lördag 31 maj 2008

Livet är rätt finurligt...

... ändå! Vad man än råkar ut för så fortsätter det iallafall. Livet. Varje morgon vaknar... och varje kväll går ner. Märkligt, tänker jag.... om jag så dog här på fläcken så skulle arbetarna här utanför fortsätta att lägga ner värmerör under gatan. Som om ingenting har hänt...
Kanske skulle de inte stå där förrän på måndag morgon, men ändå... livet fortsätter. Märkligt...

Men livet ska levas... så man måste ju säga att det är rätt finurligt uträknat!

Carolina och hennes kompis Malin fixar middag idag.... mamma får äta i rummet. Jag har bakat kardemummakaka... och brände mig som vanligt. Solen strålar... bastuvarning på balkongen.

Så livet fortsätter att levas... och jag är rätt tacksam just nu för att livet är så finurligt uträknat!

"Vad gör du idag då?"

Frågade han. Idag också.... flera gånger under vårt samtal.

Jag svarar lika tålmodigt varje gång... antingen säger jag samma sak varje gång han frågar, eller så hittar jag på lite olika svar... ! Det spelar inte så stor roll vad jag svarar egentligen.... huvudsaken är ju att han frågar, tycker jag.

Men det känns lika tomt varje gång vi lägger på...

..........

Carina, min syster har varit här i två dagar. Det är länge sedan vi var tillsammans...
Två intensiva dagar fyllda med staden, mat, fika, bio, hårklipp, färg, expo, Willys... och ja, jag och Carolina var totalt slut i soffan igårkväll. Vi orkade inte ens följa med Bond och Isabella på tv:n...

Vi har skrattat... gråtit lite... pratat... och det har varit så himla roligt. Under två dagar så lyckades jag till och med fälla ihop SE-paraplyet lite.... lite ljus, lite skratt, lite livet som det ska levas.
Jag önskar verkligen verkligen av hela mitt hjärta att det kommer fler sådana dagar...
För det är så man överlever...

Tack Gud... tack Carina!

..........


Nu är jag orangehårig... men ska man skratta eller gråta åt eländet!! Panikdemonerna har dykt upp... inte vill jag se ut som en norrländsk Pippi Långstrump när jag kommer till huvudstaden!!! Vad göra?
(Berättade det för SE imorse... han skrattade länge! Jag tror han minns hur rädd jag var för oranga slingor! Det kändes så iallafall...!)

onsdag 28 maj 2008

De tre små fåglarna var här...

... på morgonen. Jag skrev om dem första gången i april 2007:

"När jag gick ut på altanen satt de där!
De kvittrade lika vackert som de alltid
gör när de kommer på besök! Och vips!
Så kändes det lite lättare att andas igen...!
De tre små fåglarna har följt vår familj länge!
När man minst anar det dyker de upp...
och alltid har de ett kvittrande budskap att förmedla!
Vår familj tror att det är så!
Ett besök från det land vi inte kan besöka än -
för att tala om att de finns och vakar över oss!
Det känns tryggt att ha den tron när det blåser kallt....
Idag behövdes deras besök verkligen!"

Så skrev jag då... och så imorse var dom här igen. Jag stod ute på balkongen då de kom.... först flög de förbi en gång... sen en gång till, lite närmare... och så en tredje gång, ännu närmare. Då visste jag.... det var de tre små fåglarna som kom med sin hälsning. Jag hade ju tyckt att de varit lite osynliga ett tag... så det kändes bra att se att dom fortfarande vakade.
Deras hälsning.... att det som händer nu... besök och Stockholmsresa... är ljus som har skickats däruppifrån! Jag väljer att tro så..... det känns tryggt... och kanske vänder det lite nu! Jag väljer att tro på det också!

..........

En del människor kommer in i ens liv när man minst anar det, och mest behöver det. Vi behövde en vän... och så kom där idag ett brev, innehållande en vacker bok, cd-skivor, nycklar och karta. Inte nog med att han lånar ut sin lägenhet till oss... han kommer också med tröst i det svåra och tunga. "När det gör ont..." heter boken.
Hur tackar man för nåt så vackert gjort, undrar jag? Jag säger: Tack gode Gud... tack kusin!

Några ord från boken:

"Det finns djup tröst i att ha en god vän.
Vänner ger oss glädje när vi är ledsna,
styrka när vi är svaga,
trygghet när vi är vilsna,
och glädje när vi känner oss ensamma."

Precis så är det...

tisdag 27 maj 2008

Stockholmsresan...



... är bokad. Jag trodde aldrig det skulle bli...

Det känns som om glädjen ändå vill vara lite försiktig. Det har varit, och är så tufft emellanåt, så det är som om jag inte riktigt vågar ta emot de braa som kommer, när det kommer! För några dagar sedan var SE:s syster hit, imorgon kommer min syster hit, och sen så SKA VI ÅKA TILL STOCKHOLM!!
Tre händelser som betyder... ljusaste ljusa ljus! Sådant som man verkligen behöver när det är sorgligt omkring en.

Men Stockholmsresan ÄR bokad... tack vare en anonym bloggvän som gav oss biljetter, och Sven-Eriks kusin som lånar ut sin lägenhet (som f ö ligger mitt i City...)! Jag måste ärligt säga, att jag tror att de fick "input" uppifrån. Himlen har ju ett stort kontaktnät....

Jag vet inte hur jag ska formulera det här nu... men all godhet och omtanke som jag möter nu gör mig så... ja, jag vet inte... två ord.... förundrad och ödmjuk. Att det verkligen finns så goda människor... jag visste faktiskt inte det. Människor som ger MIG något utan att kräva något igen... ja, vet ni... jag får inte in det i huvudet... och jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Förundrad över att ni finns... alla alla ni som genom både ord och handling finns där... jag tar emot era ljus med stor ödmjukhet. Ödmjukhet... det vackraste ord jag vet.
Jag vet också att om Sven-Erik hade varit frisk... så skulle han ha varit precis lika förundrad som jag... !

Sen skickar jag... via mitt inlägg här och nu, ett mycket mycket varmt tack till den anonyma bloggvännen som gav oss biljetterna så att vi kunde göra denna resa.

.........

Nu skriver jag inte så mycket mer... jag har ingen ork kvar. Idag har nästan alla kartonger tömts... och allt annat som också måste göras har gjorts. Å än om det blev ganska lessigt här en stund på förmiddagen... så gick resten av dagen ganska bra.
Å jag måste skriva ner en dikt från en av mina stora favoriter, Carl Snoilsky:

"Ängsblommor senast jag bröt, och hem
I tankar gående bar jag dem;
Men handens värme då kom åstad
Att dufna hängde blomster och blad.
I källrent vatten de sattes -- och märk:
Det var ett sannskyldigt underverk!
De rätade sina små hufvud opp
Och grön stod stängeln med krona och knopp
Och alla friska, som i den stund
De spirat först ur moderlig grund."


En dikt som andades hopp...

Mitt i kaffekoppen...

... så kom det bara. Gråten. Nyss. Nu också...

Alldeles omkring mig stod han bara här nu.... och kramade mig så nära. I sekunden nu så kände jag hans armar, hans doft, hans kropp.... sådär som jag alltid brukade känna.

Sven-Erik... du var här. Jag vet det. Någonstans möttes vi nu.... jag som stod och drack kaffe, och du kom och tröstade.

Älskade älskade gubben.... så trygg. Jag fick luta mitt huvud mot dig och gråta...

Jag älskar dig.

måndag 26 maj 2008

Kramar och tårta...

... så kan man med två ord beskriva helgen. Men det är som:

"Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av en tidning (orden strålar av mening!) men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar. Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?"
(Tomas Tranströmer)

Så känns det lite nu. Allt det viktiga... morsdagstårta hos mamma, kramar från Carolina och Jonas, tvätt, spika upp tavlor, disk, prat o mys med Carolina, mera disk, sova lite, dra ny kabel, gå ut med Pontus P, dammsuga, tömma en kartong, mer prat.... ja, och så det som upptar mina tankar hela hela tiden... Sven-Erik... hålla undan det som var... ny vardag som måste våga levas.

Allt detta fanns i den stora nattliga stilen... idag har allt detta dragit förbi. Allt det som var, har varit... och farit... och idag är det måndag. I den nya tiden...

Men kramar och tårta... två ord... två myrsteg som bär idag.

..........


Ett viktigt fragment från ett samtal...
Jag frågade Sven-Erik om han hörde vem det var när jag ringde. "Nej, jag tror inte det..." svarade han.
"Men mamma, vad hemskt..." sa Carolina.
"Nej, lite lessigt kanske... men jag försöker tänka, att om han inte ens hör att det är jag, så kanske han inte saknar mig heller. Man kan ju inte sakna någon som man inte vet vem det är... ! Och det känns lite som en tröst. Tänk om han känt igen min röst direkt... kanske frågat när jag skulle komma... fråga när han skulle få komma hem... du vet, sådär som han gjorde från början... DET hade varit verkligen hemskt... då hade jag nog bara dött!"
"Mmm... ja, det har du rätt i" svarade Carolina ( tyst och sorgset).

lördag 24 maj 2008

Stresskänslighet...

... och toleransnivå. Två ord som jag har fått ett nytt förhållningssätt till... två ord som berättar om något som jag inte har särskilt mycket av nu!

Innan Sven-Erik blev sjuk så var dessa ord något som jag inte ens reflekterade särskilt mycket över... jag tyckte ju att stressiga situationer hanterade jag ganska bra, och än om min toleransnivå inte kom i närheten av Sven-Eriks förmåga till tolerans, så tyckte jag nog att det kunde gå ganska länge innan jag förlorade tålamodet.

Så icke idag...!!

Idag har jag knappt någon toleransnivå alls! Blir stressad över det minsta lilla... frustrerad och irriterad när någonting går på tok. Somliga stunder tappar jag faktiskt helt förståndet... ja, åtminstone känns det så!

Idag blev det glashyllan i kylskåpet som fick sig en utskällning... sen Carolina... sen tårarna... förlåtet... och sen ångesten över alltihopa.
Men jag hann helt enkelt inte... glashyllan lossnade, ut rann både mjölk och juice... mina kläder och Pontus Ps:s dyna blev genomblöta... och jag... jag exploderade i samma sekund!!

Så nu känns det inte så himla muntert alls.... för jag tycker ju inte det är särskilt intelligent att skälla ut ett kylskåp, och än mindre en dotter som inte ens har gjort något! Sen att kylskåpet fick sig en avhyvling, ja... det kan jag ju skämta bort och säga att det tog han då ingen skada av. Men Carolina... där ligger ångesten. Den stora och svåra som inte alls vill försvinna... trots alla förlåt till henne... och trots alla kramar jag fått tillbaka!
HUR kunde jag skälla på henne??? Det gör ont... och jag försöker hela tiden svälja ner skammen. Känner mig som den uruslaste mor som skrapats fram under en sten...

Varför gjorde jag så här? Vad var det som hände? Varför var min reaktion så stark över att det for ut lite mjölk och juice? Herregud, det går ju att torka upp! Å det finns tvättmaskin...!
Men jag vet ju... jag har ju märkt det ganska länge nu... min stresskänslighet ligger nästan på bristningsgränsen, och toleransnivån är bara så låg!

Under de år som jag var hemma med SE så var det tvunget att vara precis åt andra hållet. Annars hade det ju aldrig gått...

Men i det här nya livet nu... så kanske det är sådant som bara måste ut... på något sätt! En reaktion, eller frustration över där jag befinner mig nu - utan honom. Jag vet inte...

Men jag känner mig ur ur ur ur ur ur urUSEL....

Hammarslag...



.... ger minnen.

Idag gick jag i parken med Pontus P. En hundpromenad som kändes riktigt bra... med solen som sken... Pontus som skuttade omkring... och barnen som jag hörde stoja på i lekparken. En sådan där stund då vinden tycktes blåsa in lite värme... ljust och lite hoppfullt kändes det.

Så hörde jag hammarslagen. I en annan tid skulle jag inte ha reagerat alls... men nu... ja, minnet av alla de miljoner hammarslag som jag hört Sven-Erik slå... längtan... denna saknad som så ofta, så ofta gör så ont... den kom. Saknaden och insikten över att veta att aldrig mer kommer jag att höra några miljoner hammarslag från Sven-Eriks hammare. På en tusendels sekund så var både längtan, saknaden och insikten där... och borta var värmen, solen, och stojande barn.

Hammarslag... ljud som i "det vanliga livet" inte fästs något större avseende vid... men som helt plötsligt fick det allra viktigaste och sorgligaste minne att poppa upp. Hammarslag... vad skulle jag inte ha gett för att se honom stå och spika någonstans... eller borra, skruva, kanske laga något... i sina blåa arbetsbyxor. Vad som helst...

Aldrig trodde jag att hammarslag skulle beröra mig så....

..........

Pratade med Sven-Erik i eftermiddag... men när jag frågade om han hörde vem det var, så svarade han; "Ja, Britt...!" (Britt är hans yngre syster som bor i Stockholm) Då svarade jag: "Nej, gubben det är jag, Elisabeth... "gammkäringa" sin!" Han svarade inte på det...

Annars har det varit en ganska bra dag ändå... några myrsteg framåt idag också, trots lill-deppet! Nu måste jag sova...

torsdag 22 maj 2008

Tack för en underbar dag...



Varje dag sker små under, men så lätt det är att ta dom för givna,
Så lätt att sitta nöjd och bara ta.
Tack ska Du ha, Herre, för allt jag har fått idag!
Tack för idag,
Tack För En Underbar, Vanlig Dag!


Både Carolina och jag har haft en underbar dag... fylld med så mycket trevligt. En sådan där dag som vi så verkligen verkligen behövde.
Sven-Eriks syter kom hit från Bönhamn... och hon kom med glädje och värme.
En heldag med utflykter både till Plantagen och Myrorna... och framförallt ett besök hos Sven-Erik.
Han såg nog lite förvånad ut när vi kom... men efter en stund så skämtade och skrattade han... så det märktes att han tyckte det var roligt.

Så idag... eller rättare sagt ikväll, så kände både jag och Carolina hoppet... ja, det där hoppet om att det kanske ändå kommer nya dagar. Nya dagar där glädjen och värmen kommer på besök... jag hoppas försiktigt på många sådana dagar.

Bara så oändligt mycket tack för den här dagen, Gud... och Cecilia.

onsdag 21 maj 2008

Vårdplanering del II...

och jag lämnade SE där vid fikabordet. Min kappa hade jag lämnat på hans rum...

Vårdplaneringen... en träff med sjuksköterska, sjuksköterskeelev, sjukgymnast, arbetsterapeut, jag, och den vårdare som både är min kontaktperson, och den som har extra ansvar för SE...
Dessa möten kommer att hållas två gånger per år.

Alla berättade om SE utifrån sin profession... och jag fick berätta min/vår historia. Ett mycket mycket bra möte... där jag fick tillfälle att berätta om den person SE hade varit innan han blev sjuk, och hur han hade förändrats allteftersom sjukdomen fortskred.
De berättade om de tester som hade gjorts... sjukgymnasten berättade t ex att hans fysik var väldigt bra, men att han inte riktigt kunde bedöma sin egen fysiska styrka längre. MMT-testet (minnestestet) var nu 15 utav 30 möjliga... vilket var ganska dåligt.
De berättade också om hans vardagliga rutiner nu... och att han klarar det mesta själv vad gäller hygien, men bara ett moment i taget, och efter tillsägelse hela tiden.
Glad, positiv, snäll, lättsam var bara några av de positiva omdömen de sade om honom... och jag kunde bara bekräfta... att SE var, och är en av de godaste människor jag fått möta i livet.

Han kommer nu att få en ledsagare... som jag också kommer att träffa för att berätta om SE.
De ska även prata med vaktmästarna på Sjöjungfrun om det finns någe som han kan hjälpa till med där..
Han ska även få prova på lite andra aktiviteter som de har...

Som sagt... det var ett mycket bra möte. Jag kände deras ambition och vilja att göra det bästa för SE, utifrån hans sjukdom och förutsättningar...

..........

Vackraste minnet att gömma:
Sen gick jag för att hämta kappan på SE:s rum... och den var borta! Tänkte först att jag kanske inte alls hade lämnat den där... men efter en stunds letande på hans rum så hittade jag den... ihoprullad i en plastpåse längst in i hörnet! När jag tog upp den så kände jag någonting tungt i ena kappfickan... och där hade SE stoppat ner en stor flaska av sitt rakvatten!
Då blev det lite lessigt... vad tänkte han då... egentligen? Kanske ingenting alls... eller så var rakvattnet symbolen för honom... att han skulle följa med hem?
Jag vet inte... men vemodigt kändes det. Å detta lilla minne kommer jag att gömma i hjärtat...


När jag sedan gick satt SE och åt middag med de andra. Jag gick fram till honom och sa att jag skulle komma tillbaka senare... han tittade bara upp lite och sa: "Jaha..." och sen fortsatte han att äta. (Det kändes lite tungt det med...!)


Men det var en bra dag... en bra vårdplanering... och den bästa bästa stunden med Sven-Erik!

tisdag 20 maj 2008

Vårdplanering...

... var det idag. För Sven-Erik, på Sjöjungfrun, där han bor nu.

Men jag är trött... tom tom tom i hjärnan. Men jag skriver lite ändå..

När jag gick till bussen, dök en konstig och irrationell tanke upp.. bara sådär från ingenstans: "Här går jag nu.. på väg att hälsa på min man... som är dement... som bor på ett hem... "
Tanken gav mig känslan av så total overklighet. Jag... han... boende... och så detta förhatliga ord... dement. Min man är dement och sitter på ett boende...!

Jag åkte dit tidigare... ville vara en stund med honom. Å det var så roligt när jag kom...
Han låg på sängen och vilade när jag kom in på hans rum..
När han fick se mig så... ja, hans leende sprack upp som "sola i Karlsta´"!
"Men hej..." sa han. Jag hörde hur glad han blev över att se mig... gud, vad det värmde. (Jag förstod ju att han kände igen mig...!!)
Jag gick fram och kramade om honom... och satte mig bredvid honom.
"Är du här... hur kom du hit..?" fortsatte han med varma-glada-rösten. och lade sin hand över min.
"Ja, jag sa ju att jag skulle komma till dig... så jag tog bussen"
"Va, vars då?Går det bussar hit?"

Jag förklarade och berättade... han låg kvar på sängen, och jag satt bredvid. Hela tiden höll han sin hand över min.
Vi ringde till hans mamma i Åsele... och flera gånger sa han till henne att han nog skulle komma och hälsa på henne "endera dan", bara hon hade några bullar att bjuda på. Hon undrade hur det skulle gå till (hörde jag....), men han sa bara: "Ja, nog ordnar det sig"!

När jag efter telefonsamtalet berättade för honom att hans mamma varit lite virrig den senaste tiden, så skrattade han lite vemodigt, och sa: "lilla, lilla mamma".

Vi satt en bra stund och pratade och kramades... och det var bara så helt underbart!

Sen blev det bråttom...
"Nä, nu går vi och fikar" sa han plötsligt. Ute i dagrummet blev vi bjudna både på pannkaka med grädde och sylt, och kaffe med bärpaj. Vi hade eget bord...

..........

Nä, det här går bara inte... jag får försöka skriva färdigt imorgon. Ögonen åker igen på mig hela tiden... jag är helt helt slut på!


Tack alla änglavingar som finns...

måndag 19 maj 2008

Hon kom hem...


... med en blomma. På stan hade hon köpt en vacker vit gerbera. Till mig...
Som om jag skulle ha gjort mig förtjänt av någon blomma... idag av alla dagar.

Men hon sa: "Men jag tyckte att du behövde en blomma idag, mamma!"

Älskade Carolina.... du hade så rätt... jag behövde den. Tack för att du såg det... och tack för att du är en sådan underbar dotter. Jag är himlens stolt över dig, varje dag... du kämpar i så mycket motvind nu... och vore det någon som behövde en blomma så vore det du! Varje dag!

..........

Som jag skrev tidigare... ett djupt andetag. Det tog jag när tvätten hämtades i tvättstugan... Dessa djupa andetag är egentligen andetag som går från det tunga och svåra... till det ljusa och lätta ... dessa djupa andetag som måste tas ganska ofta nu.
Men det är så det måste vara... man måste försöka!!
Inte sitter jag "på kammaren" och gråter och deppar hela dagarna, utan när det är tufft och svårt... så får det vara det, en stund. Men sen... sen måste jag dra ett djupt andetag och säga till mig själv: "Nej, nu får du sluta med det här... nu drar vi ett djupt andetag... nu tar vi nya krafter!" .... En bra strategi, iallafall för mig... för det tar mig igenom det värsta just då.

Så jag bestämde mig för att baka en jordgubbspaj som efterrätt till middagen. Den jordgubbspajen fick bli mitt djupa andetag idag... och Carolina tyckte den var "super" och vi satt länge och mumsade på den, surrade på om ingenting... och skrattade lite. Tänk... jag tycker verkligen att det blev ett bra djupt andetag idag... för det gav så mycket tillbaka.

Det blev en någorlunda bra dag också... till slut. Tack vare det djupa andetaget... och CAROLINA.

.........

Nu ska jag sova... ska på vårdkonferens gällande SE på Sjöjungfrun imorgon.



Ett myrsteg framåt...

... kan vara en doft. Som nu.... doften av nytvättade kläder som fått hänga ute.

Ville bara skriva det... också!

Ilskan...

... fanns där imorse. När jag vaknade. Var kom den ifrån? Varför?
Pontus P hade spytt på hallgolvet.... och jag kände bara "demonerna komma över mig" som Bergman och Gustavsson brukar beskriva ilskan, hopplösheten, sorgen... eller vad det nu är man menar när demonerna kommer!
Men så var det iallafall... och det är inte en känsla, eller en reaktion som jag är stolt över! Men den fanns bara där... arg som ett bi så skrek jag åt Pontus... skrek åt honom att "var det på det här viset - ja, då orkade jag inte ha honom kvar... då fick han flytta... skithund... " var några av de elaka kommentarerna. Men jag sa mer... ord som jag inte ens vill skriva här. Så illa var det...

Carolina klev upp... förfärad... "mamma, vad är det?"
Då hade det värsta lagt sig... och jag stod och torkade hundspya genom tårarna som bara kom dom också.
"Jag hatar... hatar... hundspya... jag hatar det här!" var allt jag fick fram.

Men det gick över.... demonerna stack.... vi hjälptes åt att torka bort det sista spyet... och sen satt vi länge i soffan... jag sa förlåt... hon var arg och rädd för att jag grät... vi pratade länge i soffan... och jag försökte förklara fast jag egentligen inte hade några riktiga svar jag heller... varför jag blivit arg... varför jag grät... varför.

Sen gick jag till parken med Pontus P och grät. Kände att djupt djupt därinne låg ändå ilskan kvar... både ilskan och sorgen... över vad... över vad just idag? Tårarna ville bara rinna... och gråtet och ilskan följde med mig nästan genom hela Hagaparken. Jag fattar verkligen ingenting...? Inte tänkte jag på någonting speciellt heller... det var bara som om det behövde ut. Det måste ha varit en lustig syn att se... en som var ute med hunden, och bara gick och grät!

Nu sitter jag här i soffan. Carolina är ledig idag, och har gått ner på stan för att fika med kompisen Sandra. Viktigare än mycket är att hon har sina kompisar... och jag har varit mycket mycket noga med att tala om för henne att hon absolut och aldrig får ha dåligt samvete för att hon hellre vill träffa sina kompisar än att sitta hemma med mamma! (Fast jag vet ju att hon har det ändå...!)

Jag skäms... jag gör ju det. Både för det som hände, och för att jag känner mig så svag och bräcklig emellanåt. Å det finns verkligen ingenting vackert i det här just nu... bara en förtvivlat ensam liten lus, som visserligen vet att hon kommer att klara det här... men inte hur, och hur länge det ska ta!
Jag vill vara stark... glad.... positiv... se framåt... hitta nya vägar...
Jag vill inte vara ledsen... känna saknad... sorg...förtvivlan och rädsla... och framför allt vill jag inte känna det jag känner allra allra mest just nu: Ensamheten.

Men jag drar ett djupt andetag... nu orkar vi ett tag till!
Nu ska jag hämta tvätten...

söndag 18 maj 2008

Jag var hans fru...

hans maka, hans flickvän, hans kamrat, hans älskarinna, hans vän, hans gogumma, hans... livskamrat.
Nu... är jag tillbaka till den jag var innan jag mötte honom. Ensam.

Fotfästet jag ägde... det där att tillhöra honom, det är borta nu. Den senaste tiden har denna känsla vuxit sig allt starkare... och den gör mig rädd. Det självklara... det trygga... det älskade fotfästet.... 23 år var jag en del av honom... och nu... nu... vem ska jag vara nu?

Hur går man vidare härifrån? Jag är rädd för att gå här... jag vet inte hur jag ska vara riktigt. Jag har glömt bort vem Elisabeth var innan Sven-Erik.

Han finns ju därborta..... visst vet jag det. Varje dag och varje sekund så vet jag ju det... men ändå... han ÄR inte längre en del av mitt liv på samma sätt... och han försvinner allt mer. Ibland, och det känns nästan hädiskt att skriva det, men ibland känns det som om han vore död. (Gud, förlåt mig, förlåt mig för att jag skriver så... men han ÄR ju BORTA. Gud, ibland vet du att jag brukar fråga dig: "Gud, var är han? Var är HAN? Är han hos dig redan? )
För det som var han... allt det som gjorde honom till den så underbart fantastiska människa han var... det är borta.
Sven-Erik därborta... han älskar jag. Lika mycket, och lika starkt som jag alltid har gjort. Men det är bara det som finns kvar... och det som försvinner allt mer. Hans kropp, hans händer,hans kramar, hans skratt, hans tal, hans ögon, hans gester... ja, allting på utsidan finns kvar... men på insidan... där... där finns bara korta sekunder kvar av det som var han.

Visst är jag glad över varje litet tillfälle med honom nu... varje gång jag får höra hans röst i telefon... det är lycka i sorgen att ha det kvar... ännu en tid. Men alltmer... från det han var frisk... från när det smög sig in... från diagnosen... tills nu... så vet jag ju att snart har jag inte ens det kvar.

Man försöker kanske förbereda sig för det... jag vet inte.
Visst tänker man.... jag ska vara glad för det jag ännu har. Å visst är jag det... men samtidigt finns rädslan för min egen del, och insikten om att jag snart har förlorat honom helt, och sen sorgen, den som bara inte vill tänkas på nu... sorgen över den dag då jag verkligen inte längre är hans fru.

..........

Egentligen skulle jag skriva om hur vi har haft det i helgen... men mina känslor ville lite annorlunda.
Vi har haft en ganska bra helg ändå... Carolina och jag har kämpat tillsammans med att få undan banankartongerna. En del till vindan... tomma till soprummet... packat upp några... och några står ännu kvar!
Igår fick vi kaffebesök av min lillebror Fredrik och hans tjej... det var roligt! Som om någon kom med lite ny luft kändes det...!
Idag var vi på Överskottsbolaget med mamma och pappa.... lika viktig luft det med!

Små glädjeämnen kanske... men livsnödvändiga för oss nu. Ensam är aldrig stark...

fredag 16 maj 2008

Det är konstigt ändå...

... att dagarna tycks gå att ta sig igenom.

Man gör det man ska, som diskar, dammsuger, läser tidningen, duschar.... är bara, gör bara. Man vet att man måste... man hittar på strategier... små saker... roliga saker... för att överleva.
Men ingenting känns riktigt verkligt... vems lägenhet är det man bor i... vems säng är det man sover i.... vems kaffekopp är det man dricker ur... man känner sig vilsen och irrar lite omkring... man har inte landat. När gör man det? Gör man nånsin det?

Jag har ju egentligen ett annat liv... jo, inom mig så har jag det. Ännu. Där bor jag fortfarande kvar tillsammans med Carolina och Sven-Erik i det vackraste gula huset... där jobbar jag fortfarande kvar på landstinget... där ska vi åka på semester till samma ställe som förra året... och där ska jag och Sven-Erik bli gamla tillsammans...
För här är jag bara på besök...

..........

Idag har varit en sådan där dag... då man bara tog sig igenom.
Pappa skjutsade mig på Willys och Plantagen,,,
Jag satte om blommorna.... hemma.
Middag... serranoskinka, melon, och potatissallad.
Städat.
Tömt en kartong.

En dag som jag tog mig igenom...

..........

Carolina funderar på att gå om ett år på sin utbildning. Hon har väldigt bra betyg hittills i de flesta ämnena... men ganska hög frånvaro.


Nu måste jag sova...

Två glada toner...


... spelades igår. Något som berättades... något som hände.... det blev två glada toner mitt i.

Sven-Erik var i kyrkan igår.... de hade blivit bjudna på gofika, sång och musik. Sven-Erik satt glad vid bordet och mumsade på allt det goda man bjöd på. Men så kom det till sången.... och alla som känner honom vet att det här med att sjunga.... det har aldrig varit någon vidare hit. Inte ens i söndagsskolan tyckte han om det... har hans mamma berättat.
Så kom då stunden när man skulle sjunga.... då klev SE bara upp från fikabordet och började gå runt och titta på den betydligt intressantare kyrkinredningen istället. Ingen sång här inte...
Personalen hade funderat varför han inte ville vara med... men efter att jag senare förklarat... så skrattade de och sa: "Ja, då förstår vi att han fick så bråttom från gofikat...


Carolina hade sin kompis PH här igårkväll.... de var ute och gick... köpte glass... satt i parken... satt och skrattade på rummet...
Hon var som en liten sol resten av kvällen....


Så något som berättades... något som hände... blev två glada toner i en eländig melodi.

..........


En vacker helg fylld med sommardoft och lyckoklöver önskar jag alla....

torsdag 15 maj 2008

Dagens andra gråt...

... blev det nu. Carolina kom nyss och ville att jag skulle gå in på hennes blogg och och lyssna...

Nu har vi suttit här och gråtit tillsammans i soffan... "vi får gråta och sakna pappa hur mycket vi vill" sa jag nyss till henne.

Sen skrattar hon genom tårarna... för att hon tycker jag ser så rolig ut när jag gråter. Det är ett hoppfullt tecken, tycker jag...

.........

(På "Min dotters blogg" finns sången som nog ingen enda kan låta bli att gråta över...)

Jag går hem igen...

Vaknade nu på morgonen med lyckokänslan och värmen... jag går hem igen.

Låg kvar i sängen... såg himlen... solen

Nu kliver jag bara upp, tar med mig Pontus P, och så går vi hem igen... det är ju bara några meter att gå.... hem igen... till huset... till Gärdesvägen. Till vårt hem.

När jag kommer in på gården så sitter Sven-Erik på bron.... dörren står öppen... radion pratar om vädret... han läser tidningen... och har kaffekoppen bredvid sig.

När jag kommer in på gården tittar han upp och säger: Vad du blev borta länge?!

Lyckan.... lyckan.... han sitter ju där... min gubbe... på bron som vanligt... ingenting har hänt...

..........

Gud... älskade fader i himlen... vad jag inte skulle ha gjort för att kunna göra det!!!
Jag vill bara gå hem... bara kunna gå hem!!!

onsdag 14 maj 2008

Rätt upp och ner...

... så blev dagen så här. Inte alls som jag hade planerat eller hoppats...

Sov dåligt inatt igen... och de stunder jag sover så drömmer jag oftast overkligt och otäckt. SE finns alltid med i dessa drömmar... och alltid åker vi omkring i olika fordon... och alltid händer det något! Jag vet inte alls vad dessa drömmar betyder....

Carolina gick till skolan... och jag gick ut med Pontus P. Det var kallt att gå genom Hagaparken idag...

Mamma och pappa kom på besök. Vi drack kaffe, och satt länge och pratade... ett besök som värmde mycket... då det inte kommer så många besökande nu för tiden.

Jag tömde en flyttkartong... det får ta den tid det tar nu.

..........

Sen... hände något som jag inte vill skriva om. Jag höll på att rasa ihop totalt... Carolina tröstade ju så gott hon kunde. Ibland så undrar jag bara hur vissa människor tänker...
Nu har jag ingen som helst energi kvar... min strategi att gå på biblioteket och fika... ja, den får vänta till en annan dag.
Jag behövde inte detta något... varken idag, eller överhuvudtaget. Kan något bli tyngre än vad det redan är... ja, tydligen.

måndag 12 maj 2008

Strategier...

... blir det nu. För att överleva. I min lilla ihoprasade värld är det bara himlen som vet just nu... som förstår hur jag kämpar och försöker ta mig i kragen... den krage som inte alls vill bli tagen i... som egentligen inte har någon ork alls... som inte förstår hur hon hamnade här.

Jag är stark... de orden har jag skrivit så så så många gånger. För att jag har känt det så... stark med en positiv vilja att lösa alla problem som poppat upp. Så icke nu..!! Nu är det nog det allra allra minsta jag känner.... stark! Jag känner mig som en liten lort! En sån där liten ingenting som bara väntar på att vakna upp denna mardröm...

Då måste man hitta strategier...

1. Göra en sak varje dag den närmaste tiden som jag mår bra av...
- Idag var jag på stan... strosade runt, tog det lugnt, och köpte dyr franska på Mekka.
- Imorgon ska jag gå på biblioteket och fika.

2. Andra måbra-strategier både nu och för framtiden...
- Läsa gamla inredningstidningar som jag har.
- Fundera på något att göra lite försiktigt till hösten. Komma ut lite.

Ja, lite så.... sen får väl listan växa allt eftersom jag kommer på...! Men mina måsten har varit så många under så lång tid, så ska jag inte gå under nu så finns det bara den här vägen att gå... med ett enda MÅSTE. Att hitta strategier...


..........

Idag blev det också lite tufft...

Tog morgonpromenaden med Pontus P. Ringde SE under promenaden... inget långt samtal. För det är vad han fixar nu... prata ofta, men små stunder. Men det var så himla underbart bara att höra hans röst... jag kände värmen inom mig... hans trygga röst... än om vi mest pratade om vädret och Pontus P. Han berättade att han satt och läste tidningen... och hade tråkigt. Han frågade också, som vanligt: "Vad gör du då?" flera gånger.
Idag behövde jag så verkligen bara höra hans röst...

När jag kom hem så kom bara gråten... Mitt i det jag stod och gjorde mig en smörgås... jag kunde inte ens bre den färdigt. Jag bara stod där över diskbänken och grät...

Sen ringde jag till kuratorn. Hon frågade om jag var förkyld... och då höll jag på att börja gråta igen. Jag berättade precis som det var... att det var tufft nu... och att jag inte förstod varför... varför nu?
Hon sa två saker: "Det är ofta så att när man flyttar sin anhörige till ett boende så brukar det bli mycket gråt, sorg och kaos... det brukar upplevas både skrämmande, traumatiskt och slutgiltigt. Att "lämna bort" till ett boende för dementa... det är en stor och svår omställning för de flesta.
Sen så flyttade ju du och Carolina i samma veva... och det blev alltså två stora omställningar på så kort tid... så det är inte alls underligt att du reagerar som du gör nu!"

Sen sa hon en sak som jag också behövde höra; "Det är nu det svåra börjar...att hitta tillbaka, hitta ett liv igen - utan honom. Att leva med sorgen... leva med honom fast ändå inte... " Ja, hon sa så mycket som jag behövde höra... att det är normalt att reagera som jag gör nu... att det finns fler som reagerar så här... och framförallt: Det är nu det svåra börjar! Att det fanns en mall... att någon talar om för mig hur det kanske blir ett tag framöver... det känns bra.

Vi pratade länge.... hon tyckte att mitt strategitänk var "alldeles åt rätt håll"!

Sen gick jag på stan...
Gick och strosade omring på lite affärer... lite planlöst... kändes rätt bra. Köpte sen en dyr franska på café Mekka och promenerade hem igen...

Gjorde inte så mycket när jag kom hem... lite plock ur en flyttkartong och bus med Pontus P!

Mamma ringde...

Carolina hade en middagsgäst idag... Oskar. Trevligt...

Lugn kväll... läste en gammal heminredningstidning, och dippade på soffan i nästan två timmar!

Nu sitter jag här och håller på att somna. Allting tar mycket energi nu...

söndag 11 maj 2008

Man får gråta också...

... mamma, sa Carolina idag. När vi hade varit och fikat hos mormor och morfar.

Precis när vi gick över bron i Sandaparken så blev det bara... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska använda för ord... men övermäktigt är väl det ord passar med det som kom. Gråten. Från ingenstans kom den... känslan av att ALLT bara blev så övermäktigt... så hotande... sorgen.

Först blev jag alldeles tyst... kände tårarna och gråtet som bara ville ut. Kände ingenting annat än det tjocka molnet av sorg och förtvivlan. Jag blev rädd... rädd att denna starka känsla, som jag tyckte bara seglat upp från ingenstans, skulle kväva mig alldeles. Just då... och just där, så kändes det så.

"Jag är så ledsen"... var de enda ord jag kunde få fram till Carolina. För samtidigt som molnet av denna sorg och förtvivlan, rädslan för sorgen, så rann tårarna... jag försökte svälja.... torka bort... för jag ville ju inte att hon skulle bli ledsen för att jag var ledsen.

"Man får gråta också, mamma" sa hon flera gånger. "Jag tycker inte om när du är ledsen, mamma... men man måste få vara ledsen också ibland" sa hon också.

Sen... drog det mest hotande av molnet bort. Men ännu ikväll känns det lite bräckligt... och rädslan över vad som hände... känslan av så totalt övermäktigt stor SORG... jag har aldrig aldrig varit med om det! Hur hanterar man sånt?

Carolina har varit helt fantastiskt stark idag.... men också full av oro. Flera flera gånger har hon frågat: "Hur är det mamma?"
Hon har också sagt flera gånger: "Det blir bättre, mamma!"
"Jo, jag vet att det blir bättre... det blev bara lite lessigt idag... men nu känns det bättre" har jag svarat.

Imorgon ska Carolina träffa en kompis efter skolan... bra och viktigt för henne.
Imorgon ska jag gå en sväng på stan... bara själv. Jag ändrar tiden hos kuratorn... för jag orkar inte prata om eländet just nu... jag vill inte. Inte imorgon. Jag ska göra någe som jag tycker är roligt... något som ger lite distans till dagen idag. Något som jag mår bra utav...

..........

Käre Gud... hjälp mig att vara stark. Å hjälp mig att skicka en varm kram i tanken till alla som orkar och vågar bry sig om nu... de BÄR verkligen, speciellt såna här dagar!!


Sorg i en korg...

... så känns det. Som om allt det svåra som har varit ligger i en korg... härinne... och bara finns. Jag försöker förstå... förklara för mig själv varför jag känner så här... hitta förklaringar till att morgonen, och hela dagen hittills bara har känts så full av gråt.

Jag tänker.... på våren 2005, det året då allting började gå överstyr. Då Sven-Erik blev alltmer underlig... misstänksam, agressiv, glömsk. Då han gjorde saker som han aldrig aldrig tidigare gjort, och saker som han inte längre kunde, som han alltid alltid hade gjort.
Då han blev arg över ingenting... kallade oss både det ena, och det andra... då han gick och lade sig när han inte fick som han ville.... då han kastade och slog sönder saker. Allt detta hade jag visserligen sett tidigare... inte så ofta... mera smygande... men mer och mer...lite nu och då.
Men den här våren kulminerade alltihopa.... han orkade helt enkelt inte längre. Han hade kämpat länge nog... men han förstod inte, vi förstod inte... och hur... hur.... hur skulle vi ens ha kunnat ana att HAN.... vårt livs största trygghet och älskade.... han skulle redan ha fått den sjukdom som snart skulle ta honom ifrån oss...

Den tiden gör ont att minnas... men jag känner att jag måste gå dit också... för jag har i minnet inte vågat mig dit riktigt.... aldrig låtit det göra ont och känna sorg över allt det som hände då. Hela han var så förändrad... varför VARFÖR såg jag det inte?

När han blev arg på bilen för att han inte lyckades backa in den rätt i carporten... och i ilskan över "den dåligt byggda carporten" gjorde en stor repa på bilen och slog av backspegeln.
Sven-Erik? Han...? Som alltid varit så pedantiskt rädd om sina bilar! Han...? Han skulle inte ens ha tänkt tanken... oavsett hur arg han skulle ha varit. Men nu... han tyckte inte ens att han gjorde något fel... det var carporten som fick skulden. Efter ett tag hade han dessutom glömt alltihopa.... och han misstänkte Jonas... eller "nån jävel" som hade varit dit och backat in bilen! För han var det ju inte... och det var inte lönt att säga något heller. Han mindes ju inte... och alltså var det inte han!
Det var bara att svälja ner det.... gå vidare...för det fanns många sådana här incidenter... och aldrig kunde han se, eller förstå att något var hans fel.
Från början försökte jag ju... berätta... logiskt förklara... påminna... ibland blev jag arg... tyckte att han var både dum eller elak....

Till slut var incidenterna så många... förändringarna så synliga... så jag sa till min mamma: "Mamma, det måste vara något fel... han förstår inte... han ser inte... han minns inte... han blir elak för ingenting... och jag försöker.... men jag orkar inte ha det så här.... jag tror att han har gått in i väggen... han måste vara helt utbränd... men nåt fel är det!"


Dagen efter ringde min mamma och sa: "Nu har jag ringt till vårdcentralen och berättat..."
"Vad sa dom då" frågade jag.
"Ja, dom höll ju med om att det måste vara något som är fel... ni får nog en kallelse till läkaren snart" svarade hon.

Två veckor senare kom arbetsterapeuten på hembesök och gjorde ett minnestest. Det som gick så dåligt... då jag insåg hur illa ställt det verkligen var. Den dag då rädslan och resan började...



Kanske är det därför jag behöver gråta idag...
Jag saknar honom.... nu.

Nu.... ska jag gå ut med Pontus.

Just nu...

... blev det tugnt. Jag vaknade för en stund sedan, och kände redan då det tunga.... och gråtet som bara fanns där.
Men jag kände det redan igårkväll... ensamheten. DET ÄR nästintill heljävla svårt att klara av sånt här när man är ensam... (förlåt sväret... men det är bara så tungt just nu på morgonen..!)

Idag är det söndag. Carolina och jag har varit tillsammans hela helgen...
Vi har haft det mysigt... med Melodikryss och loppis. Vi har sett på körlslag och ätit godis... men det räcker inte!! Vi behöver andra omkring oss också... som hjälper oss att orka.

Så därför åker vi inte och hälsar på Sven-Erik idag... Vi hade tänkt packa fikakorgen och åka dit och hälsa på honom... men det får bli en annan dag. För att åka till honom... då måste man orka, och vilja spela den väl inövade rollen av hurtigkajsa... jag vill inte det just nu.
Just nu vill jag bara gråta...
För att det blev jobbigt just nu... för att jag inte vill åka till SE... och för att vi är så ensamna...

Men sen så måste jag ju göra något åt det... just nu... det jag kan...
så det får bli en promenad upp till mormor och morfar... lite fika... det känns som en bra idé just nu. Så ringer jag till SE i eftermiddag istället...

Just nu... känns det som en bra strategi.

lördag 10 maj 2008

Jag skriver inget..

... ikväll, för jag har ingen lust. Inte så att jag är dödeppad eller så... det har varit en bra dag... men jag känner bara inte för att skriva något. Å jag är alldeles för trött...

Sov så gott...

fredag 9 maj 2008

Somliga dagar...

... går det ganska bra. Som igår. Sådär överlevnadsbart....

Jag lyckas hålla tankarna borta på det som har varit.... jag lyckas hålla de skrämmande tankarna på framtiden borta... och jag lever bara här, i den nya lilla bubblan, där jag försöker skapa en ny trygghet.... och bara är. Idag.

Vi ska gå in för landning.... och vi befinner oss på en lång lång landningsbana nu. Å än om det kommer att ta tid... så en dag landar vi. Jag försöker tänka så nu...
..........

Tog som vanligt morgonpromenaden med Pontus P i Hagaparken. Varmt och ljuvligt... men Pontus P höll på att ramla ner i Djupbäcksån... (som går genom hela Hag


..........

Det här var allt som fanns kvar av det jag skrev igårkväll! När jag klickade på "publicera inlägg" så kom jag helt plötsligt inte in på en enda blogg någonstans... varken min egen eller någon annans! Så det blir en halv blogg från gårdagen...

Nu ska jag strax gå iväg med Pontus P... å sen ska Carolina och jag lösa melodikrysset och kanske gå på loppis på Nolia... OCH solen skiner!!

Bra myrsteg igår... hoppas den takten fortsätter idag.

torsdag 8 maj 2008

Input del två...



... blev en grodbakelse. Vi tog en promenad till Café Mecka och köpte en grodbakelse till Carolina, och en slabang-bakelse till mig. Sen gick vi hem och festade...

"Men mamma, det saknas någonting" sa hon. "Vadå?" frågade jag, och trodde att hon skulle säga att hon saknade pappa.

"Vira blåtira" svarade hon.

"Vadå.. vira blåtira?" sa jag, och förstod ingenting.

"Ja, men du vet... en grodbakelse och Vira blåtira... det fikade jag ju alltid tillsammans med pappa när jag och han gick på Café Victoria och Barnens hus!"

"Ja, visst ja... Vira blåtira... drickan... den skulle du ju alltid ha... och pappa tog alltid en krämbulle och kaffe... visst var det så?" frågade jag.

"Mmmm..." svarade hon bara. Vi satt tysta en stund... minnet är kärt. Ett aldrig-mer minne det också....

Men sen blev det forsatt inputtande... med bakelser... tiggaren Pontus P... och prat om vad vi ska göra i helgen.

Ett bra input...

Input...


(Carolina sista julen på Himlastigen 2007)

... behöver man. Input som gör att man orkar ett tag till... när man är ensam, och när det är svårt...

Jag tittar på bilden av henne... vår dotter. Det gör ont att se... vemodet och sorgen. Hon har för länge sedan förlorat sin pappa... så som den pappa han alltid hade varit för henne. Hur många gånger fick hon inte låsa in sig på toaletten... ringa till mig för att hon var rädd... rädd för sin pappa. Jag var, tack och lov de gångerna, aldrig längre bort än att jag kunde släppa allt och bara rusa hem...

Nu skriver jag som det är... eller som det var. För så var det... SE var inte snäll mot Carolina! Jag vet... Gud vet... och alla som vet hur denna fruktansvärda sjukdom kan slå... vet att en frisk SE hellre hade döden dött än att vara dum mot den som stod hans hjärta bara så så närmast i livet... Carolina. Men han var inte frisk... sjukdomen hade tagit ifrån honom all insikt om den relation de någonsin haft. Han visste inte längre hur man var pappa... oftast var han istället tyst, elak och ibland... agressiv. Mot henne. Det var de gångerna hon ringde till mig... och grät.
"Mamma, du måste komma hem... för att... " grät hon nästan hysteriskt i telefon.

Jag förstod till slut (det är mitt samvete att bära...) att jag inte längre kunde lämna Carolina ensam hemma med SE...

Hon är 17 år nu... och visst förstår hon. Rent logiskt så gör hon ju det! Men känslomässigt...? Nej, det kommer hon nog aldrig att kunna förstå riktigt! För det gör för ont... Hennes pappa... hennes älskade pappa... som aldrig aldrig någonsin hade höjt rösten till henne... som hon lindade runt hela sin hand... att han fick en sjukdom som gjorde att han blev elak och gick till handgripligheter emot henne... HUR svårt måste det inte vara att tvingas gå igenom något sådant? Hon är bara 17 år...


Nu är det över.... det svåra för henne. SE bor inte hemma längre... och hon börjar så smått att hitta en väg tillbaka till sin pappa. Hon älskar sin pappa... och det vet jag ju... att hennes hjärta också står honom bara så så närmast! Det var ju dom två... då... innan sjukdomen. Alltid.

Men då kommer det svåraste.... jag ser hur ensam hon är. Inte nog med att hon med all styrka hon har måste försöka lämna det svåra bakom sig... försöka landa i det nya med sin mamma ... hon måste dessutom göra det nästan ensam. Hon har bara mig nu...

Det är då sorgen kommer för en mamma... sorgen och ilskan. VAR är alla? Jag har syskon... SE har syskon... hon har kusiner... morbröder, fastrar och mostrar... var är dom nu????
Jag skäller inte på någon.... jag ger inte ens kritik... jag bara, som mamma till en dotter som har det outsägligt ensamt och svårt, lider nu... lider med henne.
Hon har morfar och mormor, och farmor... men de är gamla, och försöker nog så mycket de kan ändå.
Det är det jag menar med min rubrik ikväll... input. Hon behöver input... att man sluter upp omkring henne... är skyddsnät... ger henne glädje och skratt... bjuder henne på leenden... finns här... att släkt och vänner ställer upp för henne nu. Så stark är ingen enda vuxen människa, att man klarar av att förlora någon nära, och stå där alldeles ensam... hur svårt ska det då inte vara för en 17-åring?

... Och jag kan för mitt liv inte förstå... varför de inte har dykt upp för länge sen!?

.......


Nu skrev jag det här för att jag lider... jag vet vad hon har gått igenom... hon kämpar varje dag med att försöka hantera det... jag försöker allt vad jag kan att stötta... men hon ÄR ensam. Var är alla? Jag skriver det INTE för att på något enda sätt peka ut någon... absolut inte... men varje dag... det naturliga skyddsnätet finns inte där. Och ibland... när jag ser på henne... så tänker jag... Tack Gud... tack snälla goda barmhärtiga Gud för att SE inte vet... vet att hon är ensam nu... och att han inte kunde hjälpa henne... DET skulle han aldrig aldrig aldrig ha klarat av!

tisdag 6 maj 2008

Paraplyet heter Sven-Erik..




... och därunder står jag kvar med sorgen. Hela tiden känns det så... !
Som ett utbrett paraply så svävar han över mig. Hela tiden så finns han där...!
I mina tankar... min vardag... min gråt... mitt skratt... mina myrsteg... mitt liv... så breder han ut sig som ett paraply över mitt huvud. Ett tungt och sorgligt paraply...

För det är så det känns... men det är väl så det blir, kanske? När man på något sätt ska försöka hantera en ny vardag... hitta nya vägar... bearbeta det svåra... och samtidigt... ändå... fortfarande ha ett liv tillsammans. Fast han där... och jag här.

Jag vet inte... jag är dålig på det här med sorg. Jag önskar att det fanns en maual för sånt här...!

........

Men dagen har varit... bra.

Tog morgonpromenaden med Pontus P. Å det var ingen höjdare med en Hagaparkspromenad i ett höstkallt Umeå... så det blev bara en kortare sväng. Det är sådana gånger jag tittar lite längtansfullt på Pontus P.... han slipper både långkalsonger och yllekappa!!

Carolina gick till skolan... och det hade gått bra. Mest tyckte hon att lunchen varit dålig...

Mamma och Pappa bjöd på kaffe. Pappa hämtade mig... och Pontus P. Tack snälla...

Väl hemma igen så fortsatte jag med att tömma flyttkartonger... och bar upp mycket till vårt förråd på vinden.

Gick och handlade lite middagsmat... nudlar med skink- och svampsås. Carolina var "superhungrig", då hon inte ätit något på skolan... (Att vara bara två till middagen nu... jag och hon... det är som med mycket annat nu... overkligt!)

Dippade på soffan en stund... behövde det, då jag sover så himla dåligt på nätterna nu igen!

Pratade länge med en vän... en vän som gör samma resa som jag nu. Hon har också en änglavinge, och är en stor livlina för mig! Jag hoppas jag kan vara detsamma för henne...

Fikade med Carolina...

Nu är natten här... jag är som alltid... bara så så trött!!

.........

Sov gott alla änglavingar..!

Bokstäverna...

... vill inte alls ramla ner i fingrarna ikväll. De snurrar envist kvar i min trötta hjärna. Det har bara varit så mycket idag.

Varit till min läkare. Skällde ut honom. Ja... skämmigt att erkänna... men jag tappade helt enkelt tålamodet med honom. All min energi tog slut sen...

Pratade också länge med min kurator på geriatriken.

Sen allt annat som skulle göras och fungera...

Men jag och Carolina avslutade iallafall kvällen med gofika och tända ljus... å så berättade hon, sådär helt spontant: "Mamma, jag minns en gång för jättelänge sen, när pappa hade gjort fika till oss i köket... då hade han gjort "rundisar" med ost, och paprikan hade han format som hjärtan!"
"Alla såna minnen, Carolina... dom ska du vara rädda om" svarade jag mamma-förstår-aktigt, och kände vemodet. Små vackra vardagssaker som blir aldrig mer...


Jag skriver inte mer ikväll... ska försöka skriva om eländesläkaren imorgon. Det har varit en tuff och ensam dag...

måndag 5 maj 2008

Det är lättare...




... att packa ner än att packa upp! På många sätt!

Det blir en kartong i taget... antingen så har jag så mycket annat runt omkring mig som också måste få tid, eller så fastnar jag i någonting som ligger i just den kartongen. Allting jag packar upp kommer ju från Himlastigen... igårkväll öppnade jag en kartong fylld med SE:s arbetskläder. En del av dem var helt nya och oanvända... medan andra var lite nötta och slitna. De nötta och slitna byxorna satt jag med länge... fånigt kanske... men jag strök över dem med handen... mindes hur noga det alltid var när jag hade tvättat dem, att alla hans verktyg, pennor, block, minneslappar... att allting kom tillbaka till rätt ficka, eller fack på byxorna! Han var himla noga med det... Det var tufft... jag till och med snusade på byxorna. Tufft.

.......

Vi har haft en bra dag... om än att den blev så fylld att jag inte hann med hälften av vad jag hade tänkt mig.
Framförallt gav dagen ett underbart minne... jag och Carolina som åt vårens första utemiddag på en nyskurad balkong! Bara så ljuvligt...
En dag i taget....

......

Såg en "Tackbok" på en affär... en liten vit bok med de vackraste rader av tacksamhet. Jag skulle ha velat köpa allihopa de hade... och skicka den till var och en av er. Men jag har inte råd... så jag gör som vanligt... ber Gud att han skickar er en känsla, en tanke... så att ni vet... så att ni känner... hur oändligt tacksam jag är för att ni bryr er om.... Hoppas att ni känner det...för ni gör stor skillnad i en annan människas liv just nu...

Sov gott...

lördag 3 maj 2008

Hon och han...



... på picknick idag.

När jag kom hem från Pontus P-promenaden hade Carolina ringt "Sjöjungfrun" och pratat med personalen om det var ok att vi kom och tog med pappa på picknick. Hon hade pratat med Sven-Erik och frågat om han ville hänga med på picknick... och hon skulle bjuda på "gokakor". Hon hade ställt iordning picknick-korgen o filten. Hon hade kollat när bussarna gick...

Måste jag säga att jag inte kunde säga något... jag blev så så så stum... så så så stolt.... och så så lycklig. Hon hade kommit på det här halv fem i morse....

Men jag ringde till morfar som skjutsade dit oss.... så kunde vi ta bussen hem.

SE var som en "spelevink"... och han småskämtade med Carolina, och sa flera gånger: "Skulle inte du går ner och bada du?" Hon skrattade, och svarade honom likadant varje gång: "Nä, men du skulle ju hoppa i först" ... och så skrattade dom bägge två.
Carolina bjöd på kaffe, goda mackor, kladdkaka, bananer och melonbitar. SE gillade kladdkakan bäst: "Den här var go ´den!" (Två stora bitar försvann fort...!)
Vi ringde SE:s syster i Stockholm... och han försökte göra till rösten, skämta med henne... så hon inte skulle höra att det var han... och jag vet inte om han lyckades... men han tyckte det var fasligt roligt iallafall!
Vi satt där på kullen... mot Nydalasjön... han skrattade... jag såg att han njöt... Carolina skrattade... hon njöt... allt var som vanligt en stund. Vi var hela familjen Ingelsson igen... mamma, pappa och Carolina.

Och när vi satt där på filten så lutade han sig bakåt mot mig och sa: "Nu ska jag aldrig mer åka bort".

Hon och han... en ny väg tillsammans. Jag är lycklig så jag sitter här och gråter...

......


Tack gumman... säger pappa också.


Plus och minus konton...

.... för en fredag.

PLUS

Gick med Pontus P till Hagaparken
Pratade med SE
Pratade med sjuksköterskan på Sjöjungfrun
Var på ÖB med mamma och pappa
Pappa skjutsade mig att handla på Coop
Köpte två vita pelargoner till balkongen
Hämtade det absolut sista i lägenheten
Packade upp några fler kartonger
Carolina hade sin kompis PH här
Bjöd dem på Pizza
De bakade kladdkaka

MINUS

SE undrade var jag var någonstans
Hade glömt att tömma en hel garderob i gamla lägenheten
Jobbigt att tömma den
Släppte ner den gamla nyckeln i hennes nya hem
Middag ensam
Hade långt samtal med Carolina i natt

... åh, jag glömde.... TRAMPADE I HUNDSKIT I HAGAPARKEN!!! Blev lite galen


..........


Inte vet jag om punkterna här ovan står för riktiga plus- och minusposter... men vissa saker känns bättre och roligare... och vissa saker är tunga och svåra. Men jag försöker så "knäna blör" att vara så positiv jag bara kan... se allt det vackra jag har omkring mig... men somligt är tufft.

Nu ska jag gå till Hagaparken med Herr Pontus P...


fredag 2 maj 2008

Farmor och balansen..

... är bra rubrik idag.

Farmor är den som lite räddade dagen för Carolina idag. Hon ville så gärna ge Carolina någonting: "Ja, men behöver hon inte något nytt nu i vår... som en vårjacka eller ett par nya byxor... ni kan väl gå och titta på något, så skickar jag pengar" sa hon. Så idag tog vi en promenad ner på stan... i strålande sol.... lyssnade lite på "Upp till kamp..." gick och provade parfymer... handlade lite sallad... OCH provade kläder...

"Du vet mamma, jag är ju faktiskt ingen vårjackemänniska... " sa Carolina, som en slags förklaring till varför hon ville ha lite andra vårkläder istället! (Hur nu en typisk vårjackemänniska ser ut...?) Så det blev en en liten tjockare röd- och vitrandig tröja och tre par leggings från favoritbutiken!
När vi gick därifrån var det en glad Carolina som sa... "mamma, nu kan jag vara lite snygg på måndag...!"
Tack tack tack snälla svärmor.... den glädjen behövde hon idag...

..........

Balansen är svår. Varje dag försöker jag balansera vårt liv... mina känslor, hennes känslor, hennes liv, mitt liv... vår vardag som den ska bli nu.
Ibland vill jag bara gråta... ibland går det riktigt bra... ibland blir jag bara så less på alltihopa... ibland tycker jag att jag har balanserat en dag riktigt bra.

Kuratorn på geriatriken sa en gång: "Elisabeth, ni har ett långt sorgearbete framför er... ni ska både sörja den Sven-Erik som är borta... och den Sven-Erik som ännu finns. Det är en ständig sorg för er nu... och den dagen han går bort så blir det ett nytt sorgearbete... (Jag vet inte varför jag skrev ner det här nu... men hennes ord fastnade inom mig.)

MEN... min främsta och största uppgift i det här... det är att hjälpa Carolina i hennes sorg. Det är det viktigaste syftet med all denna balans... att finnas där för henne. Att hitta nya vägar, och att hon känner att livet ändå bär.... fast inte pappa finns nära... där ska hon hitta tilliten hos mig nu.

Det är svårt det här med sorg... iallafall om man har tänkt sig att fortsätta leva. Vad är skillnaden mellan att sörja... att bearbeta... att bli bitter? Mitt liv, eller mitt äktenskap. med SE tog slut för länge, länge sen.... från att ha varit en fullt frisk människa, så sitter han idag på ett hem! Å den vägen gick jag bredvid honom....
Den resan behöver också bearbetas... den behöver få sörjas... den behöver få tid... men den får inte bli bitter! Det skulle vara att hedra minnet av vår kärlek mycket mycket dåligt...!

Nu blev det lite obalanserat djuptänk här.... fast jag egentligen är alldeles för trött för att skriva någe vettigt nu! Men det måste få sippra ut lite också...

..........

Sov så gott... alla änglavingar!