När är alltmer blir var...

... och det känns tryggt att prata lite försiktigt om det.

Söndageftermiddag, och Carolina och jag sitter i köket och fikar lite tillsammans. Vi pratar om pappa... gruvet inför julen... och hon säger att hon gruvar, men vet att det nog blir sista gången.

Så berättar hon ett roligt minne:
" Jag minns inte vad det var om, men jag vart arg på dig... det var nåt jag inte fick och jag blev så arg så jag smällde igen dörren och gick till parken och satte mig i gungan... (och så ser jag hur hon ler vid minnet)... å efter en stund kommer pappa på cykeln... och så säger han: "Hörru Carolina, ska du inte komma hem och äta nu?" (Å hon försöker låta precis som han... med den där tröstande, försiktiga, och lite mörka pappa-rösten).

Vi skrattar åt minnet. Ni vet, så där... längtansfullt och med hjärtat fullt av saknad.
Å så där, när man alltmer vet att är har blivit, och än mer ska bli, ett var.

..........

Nu är det kväll. Idag har dagen innehållit både mammabesök och lillebrorsbesök. En dag att vara tacksam för... men nu är man trött.

Det vore så lätt...

... att känna efter det som gör ont.

Men... det gör jag INTE! Alltså så tänker jag på vilken underbar "inputtar-dag" vi hade igår, Carolina och jag. Vi gick på stan, fikade pepparkaka med lingongrädde, köpte vantar och mössa till Carro, tittade ut och in i tjejbutiker, köpte nya block.... och bubblade på om klädstorlekar, snygga modekläder som vi ska köpa sen, skrattade och höll varandra under armen där vi gick. Det blev den bästa dagen, för vi bestämde så. Hemma dukade vi sen fint för tomatsoppa och gott bröd...

Nu ska jag baka "min billiga pepparkaka", och sen blir det en promenad upp till mamma. Carolina ska plugga.

Det vore så lätt... att känna efter det som gör ont.
Det gör jag... INTE!
Inte nu. Bestämmer jag.

Vilken märklig känsla...

... att kliva upp med; halsen känns full med gråt, och jag vet inte varför. Det har inte hänt någe speciellt nu på morgonen, tänt mysljus och ätit gröt, ska gå ned på stan med Carolina och gofika... och ändå... ändå så känner jag gråtet som ligger här.
Men kanske är det bara en dröm från natten som gråtet minns?

Nu blir det lite bråttom... duscha, ut med Pontus P, fixa kaffe... och ha en supermys dag med Carolina. En toppendag ska det bli... idag också.

Julmys...

... med julmust o clementiner. 'Så lite vi har, men så gott vi mår' som min mormor brukade säga.

En vit ros...

... fick jag av Carolina igår. Tack min älskade dotter...

Tacksamhet...

... är ett starkt vapen.
Carolina och jag pratade om det imorse... och jag stod och tänkte på det nu när jag diskade. Det är det starkaste vapen vi kan välja att ta till när det går som tyngst.

Så:
Idag är jag tacksam för att jag kunde hoppa (nåja, inte hoppa kanske..) ur sängen på mina egna ben imorse. Många kan inte det.
Idag är jag tacksam för att jag har Carolina. Att hon finns, och att hon är den hon är...
Idag är jag tacksam för att jag kunde torka mig själv när jag hade duschat. Min mamma får inte det längre, då de sagt till henne att det är en alldeles för stor belastning på hennes hjärta nu.
Idag är jag tacksam för att jag kan vara fullständigt trygg med att Sven-Erik fick komma till ett så bra demensboende. Många får inte det. Ett boende där jag vet att de tar hand om honom på bästa bästa sätt. Nu när han "sitter därför mest"...
Idag är jag tacksam för att jag kunde prata med mamma igår kväll. Fast hon låter inte så pigg..
Idag är jag tacksam för lingonsyltburken som vi fick av pappa när vi var dit i söndags... gröten blev mycket godare.
Idag är jag tacksam för att jag inte har tandvärk.
Idag är jag tacksam för att jag har en liten fin lägenhet, där jag har en liten Pontus P som ligger i fåtöljen och snarkar.
Idag är jag tacksam för att jag fortfarande kan se texten på teven... suddigt, men ändå.
Idag är jag tacksam för att jag kommer på hur mycket jag har som jag kan vara tacksam över. Solen... gå på RK... gnola till disken... tända nytt ljus... koka mer kaffe... och så. Man får liksom bara tvinga sig lite i såna här tider...

Det är också ett av de vackraste ord jag vet... och jag försöker hålla hårt i det nu. Idag. Imorgon vet jag ingenting om...

Till Sven-Erik...

"Ser du någon tår på hennes kind
kan du höra hennes tysta lugna gråt,
ta då hennes lilla hand i din
hon viskar tyst ett ömt förlåt."

Carolina har gått till skolan.
"Åh, Sven-Erik vad jag längtar efter dig!" säger jag högt.