måndag 31 maj 2010

Fråga doktorn...

... visar de nu på teven. Jag som mycket sällan brukar titta på ettans kanal råkade nyss trycka på fel knapp... hamnade på ettans kanal... och så hör jag att de pratar om demens, och en ny film som har kommit. En film FÖR dementa... och ett reportage om detta från Sjöjungfruns demensboende. Där SE bor nu...
Jag skruvar ju upp... ropar på Carolina... vi sitter tysta och lyssnar... och jag känner klumpen i halsen.
Han som de intervjuar (mycket fint och respektfullt) är en kompis till Sven-Erik... och en mycket trevlig man.

Å när Desire (den så så otroligt fina sjuksköterskan, och som jag har träffat flera gånger) berättar att de har suttit tillsammans med de boende och sett den så vänder sig Carolina mot mig och säger: "Åh, mamma.. då har nog pappa sett den också... hoppas han såg motorcykeln!"

Jag kunde ju inte bara byta kanal då... då när de visade min allra "lyckligaste sorgens längtan"... men jag tänker nu... varför tryckte jag på fel knapp???

När reportaget var slut så sa hon också: "Åh, vad fint det var!" Med längtan... hon också.

Det blev svårt det här... påminnelsen... fast jag vet.

...........

Jag skulle egentligen skriva mer om dagarna som gått, och går... men det får vara lite nu.

Vara här och nu...


... kräver lite mer somliga dagar.

tisdag 25 maj 2010

"Ett skimrande trots"...

... men visst är det väl en vacker titel på en vacker bok? Å jag ser både dig och mig, alla vi som kämpar på med livet som ska levas, som just det... skimrande trots!
Att vi trotsar eländen, och försöker skimra på....

Kvällsgryning

Jag flyger
norrut
det är sent i maj
och kvällarna
mörknar långsamt

Det ljusnar
oavbrutet
Vid midnatt
är himlen svagt blå

Jag reser
inåt
det är mitt i livet
och mörkret
skingras sakta

Visst andas den hopp... och skimrande trots. För mig är det så iallafall...


Nu blev det ingen hejd på inläggen idag, men jag blev så glad nu när jag hittade igen den fina diktboken som skrivits av Lars Björklund, och som jag en gång fick av en god vän. Å jag ville så gärna dela med mig av tänket... att vi skimrar alla!

Tisdag idag...

... och ännu dröjer lite Stockholmsluft kvar. Eller rättare sagt, jag försöker, och vill hålla fast vid den så länge det går.

Sen vill jag fort bort från det jag skrev igår... minnet av näthinneavlossningseländet. För ett elände blev det ju av alltihopa... då jag nu har fått ett hål på "gula fläcken"... och som gett mig en hel del synproblem. Som inte går att göra någonting åt. Men som jag sagt tidigare, jag blev inte blind... jag är inte blind... och det är det viktigaste!!

Nu är det iallafall tisdag... Carolina har gått till skolan... och jag sitter här med påtåren... och teven pratar på i bakgrunden. Regnet försöker göra sitt bästa för att spola bort min Stockholmsluft... men just nu så hör jag vädergubben lova bättre norrlandsväder till på torsdag... så det blir nog bättre.

Carolina, stackarn, har fem prov den här veckan... några nationella. Hon var så stressad i morse när hon gick iväg... och satt under fikat och rabblade spanska ord och meningar. Å jag vet inte hur många gånger jag har sagt hur stolt jag är över henne... inte för några g, vg, mvg... utan just för att hon kämpar på som hon gör. Å jag har också sagt att det är helt ok att inte orka kämpa på alla dagar och stunder... men hon är ju rätt lik sin pappa där... tjurig och "kan själv"!

Nä, nu blir det påtår på påtåren... och ett djupt andetag av Stockholmsluft.

måndag 24 maj 2010

Livet är ett mynt..

... som består av en bra krona, och en mindre bra klave. Å det är upp till oss att välja vilken sida av myntet vi vill se. (Skrev hon så väldigt hurtigt nu... och lite hurtigare än hon faktiskt känner sig så här i sena kvällen. Nu är det mest tröttläge här... efter att ha "kronstädat", och lagt in fint hyllpapper, i skafferiet.)

Men jag tänkte på det tidigare idag... hur mycket jag ändå har att glädja mig över... just nu, och just idag.

Som det här med att få behålla synen.

Så länge jag kan minnas så har jag alltid varit rädd för att bli blind. Som tolvåring blev jag påkörd och fick en kraftig hjärnskakning, och det enda jag rabblade om och om igen var: "Kommer jag att bli blind nu?"

Året efter att SE fått sin diagnos, alltså 2006, så drabbades jag av näthinneavlossning. Först så trodde jag bara att det rörde sig om lite gråstarr... lite grått som "ramlade ner" över ögat. Jag minns hur SE skrattade, när jag skämtade och sa att jag "fått gråstarr, och höll på att bli en riktig "gammkärring".
Å han skrattade lika gott varje gång jag sa det... för honom var det ständigt nytt.

Men efter några dagar ringde jag ändå sjukvårdsupplysningen... och då vart det bråttom! Jösses, jag fick ge mig upp på akuten direkt... där ögonläkaren stod och väntade... och två timmar senare låg jag på operation. Poff poff poff... sa det bara.
Å jag minns hur jag satt där ute i väntrummet, precis efter det att läkaren konstaterat näthinneavlossning och att det nu var bråttom, och hur jag fick en stund på mig att ordna för SE och alla hemma... vem skulle göra middag... någon måste handla mat... Carolina och Jonas som fick ta mer ansvar... SE som jag visste allt som oftast skulle glömma bort att jag var på sjukhuset... SE:s mediciner som han helt skulle glömma bort att ta... och ja, tusen andra saker och fix.

Men jag hade tur.. jag fick behålla näthinnan. Hur skulle det annars ha gått, tänker jag nu.

Nä, det här var dumt... det här minnet skulle jag nog inte ha skrivit om nu, känner jag. Men jag låter det stå kvar... för tacksamheten jag känner idag över att jag inte blev blind. Å trots att jag låg där efteråt, utan att kunna berätta för nån hur liten och rädd jag egentligen varit... och därför hade krampat så starkt där på uppvakningen... så känner jag tacksamhet till livet idag, att jag sen kunde dölja det för SE när jag kom hem.
"Men vad har du gjort med ögat?" var det första han frågade.


Livet är ett mynt... en bra krona ändå! Å jag är tacksam...

De vilar i nuet...


... o jag tar med mig det tänket.

Lite Stockholmsluft...

dröjer sig kvar. Följde med hem på någe sätt...
Å det gäller att smida medans järnet är varmt, tänker jag nu.
Så nu blir det lite "gladan-musik"... lite städ... lite mer kaffe... lite mer... ja, lite mer av den där Stockholmsluften som andades lite bra här-och-nu-känsla. Bara det att man får försöka jobba lite mer för det när man kommer hem...

Solen skiner även idag... iallafall just nu.

lördag 22 maj 2010

Jag kan bara...

... göra det bästa av det jag har. Just nu och just här.
Så tänkte jag nyss... bara en tanke. Men viktig att ta fasta på...


Carolina bad mig snällt att gå ut en stund, så hon fick prata ifred med sin Leif. Så då gick jag ner till lobbyn... gick en sväng och tittade på folket här utanför som liksom aldrig tycks komma till ro. Eller kanske är det så att Stockholm vaknar till liv när skymningen kommer...?

En annan sak som jag har tänkt flera gånger nu... "jag tror jag ska ringa hem till Svempa och höra hur det går!" Märkligt egentligen, för jag kan inte minnas att jag tidigare längtat så starkt att kunna göra det... bara ringa hem och höra efter hur han och Pontus P har det.
Men lika fort som jag har tänkt tanken, lika fort har också den sorgliga vetskapen infunnit sig, och... "tänk om jag hade kunnat göra det ändå!"

Näsch, nu tänker vi inte på det. Idag har vi haft en trevlig dag, tillsammans med bloggvännen Eleonora. Hon är... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig... men en sådan där vän som man bara önskar att man hade fått mött tidigare i livet. Men jag ska skriva mer om det när jag kommer hem, känner jag...

Nu har väl pinglan pratat färdigt, hoppas jag... och nu är det vår sista kväll i Stockholm. Å med all den ödmjuka tacksamhet jag känner... ja, nästan så att jag får en klump i halsen här... så skulle jag kunna ge allt jag ägde och hade för alla de varma människor som gjorde den här resan möjlig för oss, och som gett oss minnen som ska bära längre fram...

Tack Alzheimerfonden... både från mig, Sven-Erik, Carolina... och Pontus P.
Tack bloggvänner... som tagit hand om oss här.
Tack alla ni som finns därute, och kämpar på ni också.

Jag är så tacksam för er...

Vi festar loss lite...


... vår sista kväll i Sthlm.

På NK...


... för toalettbesök. Å vilken lyx det var... där bjöds man att prova olika parfymer.

fredag 21 maj 2010

Läderlappen är i stan...



Med Kersti på Plommenad...


... vid Estoniamonumentet.

Ja, jag ser ljuset...


... läser Astrid Lindgren. Å det gör vi väl...

Astrid o jag...



Utsikt från Strandvägen...


... å det är varmt!

Sitter i lobbyn...

... och väntar, precis som igår, på Carolina.

Hade tänkt skriva lite om toga-tåget igår, för det var en mäktig upplevelse, men jag tror jag sparar det skrivet tills jag kommer hem. Men en sak måste jag skriva... det var den mäktigt svåraste känslan att stå där!! Också!
För aldrig någonsin tror jag att Sven-Eriks sjukdom har gjort så.... ja, jag vet inte... men det blev så påtagligt... där bland alla människor som skulle toga för "den goda sakens skull", som någon sa, att de faktiskt också togade för min Sven-Erik. Då stod han i tanken bredvid mig...

Nja, jag lämnar det tänket nu, känner jag... nu är vi i Stockholm... ska snart ta en promenad ut till Djurgården, och Junibacken. Där ska vi träffa ännu en bloggvän... en "Plommenad"-vän som jag aldrig har mött i verkligheten, så det ska bli spännande.

Undrar just om Carolina är klar...???

torsdag 20 maj 2010

Jag togade med Josefin...



Allt pryder en skönhet... typ!



Man behöver nog lite hjälp med det här...



Nu är vi på G...



Vi strosar i Gamla Stan...


... i väntan på att tåget ska gå. Togatåget...

Mycket folk...


... o många trevliga har vi mött!

Idag blir det Kungstädgården...

... om nu Carolina blir färdig nån gång!

Här står jag i hotellobbyn, och har varit klar sedan... ja, tidigt,medan Carolina har tusen smink- och hårmåsten kvar att göra.
Märkligt det där, tänker jag. Blir man snabbare med åren, eller är det så, att ju äldre man blir så inser man att förbättringsåtgärderna bara går att nå till en viss gräns?

Nåja, det får vara som det vill med den saken... den här Elisabeth är nöjd med dagens outfit... visserligen osminkad och ofrissad... men som jag brukar säga: "Det blir ingen bättre Elisabeth än så här..!"

Så mot Kungsträdgården... Alzheimerfonden... solsken... och togatåg ikväll!

Om nu Carolina är färdig vill säga...!!

onsdag 19 maj 2010

Eleonora bjuder...


... på glass i parken vid operan.

Carolina kramar...


.. Eleonora, vår bloggvän. Vi äter lunch...

Morgon i Stockholm...


... o vi sitter i den vackra lilla lobbyn, o väntar på frukost.Trötta...

tisdag 18 maj 2010

Stockholm...



... Carolina, nationella prov och togatåg.

Jag måste bara skriva: Carolina-gumman, vad jag är stolt över dig! Hela förra veckan har du kämpat med nationella prov i både det ena och det andra... och hela helgen, och igårkväll, så har du pluggat inför det stora nationella provet i matte nu på morgonen.
Du var så nervös nu när du gick... men du vet... och som jag har sagt... du kan bara göra ditt bästa! Å räcker inte det... ja, då vet du iallafall att du har kämpat väl! Å det vet jag ju att du gjort... och gör... och därför, gumman... så är jag så så stolt över dig!

Nu ska jag packa färdigt. Igår hade jag besök av min vän M (kontaktpersonen), så det blev inte så mycket packat. Hon hade med sig "gofika", och vi satt länge och pratade om både SE och brutna familjeband.

Togatåget, ja! Jag undrar hur det kommer att bli? Jag kan liksom inte frammana bilden nu av en Elisabeth och Carolina, iförda vita lakan, och som togar på bakom kändiseliten. En liten syn för Gudarna, skulle jag tro.
Men huvudsaken... och viktigast av det viktiga... att det samlas in mycket pengar till forskningen av demenssjukdomar... både för vår egen skull, för de som kommer att drabbas, och framför allt, för våra barns skull.

Men nu måste en stolt mamma med lite resfeber packa vidare... ikväll åker vi ju!!

...........

Hoppas att alla ni som bor i Stockholmsområdet har möjlighet att komma in till Kungsträdgården på torsdagkväll halv 6... för tillsammans är vi starka, oavsett vad! Å kanske kan jag få krama om några av er...


Tillägg: Pappa kom nyss förbi. "Jo, jag har ju hört att ni ska till Stockholm... till Carolina.." sa han, och sträckte över en slant. Det blev svårt... vi stod i hallen...men jag kramade om honom och sa tack. Han frågade hur det var med henne... hur det gick i skolan... och lite så. Jag berättade lite, och frågade om han ville ha kaffe. Men han hade bråttom... skulle åka och hämta mamma. Nu får jag gråta... jag lägger inga värderingar i det här... men det är svårt. Jag menar, det är inte så ofta jag träffar min pappa nu... och än mindre kramar om honom. Men viktigt att minnas...

måndag 17 maj 2010

Villkorslös kärlek...

... är den största gåva som någon kan ge bort, eller ta emot. Jag läste det på morgonen... i en liten fin dagskalender som Carolina fick när hon fyllde år.
Å visst är det väl det livet handlar om, tänker jag... att ge och få kärlek. Allt under det är bara vägar dit...

Nu är det stressigt på Gustav Garvares gata... stressigt, spännande, och roligt! Vi åker ju iväg till Stockholm imorgon kväll... så nu ligger det uppslagna resväskor, nytvättade kläder, och tusen vi-får-inte-glömma-det-här-och-det-där-tänk överallt!
Ja, det är som om vi skulle åka till... Maldiverna, eller nåt.
(Jag är dessutom lite seg i luvan, och har lite svårt med tänket... så jag känner att jag måste ta det lugnt!!)

"Mamma, nu åker vi snart!!"

lördag 15 maj 2010

Ibland tycker jag...

... att det är svårt att sitta ensam i vardagsrummet och titta på teven en lördagskväll. Trots att man hör Carolina och Leif skratta åt någonting, där dom sitter på hennes rum. Å trots att man har haft roligt fikabesök av Jonas med lilla familjen tidigare i dag.

Man gör allt man kan för att behålla fokus på den spännande filmen, försöker hänga med i vad George Clooney och Nicole Kidman säger... och ändå så tappar man tråden hela tiden.

För inom en rullar en annan film... bilden av den släkt som en gång fanns, och som ikväll har festligt tillsammans. Jag ser dom allihopa...

Ett litet minne...


(SE ätandes på en glass nere på kajen 2006)

... av ett minne bara. Ett av de där dyrbaraste...

Nedanför Rådhusparken ligger Umeälven, med strandpromenaden och kajen som alltid fylls med folk varma sommardagar.

Igår, när jag satt där i Rådhusparken, och min vän M hade gått in för att hämta mer kaffe, så tittade jag ner mot kajen... njöt av värmen... satt där på en filt i gräset... såg alla människor... sommarklädda... och som gick där och åt glass.

Då... som om boken av minnen bara vände upp ett blad helt plötsligt.. så minns jag... en annan sommar... då jag och SE gick därnere... njöt av sommarvärmen... satt där nere på kajen, drack kaffe, och åt glass. Det var sommaren 2006.
Han trodde att "när semestern var slut" så skulle han börja jobba igen... han pratade om sommarstugan, och att köpa ny bil... han ville ha 88:an eller Piggelin... och jag var lycklig för att jag sen fick gå där och hålla honom i hand. Något som jag visste var en förändring... "hålla hand" hade ju aldrig riktigt varit hans grej.
Han visste inte då att han redan fått pension, och att han samma höst skulle få ett brev från geriatriken att han inte längre fick köra bil.

Jag drog ett djupt andetag när jag mindes det... de drömmar och hopp han på någe sätt försökte hålla fast vid...
Sen kom, tack och lov, min vän M tillbaka med kaffet.

Nu tänker jag... tack gode godaste Gud i himlen för att du gav SE en sjukdom där han inte hade någon som helst sjukdomsinsikt... han fick ta med sig sitt hopp, och sina drömmar till glömskans land. Grymt, men Gud... tack!

fredag 14 maj 2010

Ryssvärmen i Umeå...


... o jag sitter o fikar med min vän M i Rådhusparken o bjuds på fika. En härlig stund...

Men så kommer det...


(Jag och SE på Sjöjungfrun julafton 2009)

... bara en sådan där morgon, då man till och med kan plocka fram den vackraste bilden av ett minne. Då vill man se... då vill man känna det man innerst inne vet, men oftast inte orkar tänka på så mycket nu... så så lycklig jag är som har fått uppleva dig. Tänk, så rik jag är ändå... tänk.

Det är väl kanske så... att det är i stunderna av bra som man vågar hoppa lite.
..........

Men idag, eller just nu iallafall, så känns det bra. Kanske inte mätt med de vanliga måtten, och kanske inte mätt med hur jag ville att livet skulle se ut... men ändå, bara att få vakna en morgon och känna... ja, men inte det där tunga och "hur-ska-jag-fixa-den-här-dagen-känslan", och inte måsta kämpa kämpa för att söka ljuset i den nya dagen.... utan bara få vakna nyss, och känna den där känslan som jag tappat för så länge sedan... känslan av... ja, lyckan!! Ändå... och trots allt.
Jag blir så oerhört tacksam för den känslan... att den ändå finns kvar här inom mig någonstans... och att jag får känna den... lyckan över att ha ett liv ändå... lyckan över att ha en tro på att det kommer att bli bättre... och framför allt... lyckan över att ha fått vara så älskad av någon!!

Tack snälla Gud för den här morgonen, den här stunden... tack snälla!!!
.........

Det här var ett viktigt skriv för mig nu på morgonen... att berätta om den vackraste morgonen på länge.
Nog vet jag att den här dagen kommer att se ut ungefär som igår... nog vet jag också idag att SE bor på ett hem för dementa... nog vet jag att hela vår släkt (ja, förutom SE:s mamma då) har valt att stänga igen sin dörr för oss... men just nu... just nu... så känner jag... "ja, men jag är lycklig här och nu... och livet kommer att ordna sig på någe vis ändå!" För det ska det ju göra... har jag bestämt!
Det tunga och svåra... "dubbla bördor att bära" som min vän M (kontaktpersonen) sa, det är som det är. Å att lära sig leva med det... ja, det är väl det jag jobbar med nu. Å just därför så är det så viktigt att skriva om de stunder som kommer med lite "lys och värme"...

Men nu ska jag dricka mer kaffe... och njuta lite till!
..........

(Å inte för att jag tyckt att det varit av någon större prioritet att gå till frissan det senaste året... men när jag såg fotot på mig och SE nu, så... ja, nog hade det varit kul att gå till frissan inför Stockholmsresan. Å rätt nödvändigt också, såg jag. Men det får gå ändå, känner jag... och NU ska jag dricka mer kaffe!!)

torsdag 13 maj 2010

Med tända ljus i kvällen...

... så sitter jag i skenet från dem och skriver lite nu. Vi har haft åska här ikväll, och nu smattrar regnet på fönsterblecket... och bär mig bort i mina minnen.
Till en annan tid... till en annan plats... och till den trygga luften nära honom.

Då gjorde det ingenting att det åskade... då kunde man sitta uppkrupen på kökssoffan i Rajastrand... se blixtarna som ville lysa upp hela byn... vara rädd... räkna 1001, 1002, 1003... höra regnet smattra mot rutan... och ändå vara fullständigt trygg. För mitt emot satt Sven-Erik, lika lugn som alltid, och försökte läsa dagstidningen i det lilla pyttiga sken som gavs från ljusen på bordet.

Jag saknar dig, min älskade.

..........

Jag skriver inte så mycket mer ikväll... men det blev en bra dag ändå. Inte så att vi gjorde så mycket... mer än att Leif, Carolinas pojkvän, kom hit, och de filmade för ett projekt på skolan... jag gick och handlade... städade lite... bjöd på korv och pommes till middag... och lite glass till efterrätt.

Så nu är Kristihimmelsfärdsdagen över... å jag ska sitta kvar i soffan en stund... låta ljusen brinna.. lyssna på regnet... och minnas en stund till.

Kristi himmelsfärdsdag 2010...

... skriver jag som rubrik. Ser lite tråkigt och ointressant ut med en sådan rubrik, men jag hittar ingen bra rubrik för att sammanfatta dagarna som går... det tunga och svåra som händer... och jag hittar heller inga ord för att skriva om innehållet i dessa dagar. Å hur många gånger har jag inte raderat och skrivit om dessa få rader nu...
Jag vet bara att jag vill lämna de dagar som gått... hitta på det bästa jag kan för att överleva dagen... och bara skriva om det ljusa och roliga.
För vem... vem... vill bara läsa om elände och tungt??? Inte då jag, iallafall!! Inte då våren står för dörren... inte då solen strålar utanför sovrumsfönstret... inte då jag ska hitta på den bästa Kristihimmelsfärdsdagen... och absolut inte då vi så bra håller hoppet uppe med den förestående Stockholmsresan!!

Vad ska jag skriva????

Tar mig en påtår och funderar lite...

måndag 10 maj 2010

Det långa och smärtsamma avskedet

... tar för varje dag nya steg i den här sjukdomen. Både för honom och mig. Ikväll, eller just nu, så är det svårt. Mycket.
Å jag vet inte hur jag ska skriva det här... men jag hoppas det känns lättare sen. Det får bli som det kan..

Ikväll ringde de från Sjöjungfrun, det som är "hemma" för SE nu. De ville att jag skulle fylla i den enkät som de skickat tidigare, och som rörde SE:s intressen och vad han tyckte om att göra förut. Enkäten rörande ett projekt som de ska börja med till hösten...
Jo, men visst skulle jag fylla i den... och jag sa även hur glad jag var över deras arbete... och så roligt att höra om detta projekt, som jag visste skulle vara bra för SE... och hur jag gärna ville delta på alla sätt jag kunde... sa jag också.

Hon berättade en del om SE nu... om hur han deltar på alla aktiviteter... om hur glad han blir när han ser aktivitetsledaren... och om hur han dansar på träffarna de har.
Jag skrattade med honom i tanken... och blev, uppriktigt, så glad att höra allt hon berättade om honom.

Så sa jag: "Ja, just det... det är ju vårdplanering imorgon... ja, men då får jag kanske höra lite mer!"

Så avslutade vi det trevliga samtalet.

Men sen... när vi lagt på luren, då kom det! Som om någon bara vridit på vattenkranen... av allt det som heter Sven-Erik Ingelsson, och som bara ville dö av insikter och sorg!! Som fått höra någonting som väckt upp det som sov... någonting som... ja, herregud, jag vet inte vad. Men trycket över bröstet fanns där bara...

... och till slut så insåg jag att jag måste gå ytterligare ett steg i detta långa och smärtsamma avsked... just nu så måste jag få säga... jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.
Å jag måste skriva det flera gånger nu.... jag orkar inte... och det måste måste få vara ok!
Nog vet jag att det är ok... och jag vet, där djupast inom mig, att SE skulle ha dängt någe hårt i huvudet på mig om han hört mig nu... men ändå... det gör ont ändå..att i känslan av min kärlek till SE måsta säga: "Jag orkar inte just nu, gubben.. jag orkar inte fara till dig!"

"Jag måste få låta dig vara lite nu... därborta. Mina minnen är hos dig...


Nä, men nu blev det här bara för plågsamt att skriva... jag ksriver mer sen. Men det får stå kvar..

Jag förstår...


... hur hon känner sig.

söndag 9 maj 2010

Det vita kuvetet...

... drömde jag om inatt. Inte det där som de flesta av oss kanske förknippar med begravning och Fonushjälp... utan ett vitt kuvert som innehöll dess raka motsats... hopp och framtidstro. Å av någon märklig anledning så kändes det viktigt att skriva ner det nu... trots att jag brukar ha svårast på morgonen med att få ihop bra-tänket i huvudet. För så är det... varje evigaste morgon nu börjar med att jag måste bestämma mig för att den nya dagen också ska bli bra. Som om natten har dragit fram eländet.. och jag måste stoppa undan det när varje ny dag kommer. Det är inte helt lätt alla dagar. Men jag tänker... "ja det är väl en process av någe slag!?"

Inatt drömde jag, som sagt, om det vita kuvertet. Å det var lite märkligt, för igår när Carolina låg på min säng, och jag satt på golvet och gick igenom lite papper, så sa hon: "Mamma, visst känns det lite som om det håller på att vända nu?"
Jag kunde bara hålla med henne... för mitt i vårt dagliga kämpande nu för att orka komma vidare i livet... utan både familj och make/pappa... så orkar man lite bättre nu. Inte så att vi tjoar och tjimmar åt dagarna precis... men om vi tittar bakåt... vågar se lite... så känner vi ju... det är inte så tungt som förra året... eller året före det... eller före det... eller före det... eller... ja, långt tillbaka. Å det finns hopp i en sådan syn..

Drömmen... som egentligen bara har lämnat kvar en bild och en känsla på näthinnan nu.
Min svärfar, och SE:s syster B stod mitt emot mig i ett ljust och varmt ingenting. Svärfar stod lite framför sin dotter... och i handen höll han ett kuvert som han sträckte ut mot mig. Kuvertet var vitt, och med en ditmålad tjock guldrand runt om. Kuvertet var också öppnat..
När jag tog kuvertet i min hand så nickade han och log... (å nu börjar jag nästan gråta här)... och hans syster gjorde detsamma. Å just då... i det ögonblicket... när vi båda hade händerna på kuvertet... han gav och jag tog emot... då visste jag vad det var i kuvertet... där låg ett löfte om att allting var på väg att vända nu.
I det ljuset... i det löftet... så vaknade jag.

Den här drömmen kommer jag att vara mycket mycket rädd om...

..........

Nu är det iallafall söndag... alla sover i den lilla familjen Ingelsson. Jag ska koka mig en påtår... och fundera lite på hur resten av dagen ska se ut. Carolina kom aldrig iväg till någon klasskompis igår... de har någon fnurra på tråden.... så vi försökte göra en bra lördag tillsammans istället. Men lite gofika mitt i dan.. mycket prat... duka fint till middag... se film o äta lite godis på kvällen... ja, så det blev en bra lördag! Än om jag ju visste att hon var ganska ledsen för det här med klasskompisen...

Å nu har vi börjat nedräkningen för Stockholmsresan och "togatåget".... som ju faktiskt är en mycket mycket stor bärhjälp till "orka-tänket" nu! "Vad ska vi åka i... vart ska vi äta... får man ta kort på kändisarna (tänker då INTE mamma göra!)... vad blir det för väder/får inte glömma paraplyerna... åka på "Junibacken" i år igen... hitta den där affären i Gamla stan... ja, ni vet... "nästa Kungsträdgården"!

Precis nu dök en nyvaken Carolina upp med ett leende, och det första hon säger, innan hon ens har sagt godmorgon, är: "Mamma, snart åker vi!!!"

lördag 8 maj 2010

Att vakna...



.. med solen som värmer ens tår, är inte alla förunnat. Jag vaknade nyss med solen som täcke, kände värmen på mina fötter, och tänkte, lite nyvaket sådär: " Bra täcke det här...!"

Nu har jag druckit upp kaffet... Carolina har vaknat... Pontus P ligger här bredvid mig med tassarna i vädret... och jag tänker: "Ja, men det här ska också bli en bra dag... bestämmer jag.

Carolina ska åka iväg och plugga med en klasskompis...
Jag ska mysa på lite hemma...
Å ikväll ska vi fixa till någe mys...

Tack solen!



fredag 7 maj 2010

"Vänner är de systrar och bröder

... vi själva väljer!" Kanske för många bara en sliten klyscha, men för mig en insikt om hur jag vill att mitt liv ska se ut framöver. Jag vill välja de som finns där... och inte de som... ja, nu skulle jag skriva någe om svek och trista människor... men jag känner att jag tänker inte göra det ikväll.

För ikväll är Carolina hos storebror Jonas... dagen har varit bra med frukost på MVG-gallerian, tillsammans med kontaktpersonen... sen inköpet av en vit pelargon till mig själv, och så kvällen som har varit rätt ok, den med.

Då ska man inte, vad man än gör, förstöra bra-tänket med sådant som bara gör ont. Nej, då gör man som jag ska göra nu... kokar mer kaffe, och fixar en "go-macka"!

För så är det ju... "Alla sätt är bra - utom de dåliga!"

(Men det blev då verkligen ett klyschigt inlägg, det här...!! Nåja, då får det bli så ikväll... jag har lite ont i huvudet också, känner jag... så nu är det kaffedags!)

Nytt liv...


,.. kan man hitta, bara man letar lite.

torsdag 6 maj 2010

Det var dans på Tomtebo...

igår. På Sjöjungfruns boende för dementa. Å jag var inte där...
Men SE var säkert med och dansade. Jag vet ju att han har börjat dansa lite sedan han blev sjuk. Han... min lilla gubbe som jag bara sett dansa en gång förut... med mig, då vi dansade vår bröllopsvals på Harrsjöhöjdens bygdegård. Då... 1990. Märkligt att en sjukdom kan förändra någon så...

Tanken slår mig... i år firar vi 20 år som gifta. 20 år.
Å jag kunde inte ens åka dit igår och dansa med honom...
Visst kunde jag enkelt skylla på att jag glömde bort det... för det gjorde jag. Igår kväll kom jag ihåg... "javisst ja, det var ju idag som de skulle ha dans...!" Men kanske var det mitt undermedvetna som bestämde sig för att jag inte skulle orka åka dit.

Å så får jag försöka svälja bort det dåliga samvetet idag... och svälja än mer då jag vet att de från demensboendet skulle åka till Ålidhemskyrkan och "gofika" idag... och att jag inte kommer att följa med dit heller. Det bestämde jag nu... precis nu.

Det är jobbigt sånt här... längtan efter honom som jag dansade med en enda gång... då i vit kostym och med svettpärlor i pannan, och nu inte alls... med tofflor och tom blick. Nä, usch, nu lämnar vi det här ämnet...

..........

Carolina. Hon skriver sällan på sin blogg nu. Jag vet inte riktigt varför... så jag måste nog försöka att skriva lite "å hennes vägnar". Som igår... då hon kom hem ensam från promenaden med Leif. Hon sa: "Mamma, jag sa åt Leif att han fick gå hem... jag sa att jag kände mig så ledsen... å jag ville bara gråta åt allting... å jag längtade efter pappa!"
"Men lilla gumman... vad sa han då... försökte han inte trösta dig då?" frågade jag.
"Nja.. han sa bara.." ja, jag vet inte vad jag ska kunna göra åt det".

Då får en mamma rycka in. Så hon fick gråta ut det hon behövde få gråta ut... få berätta, lite osammanhängande sådär, om hur jobbigt allting var... nationella proven nu... bästa klasskompisen som förändrats... Leifs oförstående... och så sist... naturligtvis... hela hennes innersta längtan "min lillpappa... varför är han inte här... hos mig NUUU!!"

Å som den kloka mamma jag är (hmmm!!), så förstod jag ju att hon behövde få ur sig det här nu... få vara svag, lite liten kanske... och få tycka, och prata om, att det är svårt... inte bara försöka hålla masken hela tiden. Å försöka vara stark och klara av...

Jag förstår också att när dessa stunder kommer så behöver hon sin pappa allra allra mest... och då måste han få finnas här hos henne... i hennes saknad! I hennes längtan. Å när mycket annat blir svårt så blir hennes längtan efter pappa den svåraste att bära...

Jag sa sedan till henne: "Jag är så stolt över dig, gumman... för att våga visa att man är liten o rädd... ledsen och behöva få gråta... du vet, gumman, det är bara de verkligt starka människorna som har mod till det... och det betyder att du har mycket mycket styrka inom dig." (Å det här var viktigt att säga till henne... då hon allt som oftast kämpar med att försöka låtsas hur stark hon är... och hur bra allting går. Hon är ju inte för inte sin pappas dotter!! SE var också sån... )

"Tror du det, mamma?" svarade hon. Lite hoppfullt sådär...

tisdag 4 maj 2010

Idag fick jag en kram...

... av en tjej på Rk. En ung tjej... och en av de där mest modiga och starka människorna som man bara tackar livet för sen. Att man fått möta. De som förmedlar, ofta väldigt ödmjukt, vad verkligt mod handlar om.
Hon har gått igenom mycket i sitt unga liv... mycket. Å ändå så har hon styrkan att möta det varje dag...
Jag kan bara beundra henne... och vara tacksam. För det jag har ändå...

..........

Jag har skrivit om annat också... men det fick sparas som utkast. Jag blev för trött...
Men kramen var viktig att få bli berättad om ikväll... någe vackert att minnas.
"... alla människors möten borde vara så."

måndag 3 maj 2010

Alla samtal...

... är viktiga. Nästan oavsett vem vi pratar med...
Alla ger de oss något... påverkar oss på någe sätt.. lär oss kanske något... men framför allt så tror jag att det för många människor är en ren livlina för överlevnad. Bara det att få prata med någon...

Idag har det varit lite ketchupeffekt på pratet, tycker jag. Somliga bra... och somliga mindre bra.

Samtal med SE.
Jag ringde till Tomtebo. Kände imorse att "jo, men det känns bra idag... å jag vill så gärna prata med honom lite... höra rösten på honom". Först pratade jag med Ulla, hans kontaktperson på boendet, och som berättade att allt var bra med SE... så där som vanligt... och vi pratade lite om torsdagens kyrkbesök och så. Hon sa: "men du får absolut inte känna någon press om du inte kan komma... ibland är det ju bara så att man inte kan... å det kommer ju fler tillfällen!" Hon är verkligen en klippa, denna Ulla! Både för mig och SE nu...

Sen fick jag SE på tråden... och fast än jag visste... att både tal och språk förändrats och minimerats nu... så blev jag så... ja, det kändes svårt att kvittra på om väder och vind... hundpromenader... och hur han mådde... hur jag mådde... när han för det mesta bara svarade ja och nej.
Inte ett enda tecken på igenkännande eller reva i minnet. Inte förrän jag sa:
" Men du... vet du att Carolina har skaffat en pojkvän?"
Då hörde jag reaktionen i rösten... revan i molnet av förvåning... kanske för att han hörde Carolinas namn... han sa:
"MEN VA???" Högt och tydligt.. och han lät riktigt förvånad.
En förvåning som varade i... ja, kanske några sekunder. För när jag sedan sa att "jo, men du vet hon är ju 19 år nu, Carolina... så vi har väl inte annat att vänta oss nu" så svarade han bara "mmm..", enstavigt och liksom... ja, tomt. Revan hade slutits lika snabbt som den kom. Jag visste att jag fick vara både glad och tacksam för den lilla reva i molnet som han hade visat... och det var jag ju. Är jag ju...
Vi pratade en stund till... sedan lovade jag att ringa senare... "ja, gör gärna det" svarade han. (En standardfras som jag hört många många gånger nu.)
Sedan gick jag länge och funderade på hur, och om, jag ska fortsätta dessa samtal... men det ska jag skriva om sen.

Samtal med svärmor.
Jag ringde, som jag ofta lyckas med, mitt i "ja, jag satt och sticka-stunden"! Som vanligt så ville hon veta hur det var både med oss och SE. Å lika vanligt så har hon fortfarande mycket svårt att förstå att SE inte bor hos oss längre... att han är sjuk... inte har något arbete... och att han bor på Tomtebo. Jag försöker som alltid förklara så skonsamt som möjligt...
Men vi pratade om annat också... vädret... stickningen... hur det går för mig på Röda Korset... hur Carolina har det i skolan... hennes förkylning... vad hon ska göra idag... och så vädret igen.
Vi avslutade med att hon sa: "Ja, då får du ha det så bra idag... och du ska ha mycket tack som ringde!"
När vi lagt på så skämdes jag. Skämdes för att jag är så dålig på att höra av mig. Å än fast vi pratar minst två gånger i veckan. Jag skulle kunna ringa till henne varenda dag... för hon skulle behöva det. Hon sitter för det mesta ensam... och vad kostar det då mig att slå henne en signal om dan... jag vet ju hur mycket det betyder för henne att få prata med någon. Jag får skärpa till mig här...


Samtal med AF.
Å de samtalen är inte så mycket att skriva om, tycker jag. Idag kändes det dessutom mer jobbigt än vanligt, då det precis innan hade snurrat till i huvudet ordentligt. (Men det gick över... och jag fick lite huvudvärk istället.)
Men ett samtal blev det... om än jag gick därifrån med ungefär samma förutsättningar som innan... vi fortsätter som tidigare... sju timmar per vecka på Rk.


Samtal med den gamla damen.
När jag gick ut från AF, så stod den gamla damen där. Som om hon stod och väntade på någon...
Jag noterade att hon stod där, men huvudvärken ville gå hem.. så jag gick rätt fort. Hon stoppade mig med orden:
"Ursäkta mig, lilla fröken ... tror ni att ni kan vara så snäll och hjälpa mig?" En fin äldre dam i vita handskar, och med uttalad stockholms-dialekt.
"Ja, visst... var det något särskilt?" svarade jag.
Då kom hon fram till mig... tog mig helt världsvant under armen, och förklarade:
"Jo, ni förstår... jag måste till frissan på andra sidan gatan... och jag ser inte så bra... ja, jag fyllde 90 år i förrgår... och mina barn bor i Frankrike allihopa" sa hon, i nästan ett och samma andetag.
"Ja, men självklart... är det frissan där borta?" Vi började gå... i hennes takt.
"Ja... och du vet här har jag bott sedan... ja, urminnes tider... min man var officer, förstår du... och vi har 4 barn... och här har de verkligen gjort om... alla björkar som är borta... och här var det ett daghem tidigare.. och här... " ja, så pratade hon på hela vägen fram till frissans dörr.
Å jag måste säga... för mig var det helt magiskt underbart roligt att få lyssna på denna kvinna. Å jag tänkte... tänk att få bli 90 år... ha vita handskar... och ta sig till frissan själv (ja, med lite assistans då...)! Det är få förunnat, tror jag... och att få uppleva, och få följa med, en sådan människa på en livspromenad till frissan... ja, det kan man bara ta emot som en stor gåva av livet. Å märkligt nog... då jag sen följde henne tillbaka från frissan till hennes port... så var huvudvärken borta!
Å för mig var det ett av mina vackraste möten...


Å sen kom jag hem... å Pontus P fick nöja sig med "ska vi gå ut och kissa, gubben" som längsta samtalspratet.

Nu är dagen slut... och även alla de viktiga samtalen. Å fast jag är trött nu... så var alla samtal livlinor på sitt sätt.

Imorgon är en ny dag..

(... oj, vad långt det blev! Men det är väl som med samtalen idag... rena ketchupeffekten!)

lördag 1 maj 2010

Med mina mått mätt...



... så har det varit en ganska bra dag idag. Så känner jag för alla dagar och stunder som känns överlevnadsbara. Å som jag sedan kan summera "ja, jag fixade det rätt bra idag också" när kvällen kommer...

Idag gjorde Carolina och Leif en handla-lite-mat-utflykt till Willys med bussen... idag, liksom de flesta dagar nu, så hade jag bara lite yrsel... idag ringde jag till min lillebror K, den ende i "min familj" som jag har någon kontakt med nu... och idag hade jag dukat fint till middag för tre... Carolina, Leif, och jag.

Så nu skriver jag... ja, jag fixade det rätt bra idag också!

..........

Den fina bilden med den bärande texten "Bless this house oh lord we pray, make it safe by night and day" visar ett underlägg från Svenskt Tenn som jag fick i födelsedagspresent av SE:s familj för många år sedan. Jag tycker mycket om den.
Jag har den liggande på bänken i köket... och jag känner mig rätt övertygad om att han "blessar" på rätt bra, trots att jag misströstar ibland.