Onsdagmorgon...

... och jag sitter med ljusen tända. Kaffekoppen står urdrucken bredvid mig, och adventskalendern är slut. Carolina, som sitter hemma och tentapluggar den här veckan, ligger och sover. Jag hör Pontus P som ligger och snarkar i sin korg.

Idag ska jag åka till Sven-Erik igen. De bjuder på adventsfika på Sjöjungfrun. Det brukar vara en stund med fin julstämning och gott fika.

En del av mig vill inte. Det är den delen av mig som hellre skulle gå på julgrötsfirandet på jobbet i kväll. Skratta med vänner... sjunga julsånger... äta lite julmat... och låtsas som om det svåra inte finns. Det som jag lyckas rätt så bra med annars... låtsas.

Den andra delen av mig... ja, jag vet inte om jag kan skriva att den vill. För att se min Sven-Erik...  minnas den han var... och nu se vad sjukdomen har gjort med honom... det är... ja, det är... nej, jag hittar inte orden för hur ont det gör att se det.
Men jag tänker... kanske, och ganska troligt, så är det vårt sista adventsfirande tillsammans. Nyss tänkte jag också på något som jag i tanken har nuddat vid ibland... slutet.. hans slut. Det är väl ett sätt att förbereda sig, tänker jag... att nudda vid svårt. Men jag är för det mesta rätt bra på att stänga igen dörren för somligt... än om det känns lite svårare att göra det just idag.

Vi kommer heller inte att åka till Sven-Erik på jul. Det går bara inte. Carolina och jag ska fixa den bästa bästa julen någonsin det här året... hon och jag. Vi har ju visserligen firat ensamma jular förut... men det är annorlunda i år. Men vi säger det positivt... "den nya lilla familjen som ska fixa till en riktigt superduperjul i år!!"

Nej, nu blir det påtår... och Carolina har vaknat.
Det här ska bli en bra dag... ändå.