På näthinnan...

... finns bilden av en glad SE som ville vara rolig, och tog presentsnöret och satte det på huvudet. Med reflexbrickan tryggt fastsatt på tröjan.
Då när jag strök honom över armen, kinden, ryggen... lite sådär nu och då.... och det kändes sådär alldeles underbart vanligt och bara mitt... ställen där jag hade rört honom så så så många gånger förut.... kinden, håret, ryggen, tröjan, huden.... till och med den lilla finnen bakom örat kändes underbar att få ta på.
Allt tog jag med mig hem...

Igårkväll, när jag skulle sova, så var jag där igen... där på kalaset... strök honom över armen, kinden, ryggen.
Då kände jag doften.... hans doft. I ett djupt andetag, och fast än jag blundade, så visste jag att han satt här bredvid mig... så nära att jag visste att om jag bara lyfte på armen, och stack ut pekfingret, så skulle jag känna hans hud igen. Den som var min att få röra vid... då.

Jag somnade så... med hans doft.
Eller, vi somnade så... jag och SE.

..........

Idag är det lördag. Jag och Carolina ska gå på Myrorna. Idag måste alla bilder på en näthinna hållas på mattan... de kommer att följa med, men de får hålla sig i bakgrunden.
Vi firar Carolinas sportlov som börjar till veckan... och jag har lovat att vi ska gå på Coop och fika! Så får det bli...
Jag hade så gärna velat ge denna lilla kämparkajsa någe annat... en resa till Stockholm stod ju högt på hennes önskelista... men hon vet ju.... vi har inte råd nu... men jag har också sagt att man vet aldrig vad framtiden kommer med... vips så kommer nya vänner... nya förutsättningar... och vi kan åka ända till.... ja, Island kanske?

..........

Om jag vet att någon har det svårt, har jag något ansvar för det? Vilka kriterier är det som måste gälla för att jag ska känna att jag har ett ansvar för den människans väl och ve? Måste jag äga ett släktskap med den människan, eller måste jag känna att jag älskar henne för att kunna hjälpa?
För mig finns det ett enda kriterium.... att hon är en människa. Det är mitt ansvar. Jag har alltid sagt att om någon kommer och ber mig om hjälp, eller om jag vet och förstår att någon har det svårt, så spelar det ingen roll om det är någon jag älskar, hatar, är släkt med, kompis, inte känner etc etc.... kan jag hjälpa henne, då ska jag göra det. Det är en människa som behöver min hjälp... det räcker!
För vem är jag om jag inte gör det? Vem är jag om jag vet att någon behöver min hjälp, och jag väljer att inte ge den? Om jag hittar kryphål som försvarar mitt dåliga handlande... hade inte tid, annat var viktigare, inte mitt bord... osv osv. Vem är jag då?

Nu säger jag inte att man kan gå omkring med hela världens problem och sorger på sina axlar... med ett världssamvete för alla de som man faktiskt inte når, och kan hjälpa.
Men i det lilla.... här och nu... jag och du... den som knackar på din dörr... den som inte knackar men behöver dig ändå... där tror jag att vi kan välja.

Sen säger jag inte att det här är ett tänk som kommit sedan SE blev sjuk... jag har alltid haft det här tänket. Men tänket har aktualiserats, och vuxit sig starkare under den här tiden... då jag har knackat på så många dörrar.

En del har öppnat den på vid gavel (det är ju bara att läsa på min blogg), en del har öppnat den lite på glänt, men stängt igen den lika fort, och många har aldrig öppnat den alls.
Bitter? Ja, visst, det är bara att erkänna... så är det nog. Men jag har alltid haft svårt för att släppa sådant som jag inte kan förstå.... som det här med att inte vilja hjälpa.
För mig är det en gåta....

Dagen idag...

... var en betydelsefull dag. SE fyllde 53 år.
Igår kväll, och inatt så låg jag vaken länge och funderade på hur jag skulle ordna det med tårta, present och bilskjuts.
Imorse ringde jag först till SE och grattade...
"Jaha, vad då för?" frågade han när jag sa grattis. Frågande...
"Ja, du fyller ju år idag" svarade jag. Hurtigt som vanligt...
"Jaså, gör jag det... vet du det du?" frågade han
"Jajjebox... det gör jag, gubben... och nu tänkte jag komma och hälsa på dig om en stund... och bjuda på lite tårta... blir det bra det?" svarade jag.
Sen pratade vi en bra stund.... han lät som vanligt glad och pigg... och detsamma gjorde jag. Men det var svårt... bara att höra hans röst... och när jag frågade om "käringa hans" så svarade han: "Ja, hörrudu, nån sån vet jag inte om". Som en bekräftelse på det jag redan vet.... att för honom finns ingen "käringa" längre. Hans ord ekar djupast... fast än jag vet.

Sen ringde jag hans kontaktperson och vi åkte tillsammans ut till SE. Men vad förvånad och glad jag blev... där hade personalen både bakat tårta, och dukat upp med både kaffe och chokladlikör! SE satt i fåtöljen när vi kom... och väntade på "gofika".
När han fick se mig så tittade han på mig och sa: "Jaså, kommer du också?" (Det kändes bra... som en liten bekräftelse på att han kände igen mig.)
Jag hade köpt med mig glasstårta och presenter.... och jag tror SE blev gladast över godispåsen med Winigum.

Som vi stod där så kom också SE:s systerdotter Sofi dit och överraskade. Med sig hade hon glasstårta och presenter. Jag tror att han kände igen henne lite nu och då... för rätt vad det var så ville han småbusa med henne... dra henne i håret, och låtsas bråka lite. Så där som han brukar göra med Carolina. Det var roligt att se...

Sen blev vi alla bjudna på kaffe och hembakad hallontårta.

Jag gick igenom hans kläder lite, bytte kuddöverdrag, och kastade bort lite gamla tidningar som han sparat på rummet. Jag fick också ta hem hans gamla armbandsklocka. Han hade den nya på sig, men enligt personalen så ser han inte på klockan. (Kanske, och mest troligt så kan han den inte längre...!)

När vi skulle gå så såg jag att han var trött. Lilla gubben min...
Såg också att han blev lite orolig... så jag sa att han skulle gå och sätta sig och titta på skidåkningen en stund, så skulle jag komma tillbaka sen.

Jag fick lift med Sofi tillbaka...

Svår glädjens dag... jag är nöjd. Men Gud vad jag saknar....


Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!
(Dan Andersson)

SE fyller 53...

...här med systerdotter Sofie.

Jag är ganska trött...

... på att orka.

Min pappa var hit på eftermiddagen. Två timmar.

..........


Det här är min blogg. Jag kommer att fortsätta skriva...

Imorgon är en ny dag.


TILL EFTERTANKE

Om jag vill lyckas med att föra en människa
mot ett bestämt mål, måste jag först finna denne
där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen
förstå mer än vad han gör, men först och
främst förstå det han förstår. Om jag inte
kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den
andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa är inte att vilja härska utan att
vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte
hjälpa någon.

Sören Kirkegaard

Nu har jag..

...ringt min handläggare på soc.
Det är svårt att berätta om det som har hänt den senaste tiden. Men hon visste ju redan en del om hur vi haft det...
Som vanligt så grät jag lite när vi lagt på luren.... det gör jag alltid när jag måste ta mig igenom sådana här "berättar-samtal".
Att sätta ord på elände tar kraft... och jag tar lite slut på. Ganska mycket.

Hon skulle kolla upp vilka möjligheter det finns...

Min beslutsamhet är stor... det måste den vara nu.

Blommor är bättre...

... än trist skriv.
O mycket vackrare än verkligheten...

Nu börjar jag och Carolina om.

"Men mamma...

... nu ljuger du ju!" Sa hon alldeles nyss. När jag läste upp vad jag tänkte publicera.
"Ska du bara skriva att... åh, vad det går bra... vad vi fixar det här... och om hur vi försöker göra mys och vara starka... va... jag tycker du ska skriva om sanningen i stället... om varför vi måste försöka och försöka hela tiden, och hur... ja, jävliga de har varit... rakt upp och ner"! Sa hon också.
"Ja, men Carolina... jag måste tänka lite längre än så... jag måste vara beredd att ta konsekvenserna av det jag skriver då också" svarade jag.
"Hurdå... menar du?" frågade hon.
"Ja, om jag skriver precis som det är... hur det har varit... så kanske det inte finns någon väg tillbaka sen" svarade jag.
"Vadå ingen väg tillbaka...vi kämpar ju varenda dag?" frågade hon. Lite frustrerad.
"Ska jag berätta för hela världen om hur vi har det.... tycker du det... du vet vad jag brukar säga... att bara för att någon har varit dum, så ska inte jag vara dummare... men skriver jag hur det egentligen är.... " hann jag bara säga innan hon avbröt mig.
"Men mamma.... var ärlig! Det säger du till mig jämt.... och tänk om det finns någon annan som läser det här... och som har det precis som vi... då kanske den personen får det lite lättare, om hon vet att det finns fler som har det så....!"

Hon är sårad. Lite för mycket... och lite för länge nu. Men hon är bara 18 år, och i den världen ligger ännu ett ganska outvecklat vidvinkelseende för rätt och fel. Antingen så är det rätt, eller så är det fel. Inga gråzoner eller konsekvensbeskrivningar som visas med kristallklar effekt... de kommer med åren. Förhoppningsvis!

Men egentligen så har hon ju rätt.... kan det bli så mycket värre än så här?


Ett beslut har jag tagit. Imorgon ska jag ta kontakt med sociala. Vi behöver fler omkring oss. En stöd-, eller kontaktfamilj kanske...
På onsdag ska jag på avstämningsmöte med f-kassan. Då ska jag berätta om nya förluster.... och nu får de komma med något konkret!