onsdag 4 juli 2012

Jag vet inte...

...  riktigt vad mamma ville igår.
Men hon blev glad när vi kom, och sa till Carolina "du får aldrig mer lämna mig". Jag sjöng "jag ska måla hela världen lilla mamma" för henne... och hon tyckte det var "underbart och vackert". (Men hon hörde nog inte den spruckna rösten som tappade text och bytte tonart här och där.)

Vi blev inte kvar länge.
Vi tycker inte om någon av dom andra.


Carolina mår dåligt av det här... jag ser ju det. Mycket mycket dåligt. Hennes mormor ligger och tynar bort.. samtidigt som hennes pappa gör det på andra sidan stan...   det blir för tufft för henne. Att då bemöta henne med luft och annat... nej, då är det min uppgift som mamma att förhindra det.

Sorgen är värd att bli sedd och respekterad, oavsett vem som bär den.  Det behövs heller inga stora gester för att se den.. " hur mår du?" räcker oftast ganska långt..eller "hur går det för dig... eller kanske bäst av allt... en kram. Men aldrig aldrig får den förminskas eller bli trampad på bara för att den är buren av någon som jag inte tycker om.  Det finns människor som jag inte tycker om... men jag måste alltid respektera dem i deras sorg. Kan jag inte det... ja, då har jag mycket kvar att lära om livet.

Sen är det väl också så att man känner om någon tycker om en... eller inte.

..........

Nu blir det en promenad ner till älven "strandpromenaden".. och  kanske hittar vi en glass efter vägen.

3 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Åh, jag önskar att jag kunde trolla bort allt det svåra tunga, som för er aldrig verkar ta slut.
Men jag kan inte - jag kan bara skicka bästaste, varmaste kramar och min empati.

Ewa sa...

Skickar en stor kram till Carolina o en stor kram till Dej från
Ewa

✿Ewa sa...

Det gör mig så arg att de som finns runt omkring er inte är tillräckligt mogna att kunna känna empati...
Precis som du skriver "ett litet ord gör så mycket" Men jag minns när min pappa dog, det är nu väääldigt länge sedan. Jag var något äldre än C, och jag reflekterade över människors rädsla för döden, om man inte sa något så fanns den inte. Många är rädda, vet inte hur de ska uttrycka sig...Ja, men det här vet du ju redan.

Stor varm hjärtekram till er båda!!!