När är alltmer blir var...

... och det känns tryggt att prata lite försiktigt om det.

Söndageftermiddag, och Carolina och jag sitter i köket och fikar lite tillsammans. Vi pratar om pappa... gruvet inför julen... och hon säger att hon gruvar, men vet att det nog blir sista gången.

Så berättar hon ett roligt minne:
" Jag minns inte vad det var om, men jag vart arg på dig... det var nåt jag inte fick och jag blev så arg så jag smällde igen dörren och gick till parken och satte mig i gungan... (och så ser jag hur hon ler vid minnet)... å efter en stund kommer pappa på cykeln... och så säger han: "Hörru Carolina, ska du inte komma hem och äta nu?" (Å hon försöker låta precis som han... med den där tröstande, försiktiga, och lite mörka pappa-rösten).

Vi skrattar åt minnet. Ni vet, så där... längtansfullt och med hjärtat fullt av saknad.
Å så där, när man alltmer vet att är har blivit, och än mer ska bli, ett var.

..........

Nu är det kväll. Idag har dagen innehållit både mammabesök och lillebrorsbesök. En dag att vara tacksam för... men nu är man trött.