"Och allting ska tas ifrån mig"

... är känslan just nu. Så stark ikväll...

Jag skriver känslan... inte den logiska insikten. För i logiken vet jag ju att det är så... för varje en av oss. Å ingenting kan vi heller ta med oss den dan vi går... det vet logiken också.
Men känslan... känslan... den vill inte alls inse, och köpa detta logiska resonemang... inte nu när jag redan förlorat så mycket... och där jag varje dag vet att han tas ifrån mig allt mer. Å inte bara han...

Med känslans makt så skulle jag just nu besluta att ingen mer skulle behöva bli sjuk, ingen mer skulle förlora hem och familj, ingen skulle bli gammal, ingen skulle behöva dö.... och med samma makt så skulle jag backa tiden, och stanna den... och i evighet bo kvar i "lillhemmet" på Gärdesvägen tillsammans med min Sven-Erik. För någon "Herr Alzheimer" skulle inte existera där...

Fånigt och orealistiskt önsketänk? Ja, visst är det det... men det gör iallafall mindre ont än det logiska resonemanget. Det logiska resonemanget som berättar om verkligheten...


Det här är svårast att skriva om ikväll...

Idag ringde svärmor. Hon hade fått hjälp att ringa.
Inte pigg själv... men hon ville ändå veta hur vi hade det.
Självklart så sa jag att vi mådde bra, och hon frågade lite extra hur
det var med Carolina och Sven-Erik. Jag berättade för henne att det
går bra för Carolina i skolan, och att Sven-Erik har börjat dansa...

Älskade lilla svärmor... det är länge sedan jag hörde
din röst.. och jag sa "vad roligt att höra rösten på dig!"
Flera gånger...

Jag grät sen... jag saknar henne... jag saknar Holmträsk... och jag saknar Sven-Erik. Det blev bara så svårt..

Men det är också länge sedan jag blivit så glad över ett samtal... för det var det vackraste samtalet att få. Sen kan jag inte låta bli att fantisera lite... kanske fanns det ett samband mellan hennes samtal just idag... och att jag hade, bara någon timma tidigare, berättat för min kontakperson hur mycket jag saknar min svärfar? Så kanske fick svärmor en liten vink ovanifrån... jag tar det lite så iallafall!

Tack snälla snälla...

Jag hämtar styrka...

... där. Hos alla de där modiga människorna som jag möter nu. Jag tänkte på det när jag stod och diskade nyss...

Jag har inte sett det så tidigare, än om jag mött många modiga människor i mitt liv. Men idag ser jag det lite annorlunda... jag ser att andras mod ger andra styrka! Jag känner ju det...

Sen spelar det ingen som helst roll vad det modiga består i.... det kan ju till exempel, som för mig, bara handla om att våga gå till tandläkaren!

Modet finns hos var och en av oss... och vågar vi bara gå mot de vindar av svårt som livet bjuder oss... ja, då är vi verkligen verkligen modiga!! Oavsett vad!

Och vi ger andra styrka.... att vara modiga.

När vi är svaga så kan vi hämta styrka hos det starka, och när vi är starka så kan vi dela med oss till de svaga... lite så tänker jag.

(Lite skriv bara just nu..)

Det finns verkligen gånger...

... som jag tänker: "Nä, nu skiter jag i det här!"
Idag, eller iallafall precis innan jag skulle åka iväg till tandläkaren, så tänkte jag så. För inte nog med att tandvärken och tandläkarskräcken gjorde sitt yttersta för att plåga mig... så precis som jag kom in med Pontus P så small det till i hallampan och det blev mörkt i både hallen och köket.

I det läget höll jag på att börja grina... tyckte omåttligt synd om mig själv... och kände där djupast inom mig... Sven-Erik, kom hem... kom hem... KOM HEM NU!!! Så sa jag högt: "Nä, nu skiter jag i det här!" För det kändes helt enkelt för mycket...

Men hur det nu var... eller rättare sagt, hur det nu är...efter att pappa snällt skjutsat upp mig till tandläkaren... och de nu har gjort en provisorisk rotfyllning... dragit bort några rötter från en självutdragen tand... konstaterat att jag har kvar min tandköttsinflammation... och att det finns mer att göra på mina tänder... så känns det just nu som att... äsch, det gick ju bra ändå... en världslig sak egentligen... nu fixar vi det här... och det kunde ju ha varit värre!"
Så jag tar ett nytt djupt (och modigt) andetag.... att fixa det här också. Oavsett tandläkarskräck (det är här modet saknas) och annat...


Å jag har ringt till fastighetsskötaren... på Riksbyggen.

Dagen blev inte som jag tänkt mig...

... och kvällen är inte så bra den heller.
Jag har en längre tid dragits med en tandköttsinflammation, och haft en speciell tandkräm att borsta med.
Men idag har det varit verkligen ont, och jag har ätit alvedon hela dagen. Inte så bra nu heller... men jag försöker härda ut till imorgon bitti. Då är det bara att svälja tandläkarskräcken, och ringa tandläkaren... för ingenting kan vara värre än det här.

Det kommer att bli en lång natt.

Det är söndagmorgon...

... och jag sitter i sängen och skriver.

Dagen utanför har nyss vaknat, och kanske bjuder den på lite sol idag. Jag hoppas det..
Carolina sover fortfarande, och Pontus P ligger här bredvid och hoppas på ännu en ostbit från min ostmacka.

Det är tufft med varje morgon... som om nattens sov tar upp det svåra till ytan. Nattens drömmar ligger kvar i mitt minne... liksom känslan. Å jag får jobba hårt för att tänka bort alltihopa inför den nya vardag som jag vaknat till. Jag måste fixa till en bästa dag varje dag... och då går det inte att bära på drömmar om Sven-Erik... hur nära han har varit... eller hur han har gråtit... eller, vilket nog är värst, kärleken som vi ägde tillsammans.

Som nu... inatt drömde jag att vi satt vid ett runt bord och väntade på honom. Å när han kom så gav hade han presenter till alla... en korsordstidning till min pappa, en Allers-tidning till min mamma... och ett vackert leksakshus till Carolina. Alla blev så glada...
Mig tog han i sin famn... för det var min present. Tryggheten där i hans kram... få vara där... krypa ihop, och gömma mig innanför hans armar... skyddad... och stå så länge... trygg och fullständigt fullständigt lycklig. Vilken gåva att få, tänker jag nu... uppleva det jag en gång ägde. En underbar gåva... men också den svåraste att bära när man sen vaknar.

Drömmen slutade med att han började gråta... han grät över att hans farfar dött. Å jag stod där, fortfarande så trygg i hans famn. Med min hand så strök jag honom över kinden och torkade bort hans tårar.
Sedan gick vi tillsammans bort mot hans motorbåt (!), och så åkte vi iväg. Satt där nära varandra i motorbåten... åkte iväg över det spegelblanka och lugna vattnet... på Göta Kanal!

Vissa saker i drömmen måste man ju le åt... som att åka motorbåt på Göta Kanal! Men just nu så skulle jag mer än gärna gå och lägga mig igen, om jag visste att jag fick krypa in i hans famn igen... det är svårt att tänka på det.

Men idag ska jag putsa fönster... och sätta upp nygamla gardiner. Innan dess så har jag stoppat bort nattens dröm... för här gäller, precis som jag skrev tidigare, att fixa till så mycket trygghet och styrka som jag bara kan. Det är också vårt sätt att försöka mobilisera lite inför det som vi vet kommer... skapa en vardag som bär oss här hemma... när allting nu ska ta ännu mera slut. Men just nu kan jag få låtsas lite... att han faktiskt var här inatt... sådär som förut.

Jag behövde påminna mig om en sak...

"VÄRLDEN BRYTER ALLA, OCH EFTERÅT ÄR MÅNGA
STARKA PÅ DE BRUTNA STÄLLENA!"

Ett citat av E. Hemingway, och som följt mig i många år, men som jag den senaste tiden tappat bort lite. Ett citat som för mig ger både en slags bärande insikt "världen bryter alla", och sen kommer med hopp.... "och efteråt är många starka på de brutna ställena!" Ett citat som jag ska försöka att inte tappa bort igen!

Adventsljus...

... har de börjat sälja, men lussekatter.... det får man nog vänta på! Lite surt, då jag bestämt att ordna lite före-jul-mys för Carolina och mig ikväll. Inte ens skumtomtarna har kommit fram än!
Men det går lika bra med chokladmuffins och pepparkakor också... som vi ska festa på strax!
..........

Idag har jag varit med min vän M (kontaktpersonen) nästan hela dagen. Gått på stan, fikat, pratat, och... ja, bara varit, och haft trevligt tillsammans. Fått tänka på annat. Jag är tacksam för henne... att hon är den underbara människa hon är... och att jag ha en vän att göra roliga saker tillsammans med. Det är inte alla förunnat...