... och solen skiner höstvackert.
En ny dag... fylld med tacksamhet och glädje över Carolinas glädje.
En ny dag... för tankar. "Jag vill ju se honom... jag vill ju vara honom nära... jag vill ju hålla honom i handen... jag vill ju vara hans... av hela min djupaste själ vill jag det. Men hur ska jag våga... jag vill inte se hur illa det är... jag vill inte se honom sitta med blöjor... jag vill inte hjälpa honom att äta... jag vill inte höra honom hacka orden eller vara tyst... jag vill inte att han ska titta på mig men inte se mig... jag vill ju inte det... av hela min själ det också. Det är svårt att erkänna det.
Men jag vet att jag måste hitta styrkan någonstans... snart. Fort.
Men nu... ut med Pontus P. Man tänker bra när man går... och njuter av höstvackert.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
kramar i massor till er.....
Gläds med allt som gör livet lite lättare för dig, och din fina Carolina..vilken omtänksam *tomte* det är guldkorn i allt det svåra ni har att ta er igenom. Följ ditt hjärta vännen.. jag vet det är svårt men hur svårt det än är vänta inte för länge om du vill besöka din älskade S-E. Trots blöjor, matning, lift som var tvunget för benen inte bar längre, och talet som var helt borta..var min älskade storebror närvarande just i stunden, och jag är så innerligt tacksam i dag att jag fick dela den sista stunden med honom. Följ ditt hjärta vännen..jag önskar dig, och Carolina en fin morgon dag med de varmaste styrkekramar.
cAJA: Tack snälla Caja! Å kramar tillbaka i tanken till dig.. Varm kram..
mARJATTA: Tack min vän för omtänksamma ord, och goda råd. Men du vet... att skulle jag bara följa mitt hjärta så skulle jag åka dit... mina ögon skulle inte se hur sjuk han är... och jag skulle ta honom i min hand, och säga: "Nu struntar vi i det här, Sven-Erik, nu åker vi hem!" För det är ju för honom mitt hjärta slår... låter kanske dumt, och ologiskt att skriva så nu, men det är så... min kärlek till honom är (och nu börjar jag lipa här igen)... ja, den går bortom sjukdom och svårt... den är det vackraste jag någonsin ägt.. och jag har förlorat den... i den här världen. DET är svårt. Jag jobbar på det... men det blir mina minnen att bära. I den här världen. Sen.
Men jag är till Gud tacksam, oändligt tacksam, att han idag, där han är, inte har några som helst minnen kvar av mig och Carolina. Jag vill skona honom från allt svårt... men som sagt, jag jobbar på det. Varm kram..
Skicka en kommentar