätt skriv direkt från hjärtat!
Mina barn är självständiga å kärleksfulla å det beror på all kärlek dom har fått av mej, dom har varit mkt hemma å stundomtals även mkt mammabundna...Det är inget fel! Du ska fortsätta att skriva för eran skull å för andras som är i samma situaton, för det kommer alltid att finnas avensjuka ogina missunsamma människor som inte förstår vad kärlek å vardagslycka är! Jag känner så gott i mitt hjärta när jag läser om eran vardagslycka å era fikastunder med dsina föräldrar! Stor varm kram
Hej
Jag tycker absolut att det är lönt att du skriver om det du känner för.
Fattar inte hur människor kan anse sig ha en uppfattning om hur du och din dotters förhållande är!
Jag tycker det är jättemysigt att ni verkar ha en sådan gosig gemenskap och är man 20 år låter man sig nog inte hjärntvättas. Kanske det är avundsjuka som gör att en del har sådana komentarer.
Stor kram till dig och skriv som du gör och vill, andra kan låta bli att läsa.
Till alla: Jag vet nästan inte hur jag ska skriva för att tacka... jag hade inte väntat mig så fina ord... och jag hade inte heller väntat mig att jag skulle reagera med sådan glädje över att få dem. Men jag blev verkligen så oerhört glad över er omtanke, empati och värme. "Givare" när de är som bäst, skulle jag vilja skriva.
Tack... är ett litet ord... men det innehåller all den tacksamma värme jag känner idag. Tack snälla... från både Carolina och mig. Varm kram till er alla...
Till "Helmer" kan jag bara understryka mina tidigare ord: Jag är ledsen för din skull!
Därför en varm kram till dig också...
Hej Elisabeth!
Jag har hittills läst och begrundat din blogg utan att kommentera men nu måste jag göra det!Jag vet inte vem du är men jag bor här på Haga inte så långt ifrån dig och din dotter. Jag skulle själv inte skriva en blogg men jag kan förstå dina skäl och jag tycker att du är både modig och mycket stark. Du prioriterar din dotter och de som är närmast dig och vad kan vara viktigare? Den som tror att du binder C till dig för mycket har fullständigt fel! Du finns till för henne som en fin och mycket mänsklig förälder! Hon kommer att lära av dig de rätta värderingarna och vad som är viktigt i livet. Det är alltför många unga som bara hänvisas till kompisar och föräldern inbillar sig att då är allt bra(kanske för att slippa ta ansvar själv..)Men titta på alla vilsna, olyckliga och självdestruktiva unga i dag. Jag tror att det de saknar är just detta som du är..en pålitlig och hängiven förälder som ofta sätter barnets välbefinnande före sitt eget. Så sträck på dig och var nöjd och stolt över dig själv! Jag tror att du i ditt hjärta vet med dig att du gör rätt. Fortsätt att slösa omsorg över din dotter och ta väl hand om dig själv också!
Varma kramar från ennan annan kvinnlig Haga-bo
Här kommer en kommentar från en 24-snart-25-årig tjej. :-)
Jag har alltid gillar att umgås med mina föräldrar. Jag pratar med dem dagligen och hälsar på nästan lika ofta. Jag bor i samma stad därför att jag vill ha dem nära. Deras lägenhet är mitt hem, nästan lika mycket som min egen lägenhet. Jag har kompisar också, men mina föräldrar och syskon är mina bästa, närmsta vänner - är inte det ganska naturligt?! Att vilja umgås med någon man känner sedan mer än 20 år tillbaka?! Det finns ju ingen man känner bättre! Och att det råkar vara min pappa eller mamma, spelar det någon roll?
Din dotter är ju (mer eller mindre) vuxen nu. Även om hon alltid kommer att vara ditt barn, så är hon ju också en vuxen kvinna. Och två vuxna kvinnor ska väl kunna ha det trevligt tillsammans? Både jag och mina jämnåriga systrar anser att mamma nu, när vi är vuxna, inte bara har rollen som mor utan också väninna.
Jag sitter gärna och fikar och skvallrar eller ser film tillsamans med både mamma och pappa, ofta, och jag tänker inte sluta umgås med dem för att jag råkar vara över 20-strecket.
Skulle också vilja tillägga att, bland mina kompisar och även kusiner så har det alltid - utan undantag!! - varit de med sunda, lyckliga familjeförhållanden som trivts med att "bara" umgås med föräldrarna. Kanske den anonyma kommentaren kommer från någon som inte har sådan tur? Det är ju tråkigt i sådana fall, men avundsjuka eller bitterhet gör det inte mer rätt att ta ut det på andra...Tycker jag...
Senast i veckan pratade jag med en vän, som är 27, har sambo och jobb och allt det där, och hon går på bio, fikar och shoppar med sin mamma flera gånger i veckan. :-)
MVH anonym tjej
Så länge som skrivandet funkar för dig så är det alltid lönt. Det finns alltid dingbollar som har åsikter. Dessa dingbollars åsikt är mer en avundsjuka än just elak åsikt.
Det är som så, att hur man än vänder sig så har man rumpan bak! När man vågar skriva, så finns det alltid någon som anser sig ha rätten att "klaga/döma/förminska" det man skriver om. Skönt att du inte tar det åt dig.
Jag och mina döttrar har en underbar relation, och precis som hos dig så fixar vi det utan hjärntvätt! Vi gillar varandras sällskap och känner oss trygga med varandra. De som har en annan åsikt är oftast dem som ingen trygghet har.
Sköt om dig och lev ditt liv som du vill. Ingen annan vet det bättre.
Kram
Det finns alltid någon som ska vara bara elak, eller inte fatta och därför klaga och beklaga. Skit i dem!
De är inte värda att ens tänkas på. Inget som helst fel på att din dotter vill ha dig som bollplank, att ni bor under samma tak, umgås och lever tillsammans. Inte alls konstigt. Ingen hjärntvätt. Hon är ung fortfarande. Går i skolan. Mor behövs. Helt enkelt bara så.
Kraaaam på sig!
tILL ANONYM TJEJ: Tack snälla för din kloka, insiktsfulla, och varma kommentar! Carolina har kommenterat den men: "vilket bra skriv!"
Som mamma till henne skickar jag en mycket tacksam kram till dig.. tack snälla! Varm kram..
Till Camilla och Nina: Kloka tjejer är ni! "Givare" skulle jag skriva här också... så tack snälla! Varm kram..
Skicka en kommentar