söndag 31 juli 2011

Hej då DN...


... för den här gången! Vi har packat färdigt, och tar en kaffe utanför hotellet.

lördag 30 juli 2011

Komma-bort-vackert...


"Komma-bort-vackert"...

... är ordet som jag hittar på ikväll. När jag sitter på hotellbalkongen och tittar ut över båtarna i hamnen... lyktorna som tänts vid Strandpromenaden... gatan fylld med liv av taxibilar, bussar och där emellan lyxiga vrålåk och mindre lyxiga vrålåk.
Jag hör musik som spelas någonstans ifrån... jag hör människor som går förbi här nedanför prata med någon på främmande språk... jag hör turistbåtarna tuta högljutt när de kommer in... och jag hör måsarna!
Å känslan blir nästan magisk... fabelfull... vilka vackra världar det finns ändå! Så komma-bort-vackert jämfört med min lilla vardag där hemma.

Fast nyss, innan jag satte mig här ute, så kom jag på hur jag nynnade:
"Men det var länge sen... så vindarna kan vända... och ännu kan en sjöman längta hem"

Så... jag undrar om det inte finns lite "komma-hem-vackert" här också? Jo, det gör nog det..

....

Vi har haft en bra dag... idag också. Men nu blir det strax sängen. Jag ska bara sitta på balkongen en stund till och njuta av den sista kvällen här, och komma-bort-vackert!

En Ingelsson kan man stöta på var som helst...


Hur hamnade vi här...


... på Parkteaterns föreställning? Men när man går lite vilse på Djurgården så kan det bli hur bra som helst!

Sista gofikat...


... vid 'Strandbryggan'. Imorgon bär det av hemåt...

fredag 29 juli 2011

Från ett HM...

... till ett annat... till ett tredje... till ett... ja, ungefär så har dagen sett ut. Å så lite Bik Bok... lite Gina... lite... ja, lite vad nu de andra affärerna hette. Jämföra priser och prova. Så lite mat och fika...kaffe...dricka... och lite mer kaffe... och vilning av svullna fötter där emellan.

Så har dagen sett ut... och nu ligger Carolina utslagen på sängen... och säger "mamma, imorgon MÅSTE vi bara gå dit och dit... jag behöver en kalender... å den där kavajen måste jag prova igen... och så tror jag att jag ska köpa en till BH... och jag måste se om de har.... Å NU SLOG JAG FÖR ÖRAT!!!

"Okey, gumman, då fixar vi det imorgon!" säger jag såååå mycket hurtigare än jag känner mig nu. Men samtidigt... det är hon som bjuder mig på den här resan... jag njuter av att bara få komma bort... bo på hotell och äta frukost... se båtarna här utanför... vara med henne... så om det då blir lite extra mycket spring i alla miljoner affärer som finns... vad gör väl det? Trött kan jag vara när jag kommer hem... å jag ser ju hur glad hon blir när hon hittar någe som passar.

Sen måste jag ju skriva om den fina väskan... och trosorna... och de små söta cementljusstakarna som hon köpte till mig. Jag blev så glad... och nu behöver jag nog inte höra någe mer om "fulväskan" jag gått omkring med! Tack gumman min...

Nu blir det... ja, slötitta lite på teven... kanske gå ner i hotellfoajén och hämta sig lite mer kaffe, så att man inte somnar innan klockan är åtta!

Men jag njuter verligen.. här och nu. Pratar med mamma varje dag så att jag hör att hon mår så bra som hon kan... min oro finns alltid där... både för henne och pappa. De kämpar på med livet varje dag... och dom kämpar bra.

..........

Några bilder gick inte att skicka till blogger idag. Det ordnar sig nog till imorgon...

God morgon Stockholm...


... idag också! Sitter o njuter av mitt morgonkaffe på balkongen... o ser att det regnar lite. Men vad gör väl det...'vi är ju int gjord borta söckre'!

torsdag 28 juli 2011

Carolina ligger på sängen...

... med svullna fötter, och försöker hålla sig vaken genom att läsa en pocketbok som hon köpte idag.
Å det är samma här... med undantag för bokvalet. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den på Junibacken. "Världen enligt Muminmamman", heter den. Kloka och varma tänk som ger input... som:
"Är du ledsen för nånting, frågade mamman.
Nej, sa mumintrollet.
I morgon är det en ny lång dag, sa muminmamman. Alldeles ens egen från början till slut. Det var väl en trevlig tanke."

Jag tycker om den här boken!

Annars har dagen bjudit på 200 mil i promenadtakt med gassande solsken. Junibacken.. högvakten på slottet... Gamla stan (där vi gick lite vilse nånstans).... mat på Statsmissionen... och naturligtvis... lite shopping!
Carolina har bl a superfyndat Converse-skor på Biblioteksgatan för 299 kronor... och det är roligt att se och höra hennes glädje över sitt fynd. Hon behövde ju skor... hon betalade dem själv... och så är det ju "Converse"!!

Kort sagt... en underbar underbar dag. Nu gäller det bara att orka hålla sig vaken en stund till... och så tänker jag lite som muminmamman: "Imorgon är det en ny lång dag - en trevlig tanke"!

Dagens inköp för en mamma...


Middag/fika med utsikt...


På Stadsmissionen...

... i Gamla Stan äter man gott o till humana priser. Rostbiff o potatissallad...

En gång jag seglar i hamn...

... men fram till dess så njuter jag av stunden här o nu. Junibacken var det ja...

Junibacken nästa...


God morgon Stockholm...


... och vi njuter av utsikten från hotellet. Livet är snällt och allting som är hemma är hemma...

onsdag 27 juli 2011

Vi strosar på...

... för att hålla oss vakna. Hedvig Eleonora kyrka...

Kaffe...

... för att få lite vatten? Jo, men i Stockholm så....

Vi väntar på frukost på hotellet...


Står vid Tönnebro Wärdshus...

... och man är gansla trött. Carolina sovit som en stock..

tisdag 26 juli 2011

Mot Stockholm...



... och det känns bra. Imorgon bitti när vi stiger av bussen så möter oss ett nyvaket Stockholm. Nu är det resfeber, virriga mamman, packa klart, och tidningsinköp som står på tapeten...

Ha det så gott alla där ute... och tack för att ni finns!



(Jag kommer att ha datorn med mig... så jag ska försöka svara på mail och kommentarer sen.)

söndag 24 juli 2011

Kusinträffen igår...


(Mina kusiner Pia och Path, lillebror Fredrik
och tanten jag bredvid!)

... hade jag ju tänkt skriva så storstilat om idag. Men nu, när kvällen är här, så inser jag att det varken finns tid eller ork för det. Hur trevligt det än var...

Ändå måste jag kort skriva... för att komma ihåg... att vi blev bjudna på mycket gott... många skratt... träffa ny kusin... prata minnen och se ganla foton. Ja, både Carolina och jag tyckte det var trevligt... men roligast ändå... och det jag är tacksammast för... att mamma och pappa kunde vara med.

För inte så länge sedan så satt vi på hjärtintensiven och vakade över mamma... och igår... trots att det fick gå med mycket små steg, och med pappas ständiga omtanke och hjälp... så kunde hon vara med.

Så... tack Mona och Bengt.

Så... tack Gud.

..........

Nu... MÅSTE jag försöka leta fram neccesären och packa klart!! (Jag förstår inte om det är jag som har blivit gammal och gaggig... i tiden förut så var organisation och packning inget större problem...
men nu... ja, nu kan jag bara säga att det är tur att Carolina har bättre koll än mig!!)


Vi åker med nattbussen på tisdagkväll... och kommer hem på söndagkväll.

..........

Idag har jag pratat med svärmor. Det var så roligt... bara att höra hennes röst... det är ett tag sen nu... och jag känner stor tacksamhet för det också.


Pontus P får det bra...

... när vi åker. Vi har fixat hundvakt... eller egentligen är det min sons ex E som fixat. Vi var lite oroliga här ett tag... men nu... nu blir det att gå upp på vindan o hämta resväskorna! VI SKA TILL STOCKHOLM!!

lördag 23 juli 2011

Nån däruppe måste gilla mig...



... känns självklart att skriva nu. Å än om jag inte har det så där alldeles självklart bra alla dagar, så i en jämförelse med alla de föräldrar som förlorat sina barn, så har jag så så så mycket att vara tacksam för idag.

Tack snälla snälla Gud för det...

"Förstå vad rädda dom ska ha varit"...

... sa Carolina nyss.
Om ungdomarna på Utöya.

Vi ser bilderna på teven. Jag känner klumpen i halsen... ser hur Carolina lägger handen för munnen.

Alla dessa barn... som står där chockade med vita lakan omkring sig. Alla dessa barn... som ligger på bårar, somliga med plast. Alla dessa barn... 84 stycken.. hittills... som inte finns mer. 84 stycken.

Alla dessa föräldrar... som ännu inte vet. Alla dessa föräldrar... som vet. Tacksamhet eller förtvivlans förtvivlan.

Med klumpen fortfarande i halsen... så byter jag kanal. Ser tryggheten i solsken och antikrunda från England istället.
Å det känns ordlöst och futtigt att skriva om vårt lilla liv en sådan här dag...


... som till exempel att vi är bjudna på kusinträff. Vi åker med mamma och pappa, och det blir nog en trevlig eftermiddag. För vad som än händer... vad livet än bjuder oss på... så måste vi... måste vi... försöka ändå. Och vara tacksamma för det vi har... så länge vi har det.

fredag 22 juli 2011

"Åh vad jag önskar att jag kunde ringa till pappa och fråga om vädret nu"...

... sa Carolina nyss. När hon satt här bredvid mig i fåtöljen. Ute skiner solen.. och på stereon sjunger Lasse Berghagen lämpligt om Stockholm i sitt hjärta.
"Ja, men det är väl bara att titta ut genom fönstret, gumman... fast du kanske menar... som om han vore i Holmträsk eller så? frågade jag
"Ja, just det" svarade hon.

Vi pratar en stund om det. Om längtan och saknad som sipprar på.. alltid finns där. Gör mer ont ibland... och mest när man ska ha roligt... och inte han kan vara med.

Nu har hon iallafall gått ut med Pontus P. Å jag ska diska... tillsammans med Evert Taube, och Sjösala vals.


"Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta - han får slita för två.
Hur han klarar livet, kan ingen förstå...
Men
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!"
- se så många blommor som redan slagit ut
på ängen!
Gullviva,
mandelblom,
kattfot
och blå viol.


Jag gillar den där Rönnerdahl...

torsdag 21 juli 2011

Men nu är det stora problemet...


... vad ska vi göra med Pontus P? Vi känner ju inte så många... och man måste också känna sig trygg med att han har det bra när vi är borta. Men det måste bara lösa sig på någe vis...

Den här drömmen...

... var också viktig. Varför vet jag inte... och INTE för att jag går omkring och tror att jag ska dö endera dan.

Men jag dog här hemma. Jag låg vaken och kunde inte sova, precis som om det var i verkligheten. Så kände jag bara hur jag... sögs ut ur kroppen... jag visste att jag dog... och jag visste att Carolina låg och sov i sitt rum... men det var som inget problem med det. Jag visste att hon skulle klara sig.

Jag kände bara en stor stor vit(hur man nu kan känna färg?) lycka... och rätt som det var så stod jag på andra sidan gatan tillsammans med min ena lillebror Kenth. Jag förstod att han också hade dött... och det var min uppgift att lära honom att flyga.

Jag höll honom i handen och med min andra hand så viftade jag lite... så att vi lättade och flög uppåt. Sen stod han plötsligt på marken igen... och jag såg hur rädd han var. Han försökte vifta lite försiktigt... och hans fötter lämnade marken. Men bara en liten bit...
Jag frågade om han var rädd... och han nickade.

Då började det helt plötsligt att snöa... stora vita lapphanskar som föll ner från himlen. Å jag har aldrig känt sådan glädje förut (och jag kan nästan känna den glädjen än)... och jag tog Kenths ansikte i mina händer, och sa:
"Kenth, vet du vad det betyder när det snöar?"
Nej, sa han, tyst.
"Jo, för varje snöflinga som faller så skrattar en ängel", sa jag. Och skrattade.
Sen vaknade jag.


Det var en märklig dröm... men viktig på någe vis. Vacker och fylld med glädje... men ändå var det olustigt att vakna... jag tror ingen tycker om att drömma om döden. Så det blir nog att tända lampan inatt igen..

onsdag 20 juli 2011

Det blev en liten kaffe..


... istället för glass. Å en panna cotta pralin till kan aldrig bli fel..

Det är onsdagmorgon....

... och vi sov länge idag.
Måndag och tisdag jobbade jag på RK, och Carolina, som nu jobbat färdigt, har varit hemma och skött markservicen.
Just nu så sitter jag på balkongen och skriver... dagen är solig, och vi har bestämt att gå ner på stan och köpa en glass.
Mamma och pappa är hos min syster i Övik, och min bror likaså.
Det är väl den kortaste och tystaste sammanfattningen av de senaste dagarna som blir nu, känner jag. Inte mer än så... och det är roligare att skriva om annat just nu.
(Kaffepaus)

Roligt, men ändå svårt att skriva om... för hur ska jag, utan att skämmas, kunna skriva om den gåva jag fått. Av Carolina.
Men jag skriver det bara rätt upp och ned, känner jag. Det får bli som det kan... och sen så förstår väl varenda människa att som mamma så är det inte lätt att ta emot en sådan gåva från sitt barn... det skulle ju vara tvärtom. Jag som skulle bjuda henne. Det är svårt.
Men nu har vi dividerat färdigt... och jag har backat... och hon vill ju så gärna göra det här... för mig, och för oss. Å vilken mamma skulle jag vara om jag inte tog emot det då... och dessutom... ärligt... jag behöver det lika mycket som hon.

VI SKA ÅKA TILL STOCKHOLM!!!

Det känns.... ja, det är som att gå på två stigar. På den ena känner jag glädje och längtan... tänk att få komma iväg igen... komma bort och få ladda batterierna lite... byta miljö... vårt favoritställe i världen.. njuta av hotellfrukost... Junibacken igen... höra Carolina kvittra på... se nåt museum... gå och fika på nåt mysigt fik... och framför allt, få uppleva detta roliga med henne.

Sen på den andra stigen så går det en mamma med ganska tunga steg. Jag försöker verkligen... verkligen... verkligen... att inte känna skuld och dåligt samvete. Jag försöker verkligen att lyssna till rösten som säger att jag ska ta emot den här vackraste gåvan med all den glädje jag har. Och visa det också. Men då jag vet hur hon har jobbat och slitit för att vi ska kunna göra den här resan... och då jag tycker att hon kunde ha använt pengarna mer till sig själv... då känns det... ja, tufft här innanför.

Men... som den "kloka mamma" (???) jag är, så ska stämningen bli på topp nu!! Här ska planeras för både mat på nattbussen... kläder vi ska åka i... vi måste kanske tvätta... hämta resväskorna på vinden... hotell vi ska bo på... vart vi ska gå... fixa en Stockholmskarta... vad hon ska köpa... hitta fiket på Mosebacke... och allt annat spännande som alltid varit inför våra Stockholmresor!

Punkt och slut. Nu får alla "dumbullar" vara! Nu är det Carolina och jag som ska ut på äventyr. Nu ska det vara fest på Gustav garvares gata 3A fram till tisdagkväll då vi åker.


Tack Carolina. Tack Gud.

måndag 18 juli 2011

"Hut går hem"...

... är ett ordspråk jag alltid velat hålla fast vid. Men... vid 50 års ålder så måste jag inse att det är dags att överge det tänket. En del har helt enkelt inget hut i kroppen.. och kommer att fortsätta att trampa på mig oavsett hur jag försöker och vill få det att fungera.
Jag har äntligen insett... det handlar inte om vad jag gör... det handlar om vem jag är. Å i hyssj hyssj-världen så är jag den man får trampa på.

Jag skriver inte mer om det här... jag skäms för mycket. Men inte för egen del.
Jag kan inte förändra andra... bara mig själv.

Hur går aldrig hem för somliga...

Grann-kramar o en blomma...


... ger input som jag tar med mig från förra veckan. Jag träffade min gamla granne A och fick en kram, och dagen efter träffade jag min nya granne G och fick en ny kram. Å så igårkväll kom grannen G med denna så så fina blomma... ja, men visst finns det väl för underbara människor!! Jag blev så glad... både för grann-kramar och blomma.

Det är svårt när tryggheten och tilliten till någon...

måste tas ifrån en. Å man måste drömma mardrömmar om hur man förlorar det. Han finns ju inte längre här och kan ge mig det. Jag tolkar drömmen så...
Inatt får jag sova med tänd lampa igen.. fast det är ganska ljust ute.

Inatt bodde jag på Gärdesvägen igen. Hela huset såg ut som ett kaos... möbler och grejor överallt. Jag kunde inte ta mig fram någonstans. Överallt låg människor och sov. Jag var rädd, men jag vet inte för vad. Jag kunde inte ta mig fram till källartrappen för att försöka nå Sven-Erik som fanns i källaren. Han var "fången" därnere och kunde inte ta sig upp.
När jag gick in på lill-toan så såg jag att toalettstolen var flyttad, och det var ett hål i golvet.
Då vaknade jag... rädd och gråtfärdig. Alldeles nyss.

Viktig dröm på någe sätt. Gubben min. Jag måste försöka somna om nu...

söndag 17 juli 2011

Det finns en affär i stan...



... som bjuder på tjärdoft.
Ofta går jag dit bara för att få lukta på de små nyckelringarna som är gjorda av hampa, och insmorda med tjärdoft.
Varför då? Varför har havet, båtarna, tjärdoft, och fiskmåsar kommit att bli så viktigt för mig? Nu? I tiden förut så såg jag ju knappt havet, och hade ingen längtan efter det heller. I tiden förut så blev jag mest bara illamående när jag var tvungen att åka båt. I tiden förut så var tjärdoft detsamma som den beckolja vi använde för att skydda oss mot myggen.

I tiden förut... så var det mycket som var annorlunda. Då fanns Sven-Erik här, och jag behövde ingen hjälp för min längtan efter liv. Jag hade ju redan det...
I tiden nu... så är det mycket som är annorlunda. Nu finns inte Sven-Erik här, och jag behöver ständig hjälp för min längtan efter liv. Ett nytt liv som vill levas...

Jag tror lite det är svaret. Varför jag behöver dessa livbojar av båtar och hav, tjärdoft och fiskmåsar... så jag inte drunknar i saknaden.


Havet slutar inte vid horisonten
Båtarna söker sin trygga hamn
Tjäran skyddar och ger styrka
Fiskmåsarna flyger vakt


Det finns en affär i stan... och jag går nog dit snart igen. Idag räckte det med att höra fiskmåsarna skräna någonstans ovanför mitt huvud när jag gick hem från lill-konsum.

Vi fikar på balkongen...


... och njuter av Carolinas nybakade muffins.

lördag 16 juli 2011

Mellan frukost och middag...

... hände det inte så mycket på 3G (Gustav Garvares gata 3A, där vi bor) idag. Åteminstone inte hos dem som heter Ingelsson..
Å ändå så har vi förbrukat massor av energi på den... bara genom att finnas här... prata lite... städa två köksskåp... lyssna på musik... se på teve... sova lite.
Det är väl så, tänker jag... att ensamhet som vill överlevas och motarbetas gör precis det. Kräver energi..

Men sen är det ju också en trist helg för oss. En sådan där speciell helg då vi alltid alltid, i tiden förut, tillsammans med Sven-Erik brukade fara på Åsele Marknad. (Å varje år är minnet lika plågsamt! Som jag skrev om 2007)
När jag läser igenom det jag skrev då, så känns det skämmigt att läsa om löftet till Carolina... för än har vi inte kommit oss dit.
Å inte för att vi dör av en inställd marknadshelg i Åsele... det gör vi ju självklart inte! Men ändå... det skulle verkligen verkligen ha varit.... ja, en sån där underbar och behövande input av något vi delade tillsammans. För i tanken så skulle han ju vara med oss där... självklart det också. Å man kunde ju som få låtsas lite då...

Vi försöker att inte tänka på det... men det är svårt. Det finns ju där i bakhuvudet... och kanske är det därför det går så mycket energi idag.
Min syster är där i helgen... de hade hyrt stuga... och jag avundas henne. Inte illa på någe sätt... men ändå.

Poff! Poff! Poff! Bort med det tänket nu....
Carolina har bakat sockerkaka, och spelar... ehhh, va? Julsånger från köket?? Mitt i sommaren??
Ja, jag ska nog inte säga så mycket... jag som satt och såg en gammal julfilm på teve igårkväll.
Det handlar nog om saknad trygghet och familjekänsla för oss båda, gissar jag.

Så, mitt i sommaren, "I´l be home for Christmas - if only in my dreams..." får avsluta skrivet idag...

Korv till middag...

... fungerar oavsett veckodag.

Man kan tända ljus för mycket...

... och jag tänder det just nu för frukosten som jag ska bjuda Carolina på snart. Å det blir lite mysigare en regnig lördag...

torsdag 14 juli 2011

"Tomatsoppajävlaköket"....


(Som inte såg ut så här, förstår jag ju!)

... var Carolinas första ord när hon kom hem från jobbet ikväll. Inte nog med att studentköket som hon skulle städa såg ut som om de haft röjarfest på tomatsoppa; både väggar och tak hade fått smaka på soppan, liksom det mesta av köksinredningen! Idag fick hon dessutom veta hur mycket hennes arbetsinsats av att få bort allt i detta "tomatsoppajävlakök" var värd. Av två föräldrar som kommit för att besöka sin studerande son....

"Men ska du städa här... vad gulligt av dig... hör du det, Maria?"!" sa pappan till Carolina, men vände sig samtidigt till frun med sin fråga.
"Ja... jo... vad roligt att ni tycker det" sa Carolina då. Hon blev ju glad över det han sagt..
Då vände sig frun mot mannen, och sa högdraget:

"Thomas, vi pratar inte med städare!"

Carolina blev så paff att hon blev tyst... och kunde inte göra annat än att börja med spisen... med fastbränd tomatsoppa. Ilskan kom ikväll... för "tomatsoppajävlaköket"!

Å jag kan inte låta bli att undra... om somliga människor inte har mer än tomatsoppa i huvudet?!

..........

Det här blev skrivet för dagen... det är inget roligt att skriva om en trist mage.

onsdag 13 juli 2011

Som ett slags kvitto...




... på att det går åt rätt håll, är när man vågar prova att dricka lite kaffe... och får behålla det. Egentligen så skulle man väl sluta... det finns ju inga direkta nyttigheter i kaffe... men jag tycker ju om det.
Nu sitter jag iallafall här med koppen... får se hur det går.

..........

(Sen... och som den "Emma tvärtemot" jag ofta är, så KOMMER JAG att skriva om ensamhet!! Den finns som en del av livet, och jag lär mig att leva med den... och jag skräms inte av andras rädsla för den. Istället för att hyssj- hyssja och låtsas att den inte finns, så ska jag berätta: Den finns!! Å jag kan varken skrämmas eller skämmas för det...!!)

tisdag 12 juli 2011

Idag är det kojdag...

... för en Elisabeth. Med rumssoffan, the och skorpor.
Min mage mår inte så bra.

Egentligen så hade jag tänkt skriva om hur viktigt det är att kunna förlåta sig själv. Åteminstone när man glömmer bort en bröllopsdag. Som jag gjorde i torsdags... då firade vi 21 år som gifta.

Men jag får skriva om det sen, känner jag... nu får jag fokusera på magen.

..........


De två kommentarer jag fick igår från anonyma "Ann-Marie" och "Eva" får gärna höra av sig med namn och adress till mig på mailen. Att prata om att "bjuda till själv" och med svordomar anklaga någon för hur de uttrycker sig, det kan vi ta på min mail isåfall.

måndag 11 juli 2011

Ett viktigt kom ihåg...

... fast jag inte vet varför.

Min kusins fru, som jobbar på ett annat boende, hade träffat Sven-Erik förra veckan. Vi känner henne båda sedan länge...
"Hej, Sven-Erik, känner du igen mig... hur är det med dig?"
Han svarade inte. Han bara skrattade.

Det finns någe tryggt med vardagen...

... med jobb, vad-ska-vi-ha-till-middag-tänk, och trötta kvällar. Kanske är det just därför som vardagarna finns, tänker jag nu. Att det är då vi måste fokusera på att få livet att gå ändå... med rutiner och måsten... och oavsett vad. För livet kan bara gå framåt. Skulle det vara "lördag hela veckan" så skulle det nog bli oerhört tufft för många... åteminstone här.

Så jag andas ut lite när måndagen kommer...

..........

Vi hade en bra dag igår... trots att den började med gråt i magen. Carolina och jag "poade" på här hemma, gick och köpte oss varsin glass på OK... och såg på Morden i Midsomer.

Nyss ringde E. (Min sons ex.) Vi har en bra relation, och pratar med varandra lite nu och då, och umgås ibland. Hon kom även på Carolinas student, vilket jag vet Carolina uppskattade mycket.
Det var roligt att prata bort en stund med henne...

söndag 10 juli 2011

Det bor så mycket gråt...

... i min mage idag.
Det låter som en rad ur en barnvisa, men jag kan inte beskriva det bättre än så just nu. Jag vaknade med den känslan... och den har väl inte riktigt släppt ännu.
Men det är ju den här ensamheten... den här förtvivlade ensamheten som inte ens vågar bokstavera till ordet sorg av otrygg visshet att man är just det... ensam.
Å inte blir det bättre när man vet att de helg efter annan samlas så nära... och samma helger så sitter Carolina och jag här. Då är det för det mesta kräksvårt att hitta på själva...

... än om vi verkligen, verkligen med hela den styrka vi äger hittar på och hittar på både lördagar och söndagar. Å det ska vi göra idag också... punkt och slut.

Så nu har jag satt på "gladanmusiken", bett Carolina om förlåtelse för att jag var snäsig och dum på morgonen, och nu ska vi strax dricka kaffe på balkongen.

.........

Å nej, jag klagar inte... i fredags träffade jag en vän som gör/gjort samma resa som jag. (Vi hade en mysig fikastund på Mekka.) I onsdags var jag ju ut med fina grannen till havet. Jag har träffat många människor på Röda Korset de dagar jag har jobbat... men det är ju inte riktigt det jag pratar om.

Å nej, jag klagar inte... i går fick jag, tack vare Carolina, bli så där fin i håret som jag bara kunnat drömma om de senaste åren. Jag pratar med mamma och pappa varje dag i telefon, och hör hur det går för dem. Carolina och jag har ordnar mysiga kvällar mitt i veckan... men det är ju inte heller det jag riktigt pratar om.

Det är bara en sån morgon... då det bor så mycket gråt i magen.
Eller bodde, skriver jag nu...

lördag 9 juli 2011

Extreme hair makeover...

... som present från Carolina idag. Tack, gumman min!

torsdag 7 juli 2011

... stod det på kortet.


Ärlighet lönar sig...

... ikväll kom det en fin bukett. Jag blev så himla förvånad... och glad förstås!

"Han kan inte prata längre"

... var en av de där just nu så förbjudna och portade tankarna som bara dök upp i huvudet på mig morse. Visserligen flög den förbi rätt fort, men det var som om jag i denna tanke blev så klartänkt i den fasansfulla insikten och känslan... min Sven-Erik kan inte prata längre. Han kan mest bara säga "ja" och "nej".
Detta fundamentala och basala för att kunna göra sig förstådd... att inte längre kunna använda språket... sätta ihop ord... att inte längre kunna säga "Hej, vad roligt att se dig" till någon man möter... att inte längre kunna ställa frågan "Varför gjorde du så här?"... eller "jag längtar efter dig" till någon som står en nära. Det måste göra ont (om man har insikt om det... vilket jag vet att Sven-Erik inte har idag... tack Gud!).
Å det gör också ont att stå en sådan människa nära... mycket ont, ska jag säga.

Men det är också då man inser vad ordet "input" betyder... och hur den där bärkraften som jag alltid talar om balanserar upp, och får en att... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det... men som får en att hantera dessa förbjudna och portade tankar lite bättre. "Mycket ont" blir istället "lite mindre mycket ont"!

Som igår... dagen vid havet.

Å jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om den... berätta om den... "sätta ihop orden" för att göra den rättvisa, och förmedla de känslor som jag fick med mig, och som värmer mig fortfarande. Men om jag skriver... underbart och ljuvligt, så har jag väl iallafall kommit en liten bit på väg...

Att få sitta på en altan med havet så nära, se måsarna flyga och skräna omkring, se segelbåtarna därborta i fjärran, och höra vattnet klucka mot stenarna.... och sen bara det oändliga havet som aldrig tycktes ta slut förrän himlen tog vid... ja, det är som jag skriver... jag kan inte hitta orden för att förmedla den känslan... mer än underbart och ljuvligt.
Sen att få bli bjuden på sommarlunch med lax och jordgubbar... få träffa så glada och trevliga människor... se barnen som fångar spigg... dricka kaffe... se tomatplantor... gå en liten promenad och få positiv input och bärande tänk.... ja, det får bli underbart och ljuvligt ++.


Jag kan inte beskriva dagen bättre än så... men en sak... en sak... jag hoppas få bära med mig värmen och känslan från den här dagen så länge jag lever. Å i det, den ödmjukaste tacksamhet jag känner för grannen G, hennes barn, hennes pappa... som alla gjorde den här dagen så vacker för mig.

Tack snälla snälla ni.... och tack Gud.

onsdag 6 juli 2011

Tänk att få bo så här...


Ingen dålig utsikt från ett toalettfönster...


Syns segelbåten därborta...?


Utsikten just nu...


... och om jag inte hade några drömmar

... så skulle jag skapa nya.

Det här var den enda mening jag lät stå kvar igårkväll... resten blev bara stänk av tänk. Det får redigeras och tänkas vidare på en annan dag...
..........

Idag skulle jag skriva om grannen G. Hon som ringde på dörren för någon dag sedan och frågade om jag vill följa med ut till havet idag. Havet? Ehhh.... jag?

Då står man bara kvar där vid dörren, och undrar hur i all världen det kunde komma sig att det flyttade in en ängel här bredvid precis i en tid då man behövde det... å man känner lyckoklumpen i halsen, och glädjetårarna som bara vill upp... för både havet, änglarna, och det snälla livet.


Jag skulle som sagt skriva om det... men nu på morgonen så känns det som... "ja, jag visste väl det... jag skulle inte ha glatt mig så... en ny oro". Pappa. Han har varit dålig inatt. Ryggen? Hjärtat? Jag vet inte så mycket mer just nu... men min syster, som ringde nyss, berättade att både min bror och min son åkte dit inatt, och vad jag förstod så skulle min bror ligga kvar där över natten. Min bror skulle också följa med mamma till hjärtläkaren nu idag...
Nu skriver jag inte så mycket mer om det... vi får se hur dagen blir.... kanske var det "bara" ryggen.


Jag ska ändå försöka att njuta av dagen... av havet, änglar, och det snälla livet. Jag måste...

söndag 3 juli 2011

Här har jag stått...



... mest hela kvällen. I tanken har jag stått där, och hållit hårt i den trävita grinden, och sett ut mot det öppna havet. Just nu så kan jag inte öppna grinden... men det gör inte så mycket.. bara jag kan se havet där borta.

Så skrev jag igår kväll... idag är en ny dag... men min längtan till havet finns kvar.
..........

Hur ska den här sommaren bli? I en liten lägenhet, Carolina och jag, Sven-Erik som blir allt sämre, mamma som kämpar på... och i det inga semesterplaner som kan användas som en komma-bort-morot. Inte ha större perspektiv än så... än att jag har ju dagen idag. Å vara tacksam för den varje kväll jag går och lägger mig... sommar eller inte sommar!

Så vi fikar ofta på vår fina balkong. Carolina och jag. Fikar av det som finns hemma, pratar om det som behöver pratas om, gör låtsasresor till Stockholm... och gör sommar så gott det går. Å där har vi har en tomatplanta med två tomater på gång... och en liten fiskebåt som står på fönsterblecket. En fiskebåt som en dag ska ut på havet igen... har jag bestämt.

Så för nu... får den här sommaren bli varje dag jag får. Å när sommaren sen är slut, så ska jag vara så så tacksam om den bara innehöll fina balkongen... prat och drömmar... låtsasresor... och fiskebåten.

Då blir det en bra sommar...

........

I övrigt så har veckan varit och farit. Carolina har jobbat varje dag, och jag har varit på RK, och däremellan varit tillsammans med min kontaktperson. Vi har inte träffat så många andra... förutom besöket hos mamma och pappa igår... och att jag sprang på min bror och systerdotter på stan i fredags när jag var ute med min vän M (kontaktpersonen). Men jag pratar med mamma och pappa varje dag... och hör hur det går. Mamma har en livsgnista som få... och pappa en styrka som jag beundrar.

Tankarna på Sven-Erik... ja, de finns där oavbrutet... liksom det dåliga samvetet! Men jag måste vila lite i det... och hitta ord.

..........

Nu blir det påtår... på sommarbalkongen!!

lördag 2 juli 2011

Pappa är fabelfull...


... och har många kloka tankar, där vi sitter tillsammans på balkongen. Carolina och jag hälsar på hos mamma o pappa idag...

När hela världen tycks sova...


... längtar jag efter dig allra mest.