söndag 28 oktober 2012

Det är först efteråt...

... som man inser att det lyckliga liv man levde kunde förändras, och till och med tas ifrån en. Kanske var man naiv och omedveten... kanske ville man helt enkelt inte måla f-n på väggen... eller tro att lyckan i ens liv kunde vara förutbestämd?
Så är det nog för många av oss när det svåra knackar på dörren... och man inser efteråt att inte ens det lyckligaste lås i världen kunde hålla den dörren stängd.

Jag tänkte på det när jag satt i den röda soffan på Bibliotekscaféet idag. Bredvid mig satt min tidigare granne från den lyckliga tiden. Vi bodde på samma gata. Hon i det blå huset, och jag i det gula. Hennes lilla familj... min lilla familj... och vi levde våra liv med "hundar, ungar, och hembryggt äppelvin".
Nu bor hon ensam i en lägenhet på andra sidan stan, och jag bor kvar i området, men inte i det gula huset. Borta är både hus, män och... ja, det hembryggda äppelvinet.

Det var så roligt att träffa henne igen. Kanske döljde vi de djupaste såren, och höll oss till de gemensamma minnena av tiden i det blåa och gula huset. Kanske döljde vi hur samma insikt om lyckans beständighet drabbat oss. Kanske döljde vi det faktum att vi båda satt där ganska ensamma,
men det spelade egentligen ingen roll.  För vi var där ensamma tillsammans...

... och när jag kom hem så tänkte jag: "Ja ja, men det kommer att finnas nya lyckliga liv att hämta där framme nånstans... inte än kanske... men någon dag framöver... och jag har ju kommit en bra bit på väg!"

Så det är först efteråt man inser det också... lycka kan se ut på olika sätt.

..........

En bra helg. Än om det kändes svårt att vända blad när Carolina igår morse kom och väckte mig med julmysarfrukosten. Jag vaknade med drömmen om mamma... som skulle dö... för att hon blivit dement.

Men vi hade en fin och mysig dag tillsammans på stan. Med både gofika och skoinköp till Carolina. Å en hel del  titta på julsaker och drömma högt om den bästa julen vi ska göra i år...

1 kommentar:

Himmel och Plättar sa...

Det är så sant, först efteråt inser man hur skört ens liv är och hur liten förändring som ska till för att livet ska bli kaos och svårigheter. Själv ägnade jag flera år till att gräma mig över de felaktiga val jag gjort. Det rekommenderar jag inte, man blir knäckt.

Det är bättre att försöka vända blad och gå vidare så gott det går. Först när jag insåg det kom lyckan tillbaka. Inte direkt och inte så uppenbart men steg för steg blev livet bättre och nu lever jag ett annat lyckligt liv och tar vara på varje sekund.

Jag vet att det kommer bättre tider för dig och din dotter också, det gäller bara att genomleva och överleva fram tills det vänder igen.

Kram Karina