På varje promenad...

... följer mamma med mig nu.

Från det jag går ut genom dörren, och oavsett om det är en Pontus P-promenad eller en promenad ner till stan eller Röda Korset, så är hon med mig.
Hon känns så nära mig, och i nästa sekund så står jag där vid hennes säng... och böjer ner mitt huvud intill hennes öra, och säger: "Mamma, gammeljänta min... jag är här nu!"
Jag vet aldrig om hon hörde mig... men jag vill tro att hon hade väntat på mig... och att jag skulle få vara där när hon for sin väg.
För jag hade ju bett kvällen innan... då när den där lilla fina fjärilen kom och besökte oss, och försvann lika fort... "nej, mamma... inte ikväll... du får inte dö inatt... vänta på mig".

Sen hennes rosslande andhämtning. De sista djupa djupa andetagen. Så bara borta. Å det blev så tyst och fridfullt bland våra tårar. Å ingen mamma fanns längre kvar... bara denna mest älskade lilla plågade kropp. 

Sen skulle vi tvätta och göra henne fin. Min syster och jag. Precis som hon velat. Det var... ja, det följer också med mig på promenaderna. Hur vi sen skulle vända på henne och det vackraste lilla fina... ja, jag måste ju skriva det... livlösa huvudet föll ner på sänggriden för att vi inte förstod. Så stod vi där och sa förlåt. Till mamma i finaste sommarklänningen. .

Det här var svårt... att skriva och att minnas. Men jag behöver komma ihåg att hon följer mig på vägen nu. Som en slags process kanske. Sen är det på promenaderna jag vågar sörja lite...


(Vi har haft en fin helg, Carolina och jag. Med hembakat och nybakat så fixar sig det mesta... och så måste det vara nu.Å vi har redan börjat julmysa lite...)

.