... blir det som bär när jag sen får höra att hon suttit hemma och gråtit.
Som igår. När jag kom hem från jobbet så berättade hon hur gråten bara hade kommit. Hur hon suttit där på hallgolvet och gråtit. Hon visste inte exakt varför, och Pontus P som hade försökt trösta så mycket som bara en hund kan.
Idag på morgonen, till julmysarfrukosten som jag ställt iordning, så sa hon att hon inte ville åka och hälsa på Sven-Erik mer. Inte till jul, och inte alls. Å sen det svåraste för henne (är jag rätt säker på), och med rösten full av gråt så sa hon att hon inte längre minns Sven-Eriks röst. "Jag minns inte längre hur pappa lät".
Så idag blir det pepp. Jag är ledig.
(För än om gråten fanns inom mig också idag, för att jag mitt i alltihop bara blev så längten efter mamma... så... ja, jag är ju mamma först och främst. Sen finns det, vilket jag är noga med att tala om för henne, en stor stor skillnad på vår sorg efter våra respektive föräldrar. Jag fick "ha kvar" min mamma tills hon var 73 år, då hon fick somna in efter mycket lång och svår sjukdom. Hon fick "ha kvar" sin pappa tills han var 49 år, men han finns ändå kvar i en lång och svår sjukdom. )
Så, som sagt... idag blir det mys och pepp hela dagen.
(Sen någonstans här inom mig så försöker jag ständigt nu att mobilisera lite styrka... styrka för att åka och hälsa på honom. Kanske inom de närmaste dagarna... eller så.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stackars flicka... Bra ändå att hon gråter, gråt lättar ju alltid på bördan inombords... STOR kram på er båda.
Min första tanke är att om jag kunde skulle jag skänka er glömska. Att få glömma allt som hänt och bara gå vidare helt aningslöst men det är nog inte det bästa ändå. Goda minnen finns ju också bland allt det sorgliga.
Ni har ju förlorat allt, både kärleken och omtanken från en äldkad far/make och dessutom hela det kontaktnät som skulle ha kunnat underlätta och bära er.
Så mycket sorg men ändå så mycket styrka. Ni är båda vardagshjältar som knegar på och försöker se det stora i det lilla. Jag tänker på er och önskar allt gott.
Kram Karina
Klokt, åk dit bara för din egen skull, även om det är jättejobbigt, och inte har någon betydelse för honom, tror jag att det kommer att ha det för dig, i framtiden.
Skicka en kommentar