onsdag 5 december 2012

Nu är den tiden kommen...

... att vi mer än någonsin förut måste minnas Sven-Erik som han var. Inte som han är. Så av hänsyn till Carolina, och för att vi helt enkelt ska överleva, så skriver jag ingenting om den här dagen. Åteminstone inte nu... och inte efter hennes reaktion när jag kom hem och berättade. Jag sa inte mycket, men det lilla jag sa, om hur illa det var med honom, fick mig snabbt att inse hur svårt det blev för henne. "Ja, men det är ju min pappa" sa hon.

Så jag skriver istället att det blev den trevligaste stunden, fin julmusik, och mycket gott adventsfika som personalen bjöd på. Sven-Erik mådde bra. Jag mådde bra. Allt var bra. Jag skriver så.

Sen vände vi snabbt på bladet... för nu måste julen få bli det som bär. Aldrig har jag känt det så starkt...  och jag vet att Sven-Er... nej, just det... inte tänka på honom just nu.
 Hon ställde sig ock bakade... och sen blev det gofika med nybakta bullar och kakor.
Vi har spelat julmusik mest hela kvällen... och som sagt, nu måste julen få bli det som bär.

Jag har sagt till Carolina att jag ska sova gott hela natten... och det är klart att jag ska det!!



1 kommentar:

Ruta Ett sa...

Jag tänker på er och försöker skicka
Bamsekramar...fyllda med värme, styrka och glädje.