Ingelssons julfik...

Idag blir det julemys...

... också. Carolina och jag.

Vi ska gå ner på stan.... köpa med oss gofika hem, tror jag... prova parfymer som vi alltid gör... titta på julklappar som önskas... lite julbak här hemma sen... och ikväll blir det julfilm med ännu mer gofika. Det blir bra... eller bäst, bestämmer jag.
Just nu går "Disneydags" på teven i bakgrunden... och hur naivt och barnsligt det kanske än är... så finns det trygghet i det också.

Lilla mamma var så trött igår när jag var dit och hälsade på... hon sov när jag kom... klev upp en stund och smakade på sockerkakan som jag bakat... och gick och la sig igen när jag åkte därifrån. Vi fick en fin liten stund tillsammans där vid deras köksbord...

Men... nu blir det mamma-hitta-på-jul-mys för resten av dagen!

Med snö som bäddar in...

... så blir natten lite ljusare också.

"Helvetesvecka" med julemyskväll...

... blir en bra rubrik för att sammanfatta den här veckan, och kvällen.

Carolina har stor tenta imorgon eftermiddag, och har pluggat både dagar och kvällar den här veckan. Å som den stolta mamma jag är... över att hon kämpar på som hon gör... trots att hon tycker att "Befolkningsgeografi" inte är någon hit... och trots att allting är som det är... så kan jag bara känna den största beundran för henne.
Sen har jag nog sagt mer än en gång att hon är lik sin pappa... lika målmedveten och tjurig som han...

Ikväll har myset varvats med julsockerkaksbak... Leilas jul... och just nu lyssnar vi på "Bella Notte" med Lotta och Eddie Oliva. Vi har det bra... än om "fjärran från den du älskar, blir natten så ödsligt tom" blir som vanligt... jag kan inte sjunga då.

..........

Hmm... så det här med Sven-Erik och modet. Modet att åka dit. Det handlar egentligen inte så mycket om att ha ett mod... för det har jag. För det har alla alla människor som vågar trotsa livet när det kommer och vill blåsa omkull en med svårt. Vågar trotsa... och står kvar ändå! Det är väl mod om någe...????

Det handlar heller inte om vad mitt hjärta vill. För i mitt hjärta så har han aldrig blivit sjuk... i mitt hjärta så är han bara i Holmträsk... och när vi ses igen så ser han på mig som han alltid gjort... och allt är som det alltid alltid ska vara. Han och jag. Mitt hjärta villl ju det...

Det handlar mer om hur det blir sen. När jag åker därifrån. Jag vet ju hur det blir... och det är därför, med den insikten, som jag gruvar för att åka dit. Jag måste ta med mig verkligheten hem sen... börja om på ruta ett igen... och försöka lura hjärtat om igen. Jag måste se det som jag heller skulle döden dö för att slippa se... känna det som jag hellre skulle döden dö för att slippa känna... och sen måste jag göra det ändå... och så ta med mig alltihopa hem. För det är så det är... man måste börja om varje gång man åker dit. Med att vilja leva vidare utan honom... med att kunna njuta av bra stunder och dagar igen... och det viktigaste... med att om igen kunna lura hjärtat. Det här är så svårt... och gruvsamt... och det blir allt svårare.

Det är som om all sorg börjar om varje gång jag åker dit...


Slutligen... och det är det sorgligaste. Det finns de, och de följer varje ord jag skriver, som ser mina besök till Sven-Erik som en måttstock för vår kärlek.
Det tycker jag är....ja, grymt, respektlöst och förnedrande. Och än om jag skulle vilja skriva att det struntar väl jag i... jag vet ju i hjärtat... vår kärlek... min och Sven-Eriks... den vi ägde då... och den vi äger nu... så känns det.

Men jag sväljer bort det tänket nu, känner jag... jag ska se slutet på Tinas Jul. På skit-teven...

Är det någon...

... som har lite extra mod över?
Någon av de närmsta dagarna ska jag åka till Sven-Erik. Men jag måste samla ihop lite mod först...


(Egentligen så hade jag skrivit ett helt annat inlägg... om trista människor som skapar bubblor och vill hitta på... men det blev så långt och krävde så mycket tänk, och jag skulle svara på kommentarer, och jag skulle... ja, jag skulle och tänkte så mycket... men jag blev för trött... det har varit mycket idag... så det får bli imorgon istället. Men som sagt... är det någon som har lite extra mod så....)

En dag...

(Bild av mig... tagen av Jonas
sambo Sandra Viklund 2011)

... ska jag äga en helikopter!
Jo, men det ska jag... eller iallafall ska jag en dag sitta där i en helikopter och titta ut över mitt liv med ett helikopterperspektiv. Nästan så att jag just nu... mitt i... kan se mig själv sitta där. I den drömmen... i den bilden... i den helikoptern.
Jag läste några rader skrivna av Gunilla Bergensten. " Det finns ingen quick fix. En livskris är ingen sjukdom. Situationerna finns där. Och kanske är de där för att hjälpa oss att hantera svårare saker framöver. Man kan säga att de är litegrann som ett vaccin. Har man tagit sig igenom några livskriser så har man fått fler redskap att hantera andra svåra situationer med. Man får mer av ett helikopterperspektiv."

Först blir jag nästan rädd när jag läser... vadå "svårare saker framöver" och "andra svåra situationer"? Kan det, och ska det bli ännu värre framöver... vad finns det för hopp i det? Men så tänker jag... och känner... "Jo, men Elisabeth, du vet ju... du har ju sagt så många många gånger att du ska gå igenom tusen Sven-Erikar... tusen mammor... bara dina barn får vara friska och ha det bra. Du kanske får den gåvan, Elisabeth... och kanske kan du, tack vare det svåra som du just nu går igenom, vara till hjälp för dem en dag. Eller för någon annan... "

Så... en dag ska jag äga en helikopter.

Den första dagen med snö...

... och världen blev vit och vacker.
När jag väckte Carolina nu på morgonen, och sa: "God morgon gumman, det har snöat inatt... det är alldeles vitt ute" så var det en dam som var fort uppe ur sängen. Sen sprang hon runt och kollade i alla fönster.... "som ett barn på julafton" att det verkligen var sant... att det hade kommit... det som både hon och jag väntat så länge på.... snö. Något bra...


Igår firade vi andra advent med Jonas och lilla familjen. Men min planering att både fira advent med dem och hinna upp till mamma... den fick stryka på foten. Som tur var kunde min syster åka upp och bjuda mamma på gofika i sjukhusrestaurangen... och jag hörde sen av mamma att de hade haft trevligt.

Carolina och jag hade nog en av de trevligaste adventsdagarna... än om snön inte fanns. Först gick vi en sväng på Gammlia Julmarknad.... där de bjöd Carolina på "suovas" och varm lingondricka. Sen gick vi runt där i lervällingen... såg alla jullika stånd... och lilla barnbarnet David fick en stor polkagrisklubba. Kanske håller det på att bli en tradition nu... en ny... att äta suovas och köpa polkagrisklubba på julmarknaden? Jag hoppas det...
Sen bjöds vi på saffranssemlor och pepparkakor hemma hos dem... med både julgran och julmusik i bakgrunden. De hade så fint och julemysigt...
Å som grädde på moset så kom min syster dit innan hon skulle åka hem.... och vi fick både påtår och mer mys. När vi åkte därifrån så bjöd min syster på hamburgare.
Något mer bra. En hel dag...

Så.... två bra. Det är någe att vara rädd om... njuta av... och bevara i sinna minnen. Det är något som man måste ha för att ta sig vidare... ibland bara till nästa dag. Just nu... när jag sitter här i rumssoffan... så tänker jag... hur skulle vi klara det här... utan julemys och bra? När oron för mamma... sorgen för Sven-Erik... ensamheten... mina ögon... ja, jag skulle kunna räkna upp en lång rad med svårt som också måste hanteras... i varje vaken sekund.

Men då tänker jag... två bra... två bra... två bra!