Till Sven-Erik...

"Ser du någon tår på hennes kind
kan du höra hennes tysta lugna gråt,
ta då hennes lilla hand i din
hon viskar tyst ett ömt förlåt."

Carolina har gått till skolan.
"Åh, Sven-Erik vad jag längtar efter dig!" säger jag högt.

Jag vill inte skriva om det....

... jag vill inte skriva om det... jag vill inte skriva om det... jag vill... förtränga det.

Idag ringde Desirée från Sjöjungfrun. Sven-Eriks sköterska på boendet. Hon ringde precis när jag stod vid kyldisken på ICA, och skulle ta en Risifrutti. Hon berättade att hon nu var tvungen att delegera lite av sina arbetsuppgifter, och att Sven-Erik därför skulle få en ny sköterska. Så pratade vi på lite om det... och "det blir nog bra" svarade jag.
Sen frågade jag hur det var med Sven-Erik. Jo, sa hon, nu har han blivit lugnare av den medicin han fick, och vi får hjälpa honom igen. Så nu hade de satt ut den extra medicinen.. och det verkade fungera bra.
Men hon berättade också, lika försynt och mjukt som vanligt, att han inte är lika rörlig längre. Inte som förut, då han gick omkring och ville hjälpa... hämta matvagnen... dammsuga... plocka ur diskmaskinen... och så. Nu blïr han istället mer stressad av sådana saker.... och sitter därför mest.

Sitter därför mest.

Det var de orden som jag lyckades förtränga under dagen på Röda Korset. Det var de orden som jag sen gruvade för hela vägen hem... att berätta för Carolina. Hon la huvudet på sned när jag berättade och sa bara: "åh, pappa!"
Ikväll är det de orden som Carolina och jag har lyckats hålla undan med teveprogram och gofika .



Jag vill inte skriva om det... men en dag kanske jag vill minnas... vägen.
Så jag skriver det... bara rätt upp och ned.

Varje dag...

... är ett lån från evigheten.

Jag tänkte på de orden alldeles nyss, men kom inte ihåg var jag läst dem.
Jag tänkte på mamma.

Denna lånade dag är allt jag kan vara säker på, och den kallas för nu.
Det är bara nu jag kan göra något för en annan människa. Den dagen
som våren kommer... som vindarna vänder... som jag har bättre tid...
den dagen kanske lånet har gått ut.
Både för mig och för min mamma.

Mamma, jag älskar dig.
I varje nu och i evigheten.

..........

Jo, jag skriver. Än om frågan kvarstår inom mig... är det lönt? Men på samma ställe inom mig finns det också kvar en liten "Emma-tvärtemot" som vill ställa sig på barrikaderna och kämpa när det blåser som kallast.

Carolina har gått till skolan. Vi har haft julmys på morgonen...
Jag ska gå på Röda Korset. Men först blir det disk, påtår och Pontus P- promenad...

Gofikastund...

... hos mamma o pappa idag.

Är det lönt...

... med sådana kommentarer som " Du har verkligen lyckats hjärntvätta din dotter, Vilken tjej som är 20 år vill vara med Mamma jämt och ständigt???? Det är beklämmande"
Den här kommentaren fick jag imorse till "Kan du inte vänta?"...

Är det lönt trots att man vet, och som man skriver till Sven-Eriks systerdotter: "Det gäller att våga vara modig som få när man utelämnar sig och sitt liv till allmän beskådan... alltid, alltid kommer du att möta människor som har synpunkter, och kommer med mothugg nästan vad du än skriver. Men jag tycker du ska fortsätta vara modig..."

Är det lönt att berätta om hur vi igår var till mamma och pappa, och hur pappa hade köpt goda äppelmunkar... en stund tillsammans och gofika som blev inputet för dagen. Både för dem och för oss...

Är det lönt?

...........

Så många många gånger har jag funderat över mitt skrivande... varför skriver jag, och för vem? Är det för mig... för att minnas? Är det för Carolina.... för att hon också ska minnas? Är det för dom vars öde jag delar? Är det för dom vars öde jag inte delar? Söker jag vänskap via bloggen? Söker jag bekräftelse på någonting?

En del svar är jag tryggt förvissad om:

Jo, jag skriver för både mig och Carolina... för att vi ska minnas både det vackra och det mindre vackra sen. Rader som vi kan behöva en dag...

Jo, jag skriver för de som jag vet gör samma resa som oss... de som jag vill ska känna att de inte är ensamma på den fasansfulla resa man gör som anhörig till någon kär som drabbas av demenssjukdom.

Jo, jag skriver för alla de som kanske inte har herr A som närmsta granne... men som väl vet, och känner igen när jag skriver om ensamhet och död.

Jo, jag skriver också för alla de som går bredvid... för att de ska förstå... hur det är mitt i. De kan också vara den livlina som inte bara jag behöver... utan även många andra som läser mina rader. Tillsammans är ett bra ord...

Jo, jag skriver för att få vänskap... eller hur är det med den saken egentligen? Gör jag det? För mig är ju vänskap ett givande och tagande... men just nu har jag inte så mycket givande att ge. Jag är ingen bra vän. Det lilla givande jag har måste räcka till Carolina och mamma/pappa. Men jag tänker att det kommer väl nya dagar... då kanske jag möter någon som inte är en givare, men väl behöver en. Precis som jag nu, måste jag ärligt skriva...

Nej, jag skriver inte för att få bekräftelse... tror jag iallafall. Bekräftelse för vad isåfall? För mig är den viktigaste bekräftelsen att man är älskad och sedd för den man är... och den hittar man nog inte på vilken blogg man än skriver eller läser!

Nej, jag skriver inte för de som är så avundsjuka på den situtation vi lever i att de med spott och spe, och under anonymitetens fega skydd, vill slå på någon som redan har det tufft nog. Fast förlåt mig... egentligen så skulle jag kanske skriva det jag innerst inne känner: Jo, jag skriver för de som drabbats av sådan svår psykisk sjukdom att de inte längre förmår att känna empati , omtanke och sunt förnuft? Jag tar inte åt mig för innehållet i dessa kommentarer... det har jag aldrig gjort... och tro mig, jag har många sparade "elaka" kommentarer, men... ja, jag blir så himla ledsen. För deras skull. Tänk att inte kunna känna empati och omtanke om andra människor??? Då har jag det hellre som jag har det... 15 gånger om.

Men frågan kvarstår lika fullt idag... är det lönt?

"Kan du inte vänta"...

(Carolina och Sven-Erik sommaren 2007)

... med att gå och duscha, det är så mysigt när du går omkring och "polemasar" här hemma?"

Carolinas ord nu på morgonen. Jag hade tänt ljus både i köket och vardagsrummet... fixat frukost... och fortfarande hördes julmusiken från vardagsrummet. Så så blev det... "polemasning" mysprat, och agera bollplank för den redovisning hon skulle ha idag. Duscha kunde jag göra sen...

Det går lite tungt för henne nu. Många redovisningar och hemuppgifter på universitetet som kräver mycket engagemang, läsförståelse, och eget tänk. I en annan tid, och i ett annat liv, så skulle det kanske varit hanterbart på ett annat sätt... men nu... nu när hon har en ganska så tung ryggsäck att bära på ändå... ja, då blir det som dubbelt tufft.

Så... då gör jag precis som alla andra mammor skulle ha gjort... rycker in! Med det mesta myset... det mesta inputet... det bästa bollplanket... och som jag skrivit förut... med min bästa mamma-försäkran om att "den ljusnande framtid är vår"!

Nu är hon på skolan... men i eftermiddag ska vi ta en promenad upp till mamma och pappa... och ikväll blir det massor av tända ljus, julplanering... och lite gofika till "Idol". Å det blir bra... mamma-magi på högnivå!

..........

Visst finns det här ändå... gömt men ändå så ständigt närvarande. Han. Men just nu... idag.. och samtidigt... så måste jag välja mina slag. Det är ju också en del av den där mamma-magin... barnen kommer alltid först. Oavsett vad. Men...
Igår kväll blev jag hembjuden till min vän M. En liten stund av gott fika och viktigt prat. Hon sa: "Om du vill så kan jag följa med dig ut till Sven-Erik... jag behöver inte följa med upp om du inte vill... men så att du har någon att luta dig emot sen... inte behöver åka därifrån ensam... du kan ju fundera på det"

Jag lovade det.

..........

Nu blir det iallafall inget mer "polemasande" förrän ikväll... men väl lite mer kaffe, och en längre Pontus P- promenad. Jag önskar alla er därute en hand att hålla i, ett hopp att hålla fast vid, och ett liv som håller om er med varma kramar. Var rädda om er...

En mysig stortröja...

... i brunt. En famn att tryggt krypa in i, fast jag minns inget ansikte. Å det vackraste havet att titta på genom två fönster på ett stökigt litet hotellrum.
Det var en vacker dröm... o jag vaknade just när havet sjönk undan, och den vackra träbåten stod där och väntade på mig.