Gott med macka...

Mod...

Klockan är snart ett...

... och jag somnade nyss till vid teven.
Sitter uppe och väntar på Carolina som är ute med kompisar ikväll. Först skulle hon bli bjuden på grillat hos Vicka och hennes familj, sedan vidare till kompisen Maja, för att sedan ta bussen ner till sommardroskan och dansa.
Nu är det andra gången på kort tid som hon har varit ut och dansat.... och då jag vet hur ensam hon oftast är... så tackar jag himlen ikväll. Tack snälla snälla.

Jag har fokuserat på teven ikväll... ganska hårt. Som om blippande mellan tre olika filmer med Julia Roberts gör en bra fredagskväll . Och som om för att slippa tänka... vilket har varit det viktigaste.

Så med lite fika, b-surr med Pontus P, och Julia Roberts så har jag fixat den här kvällen rätt bra, tycker jag. Man måste ju lära sig det här också... mitt i alltihopa.

Imorgon är en annan dag...

..........

Jag tog en promenad till mamma på sjukhuset idag. Fikade bara med henne en liten stund, då pappa nyss varit där, och jag såg att hon var trött. Men hon var glad att jag kom... och det var ju huvudsaken. Hoppas det går åt rätt håll nu, än om jag ju ser att hon har tagit mycket stryk.

Det finns en fråga...

... som har förföljt mig länge. Den rubbade mycket av min tilltro till medmänsklighet och empati när jag sökte den hos andra. Hur kan man välja att inte vilja hjälpa, när man vet att någon har det svårt?

Å jag vet... jag har skrivit om det så så många gånger. Men det blev en smärtsam insikt att möta dessa stängda dörrar när Sven-Erik blev sjuk. En insikt som sedan dess växt till visshet - men aldrig till acceptans. Aldrig aldrig någonsin kommer jag att ha någon som helst förståelse eller acceptans för de, familj och vänner, som väljer att vända bort huvudet när någon hade behövt dem!! Aldrig.

Märks det att jag är frustrerad? (Å det kanske är bra med lite sånt... bättre arg och frustrerad än depp och ledsen, tänker jag!)

Ja, jag är det också.... men inte vad gäller mig. Det finns andra, nära mig, som hade behövt... ett litet besök, en fika på stan kanske, bli lyssnad på, få prata om annat.... ja, kort sagt, lite input i sin tuffa vardag just nu. Hur svårt kan det vara????
Å speciellt när man tillhör familjen...
Fast förresten, det skulle inte spela någon roll... medmänsklighet och empati har ingenting med familjeband att göra. Antingen så har man omtanke om sina medmänniskor... eller så har man det inte. Punkt och slut.

Jag tänker på Carolina.
Jag tänker på mamma och pappa.

Jag tänker på de ,som ofta och gärna, vill framhålla sig själva som människor med stor empati och omtanke om sina medmänniskor.... vad märkligt... att de alltid kan vända bort sina huvuden så himla enkelt? Å inte bara en gång... å inte bara nu.

Å så tänker jag... jag måste få Carolina att förstå att sådana här människor kommer hon alltid att möta... men att hon aldrig får bli så besviken att det förminskar hennes eget hjärta... och framför allt... att hon aldrig aldrig någonsin får känna det som om det skulle vara hennes fel!

Med mamma och pappa är det betydligt svårare.... då familjen är allt dom har.


Det måste vara en väldigt oempatisk släkt det här.... och vad trist att jag skulle upptäcka det först när Sven-Erik blev sjuk. Eller, det var ju en sanning med modifikation, för både jag och Sven-Erik visste det ju sedan länge... men vi försökte oftast att inte bry oss.
Så egentligen, är det trista faktumet att när Sven-Erik drabbades av Alzheimer så bekräftades bara det vi redan visste... att det är en väldigt oempatisk släkt det här! Åt båda håll...

..........

Nu kommer jag säkert som amen i kyrkan att få flera trista och anonyma kommentarer! Men det rör mig föga... jag vet vad jag vet, och jag har sett det jag har sett. Jag har skrivit snällt ändå...

Nu MÅSTE jag hoppa i duschen, och sen blir det nog upp till mamma.

Nä, men jag tog en sista minuten resa...

... till Grekland istället. Med massor av "bara vara" ,och där man kan lämna bekymmer och trist där hemma i verkligheten.

Jo, men det kan man göra - på Internet! Åteminstone är det vad jag har gjort de senaste två timmarna... suttit och blippat och tryckt på knappar... tittat på bilder... drömt mig bort... väljt och vrakat mellan olika hotell... i olika städer... utflykter hittan och dittan... och med världens stärsta plånbok med mig. Ja, men visst är det väl lite fantastiskt ändå... detta internet?

Sen att jag vet att det bara var ett litet utflyktsmål i mina drömmar just nu... ja, det spelar inte så stor roll... huvudsaken var att jag fick komma bort ett tag!

Men en dag....

..........

Det har varit lite mycket de senaste dagarna. Mamma... ja, jag hoppas att det vänder nu. Vi har varit och hälsat på henne flera gånger... pappa har bjudit på mat och fika i cafeterian... ibland har hon orkat följa med, ibland inte. Men hon har, peppar peppar, slutat blöda...

Sven-Erik. Ja, det är som det är. Varje dag.

Å en dag...

Jag skulle inte ha sett programmet...

(SE och jag på Sjöjungfrun...)

... men jag gjorde det ändå. Jag vet inte varför.

Det var svårt. Nej, det är bortom det just nu... djup sorg, kanske... och likt förtvivlat kunde jag inte förmå mig till att byta kanal. Jag satt bara här, som en annan "nagelkatta", och det var som om allt igenkännande hissades upp och ner i bröstet på mig. Plågsamt upp och ner...

Å nu sitter jag här i gropen av alltihopa! Som om allt det svåra börjar om... varje litet minne som vill riva i det ännu så ohjälpligt oläkta såret. Testerna, orden som föll bort, hur han inte fick ihop det, plockbeteendet, agressiviteten, barnens namn... och värst av allt... av någon märklig anledning... var när jag hörde... "inga om, men eller varför"! Hur många gånger hörde jag inte den ramsan... och hur många gånger hörde jag inte SE misslyckas med att säga den???

Men hur dum får man vara??? Egentligen???
Jag vet ju hur det blir när herr Alzheimer en dag flyttar in.... och hur det slutar i en korridor av tomhet.

Det värsta... det absolut värsta ikväll... värsta värsta... det är att jag ingenting vet nu. Hur mår han... vad gör han... hur långt har det gått nu? På en sommar kan det hända mycket...från min Sven-Erik, ännu mindre min... till... ja, jag kan inte förmå mig till att kalla Sven-Erik för ett "skal"... och nu skulle jag vilja svära över den här helvetessjukdomen... men från min Sven-Erik till att inte finnas mer.
Jag är fortfarande hans fru.... och jag kommer aldrig att få veta exakt vilken dag han for. För det får man inte med den här sjukdomen. Jag vet bara att han for en bit i taget... och att han gör det fortfarande. Sakta men säkert... och jag har inte ens varit där i sommar.

Jag har aldrig aldrig älskat någon som jag älskar dig, Sven-Erik Ingelsson! Så är det bara. Livet ut. Å så måste jag le lite... genom tårar som kommer från värmen när jag minns, och hör... inom mig... "Ja, men jag älskar ju dig också, gumman".
Å jag skulle så ge livet bara för en enda liten pyttigaste kort minut med dig, Sven-Erik... du och jag igen, gubben. Sådär som förut... för länge sen... då du var frisk... och innan herr Alzheimer flyttade in hos oss.
Nu har du fått klara dig utan mig en hel sommar... men jag kommer snart! Lovar jag, gubben!

.........

Viktigt skriv för mig ikväll!! Om än lite osammanhängande och så... men det är sådant som måste ut... och jag bär mycket än. Å jag tror det blir en lång natt...

Alzheimers vals...

... går på teven ikväll. En dokumentär från 2009.

Satt nyss och bläddrade i teve-tidningen, och funderade med Carolina vad vi skulle se på teven ikväll. Någon spännande film kanske...?

Ögonen föll på orden "Alzheimers vals". Stannade där.

"... handlar om Bo Lycke och hans fiende alzheimer. Han bor med sin fru Eva på Brännö, bland vänner och musiker - omgiven av havet. Han har tur och fruktansvärd otur, åtta år tidigare fick han sin diagnos och när filmen slutar har det gått mer än tio år. En film av Brita Landoff berättad av Bo själv med humor och smärta, man är inte dum för att man har Alzheimers sjukdom."

Vi ska inte se den. Vi orkar inte riktigt nu... å vi vet ju... vi kommer att känna igen allt för mycket.

Jag ska fortsätta bläddra i teve-tidningen...

... och så ska vi ta en promenad upp till mamma på sjukhuset idag. Det blev inget besök igår, då det var så dåligt väder.