Mina ben har gått...

...ända hit. Alldeles själva. Av egen kraft. Visserligen har dom fört mig lite vilse ibland, men jag har ändå kommit dit jag ska. Visserligen har de gått med myrsteg somliga dagar, men lika ofta har de rusat på alldeles för fort.
Nu har de fört mig hit... väldigt mycket vilse, känns det som. Men ändå... när jag vänder mig om, och tittar på vägen som de fört mig, så ser jag ju hur långt jag har kommit. Ända hit. Till 48 år. Utan dem så hade jag inte stått här idag.
Då är det enkelt att säga: Tack, mina ben.

Då är det också svårt att förstå om de inte skulle kunna ta mig längre.... alldeles själva.

Jag tänkte på det...

... när jag kom upp. Tänkte på det lilla samtalet med städaren, som jag mött i trapphuset när jag gick från tvättstugan.
Jag tänkte så sorgligt.
Han frågade om nycklarna till tvättstugan. Jag lovade att lämna dörren till torkrummet öppen.
Han berättade att de nya dörrarna var på väg till vår trappuppgång nu. Jag sa att det var verkligen på tiden.
Det lilla samtalet. Min sociala kontakt idag. Ämligt värre....

Men jag hörde fåglarna sjunga för full hals på hundpromenaden...
å inte för att jag gladdes så där väldigt mycket
åt deras kvittrande, men det var ändå ett litet
riktmärke bara att höra dem! Jag tycker det.... idag.


Nu är snart Carolina hemma... och hon har beställt mannagrynsgröt till middag.

Att sitta ensam...

... en lördagkväll går väldigt bra ikväll. Inte för att det är någe bra på teven. Inte för att jag hittade något sött och gott i kylskåpet. Inte för att det är tyst och släckt på Carolinas rum... utan just därför. Tyst och släckt på Carolinas rum. Hon är ute. Hon har roligt. Hon ser på Tiger nånting-vad-han-nu-hette på Umeå Open. Hon är ute med en kompis.
Jag är lycklig för det....

Det är svårt...

... med skrivet ikväll. Skrivet av hur mötet gick. Var det bra eller dåligt? Det beror väl lite på hur man ser det.... men jag känner mig lite chockad, och har kämpat hela eftermiddagen med att försöka tränga undan vissa saker som de sa.
Vad hade jag trott? Att allt det som hade lett mig dit inte skulle synas i några testresultat? Att allt det som hänt, och fortfarande händer, inte skulle avspegla sig på något sätt? Att jag ändå skulle kunna forsätta låtsas må ganska bra, och vara klar för att gå ut i vida världen och kunna börja om igen... som den Elisabeth som fanns för länge sen. Hon som inte ens finns nu....! Vad hade jag trott? Och hur går jag vidare nu... hur ska jag hantera det här?

När de sa att jag absolut inte var i någon form för yrkesmässig rehabilitering nu, då höll jag på att börja gråta. När de sa att testresultaten inte var bra då ville jag inte höra mer. Men när de sa att jag var i samma dåliga kondition som de som varit ute i krig..... då fick jag panik. Då var det nära att jag bara hade rusat ut därifrån... instinkten och rädslan.... jag vill inte höra det här... VARFÖR VARFÖR hade jag överhuvudtaget gått med på det här!!!

Nu är iallafall kvällen här... och det mesta har väl sjunkit in. De resultat, bedömningar och förslag som de gjort kommer de nu att skicka till f-kassan, och till mig. Jag skriver mer om det sen.
Men jag vet att de kommer att rekommendera både samtalskontakt och medicinering för en längre tid framöver....

Men, tänker jag nu.... har jag fixat det så här långt, så måste jag ju kunna fixa resten också! För att? Ja, för att.... en enda sak egentligen.... Carolina. Nej, nu blev det fel.... två saker. Carolina och Sven-Erik.

Å imorgon... tack snälla snälla snällaste Gud.... så fick hon ikväll ett sms från sin kompis V som frågade om hon ville följa med på "Umeå Open" imorgon. Hon hade fixat gratisbiljetter. Carolina blev så glad.... både över att någon tänkt på henne... men också att hon faktiskt skulle få gå på det här... hon hade ju slutat bort det för länge sen, då hon visste att vi inte hade råd.

Så då... i det läget... och hela kvällen nu.... så har hon visslat, dansat in med kvällsfika till trötta mamman, sagt en ziljon gånger att hon ska få "rocka loss" imorgon.... och då... då kan jag bara känna, trots morgonens svåra möte.... att jo, men jag fixar det här också!

I en annan tid...

... så var nytt bra. I en annan tid så var förändringar spännande och utvecklande.
Nu är det precis tvärtom.
Nu är nytt skrämmande. Nu är alla förändringar en förändring för mycket.
För allt det nya och förändrande blev till slut bara förluster.

"Kan det bli värre än så är"... brukade jag tänka i tiden förut... då, när det också fanns sorgliga saker som hände. "Nej, det kan det inte", brukade svaret eka inom mig... då.
Idag är det inte så.... nu är svaret på min egen fråga.... "ja, det kan det!" Det är den djupaste djupa rädslan för nya förluster som talar.... och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är rädd för vad morgondagens möte ska leda till.

Men ändå.... hoppet är ju det sista som överger människan, säger man. Å lika djupt som rädslan sitter, så finns där också ett frö av hopp... hopp om en ny väg. En väg där nytt och förändringar betyder bra och spännande igen. En dag.... ett steg i taget.

Imorgon ska jag få utvärderingen från den försäkringsmedicinska utredningen som jag gjorde förra veckan, och som f-kassan beställt....

Jag hoppas det blir bra.

..........

Carolina har också ett viktig möte i morgon förmiddag. Hon ska träffa soc. För att få en kompiskontakt därifrån... någon att göra roliga saker tillsammans med. Hon behöver det. Sen kommer vi mest troligt att få någon form av familje/vuxenkontakt också. Sorgligt, men vi behöver det också.

Är och var...

... är svårt. Presens och imperfekt. När vi pratar om SE. Vi säger ofta fel... Pappa Är snäll eller pappa VAR snäll.... det är enkelt. För snäll är han ju fortfarande. Annat är också enkelt, som.... pappa VAR målmedveten, eller pappa ÄR inte längre målmedveten. Det förmågan vet vi ju att han inte riktigt har idag.
Men sen så finns det sådant som är så mycket mycket svårare... och det ligger på det känslomässiga planet. Som... pappa ÄLSKAR dig eller pappa ÄLSKADE dig. Det är då det gäller att ha en tro.... en tro på någonting som är större och starkare än all den plack som tagit bort så mycket för honom. Tron på att han alltid har älskat henne, älskar henne nu, och alltid kommer att älska henne... imperfekt, presens och futurum. Bara med den skillnaden att i vårt nya presens och futurum så har han nu svårt att förstå de känslor han bär och kommer att bära.
Vi har den tron... för annars skulle det ju inte gå! Vi säger att pappa älskar oss "på sitt sätt, längst därinne". Vi skulle inte orka bära att han satt därborta och älskade, och förstod. För då skulle han längta och sakna... då skulle han bli ledsen, och allt skulle bli plågsamt och svårt för honom... och då skulle han bara vilja åka hem. Till oss.

Så, min lilla gubbe.... både jag och Carolina vet att du älskar oss! Stenhårt vet vi det!! Och i imperfekt, presens och futurum så har vi alltid älskat dig, älskar dig nu, och kommer alltid att älska dig.

Och vi saknar dig oändligt....


..........

Egentligen hade jag tänkt skriva om någe annat. Men det här var ett viktigt skriv, och sen så märker jag att all min koncentration ligger på morgondagen... vilket gör mig både spänd och lite orolig, och jag blir bara så trött!
Gårdagen är inte heller så mycket att skriva om... jag och Pontus P. Carolina var nervös över provet i svenska som de skulle ha idag.... de skulle skriva om ärlighet. Det är nog det vackraste ord jag vet.... förutom kärlek.

Idag ska jag...

gå på banken. Idag ska jag steka pannkakor till middag. Inte mycket att skriva om sådana trista saker... men så är det idag. Bank och pannkaka.
Men jag ska rädda dagen ändå... på hemväg från banken ska jag gå in på Lagerhaus eller Mias Lustgård och titta på påskpynt som jag kanske kan köpa på fredag, eller närmare påsk. Det är alltid roligt att gå in där...

Sen ska jag försöka hitta på någe med pannkakorna...

Så får det bli idag. Det blir bra.

(Så får jag kanske också lite distans till nattens mardröm med Ben Affleck och Christer Sjögren i huvudrollen (!?) Jag kan skratta lite åt det nu... men inatt var det å tända lampan igen!)