måndag 28 februari 2011

Inte kunde jag riktigt förstå...

... hur det skulle bli. Den där långa sorgen som aldrig tycks ta slut... och som hela tiden kommer med nytt svårt... och där vi, varje gång det händer, måste dra ett nytt djupt andetag och acceptera det också. Den där långa sorgen...
Hon hade ju berättat... kuratorn på geriatriken... då, för flera år sedan... att först hade vi en lång sorg framför oss medan han levde, och där vi bara skulle kunna stå bredvid och se... och förlora honom bit för bit... och sedan skulle det bli en ny sorg den dagen han dog.

Jag önskar, kanske Gud förlåt mig nu, att det kunde vara över snart... för jag är så så trött den här sorgen... trött på att måsta möta det här i varje medveten tanke... trött på att försöka hålla undan den...och trött på att minsta roligt bara blir input som hela tiden måste väga upp denna eländiga sorg.

..........

Idag är iallafall en ny dag. Gårdagen är förbi... och lite tack och lov för det. Det blev inget besök hosSven-Erik... men jag pratade med Ulla för en stund sedan... och allt hade gått bra ändå. Han hade varit nöjd med tårta... gubben min.
Carolina och jag tog en promenad upp till mamma och pappa... blev bjudna på fika... och satt där och surrade bort en stund. När vi gick hem så sa Carolina... "jo, men mamma... det känns bättre nu... bara att komma ut och träffa lite folk... slippa tänka på det!"
Så vi tänkte bort dagen... pratade hela tiden om allt annat... och på kvällen blev det mysfika med tända ljus, och glass och bananer.
Men hur det än är... det dåliga samvetet följde mig i säng. Än om jag lyckades tränga undan det rätt bra också..

Som sagt... idag pratade jag med Ulla. Hans fina kontaktperson, och min livlina, där ute på Sjöjungfrun. Hon berättade att de nu måste hjälpa honom att få på sig kläderna rätt på morgonen... och allt mer så vet han inte vad han ska göra med maten som sätts framför honom.
Hon sa också "vi vet ju att det är så här det är med den här sjukdomen... det går neråt... och man säger ju att det tycks gå snabbare om man är yngre dement".
Å jag kan inte göra annat än att ta ett nytt djupt andetag... igen då. I den här långa eländiga sorgen...

Men jag måste... jämte den... få leva också. Börja om på någe vis... och jag försöker verkligen.

söndag 27 februari 2011

Grattis gubben min...


(Sven-Erik sommaren 2010)

... på 55-års dagen.

Å inte för att varken du eller jag, i tiden förut, tyckte att det här med våra respektive födelsedagar var så himla mycket att orda om... för att "bli ett år gamlare är väl inget att fira" som du brukade uttrycka det... det brukade räcka med ett grattis, lite tårta ibland, ett fint kort eller någonting pyttigt... men absolut inget märkvärdigt.
Vi, eller rättare sagt du, brukade tycka att huvudsaken var att vi firade Carolina med dunder och största märkvärdigaste kalaset.
Men idag är det viktigt... viktigast. Att gratulara dig, gubben.

Å då... i det... som vi har vetat om i flera dagar nu... att åka ut till dig. Idag.. då det är DIN din födelsedag.

"Jag vill inte veta vad det är för dag idag, mamma... jag försöker tänka bort det hela tiden... mamma, jag älskar pappa mestast i hela världen... men jag vill inte veta att han fyller år idag... och jag... jag... jag... ... ... vill bara inte!"
"Vadå gumman?"
"Jag vill inte åka till pappa idag!"
Nyss sa hon det. Gråtande här bredvid mig i soffan. Å så satt vi här... med armarna om varandra... och jag svalde bort. Jag vill ju inte egentligen jag heller... ärligt sagt.

Hur gör jag nu, gubben? Jo, jo, jag vet... jag vet vad du skulle ha tyckt och sagt... jag vet vad du vill, eller hade velat, att jag ska göra... jag vet ju vad du som pappa skulle ha bestämt... jag vet ju det, gubben. Innerst inne. Du skulle ha velat att jag först och främst tänkte på Carolina... att hon inte skulle behöva vara ledsen på DIN dag... och att jag, då hon nu är så ensam som hon är, rycker in och gör den bästa dagen jag kan ändå. För henne... för oss... och mest för dig.

Men ändå... det dåliga samvetet. Jag vill ju vara hos dig, gubben... men ändå inte. Eller rättare sagt, jag orkar inte riktigt. Det är så mycket här hemma som måste orkas och överlevas också... du vet... min ständiga sorg, och längtan efter dig, morbror Thords död, oron över mamma fixa ett nytt liv för både mig och Carolina... ja, och så det stora stora orket som måste finnas hela tiden... att orka det här ensam.

Gud, vad svårt det här blev... både att skriva, och att tänka på... vi får se vad det blir av den här dagen. I mitt inre så försöker jag hålla fast vid våra tidigare tänk vad gäller födelsedagarna... och så tänker jag på vad Ulla, hans kontaktperson på boendet, sa... "du vet att jag har köpt glasstårta tills han fyller år... och känn inte att ni måste komma... jag vet ju att det är svårt nu... och för Sven-Erik spelar det ju egentligen ingen som helst roll längre... och han kommer att bli glad över att få lite tårta!"
Underbara Ulla... hur skulle jag ha fixat det här utan hennes stöd, undrar jag?

Så vi får se vad det blir... men utifall att det inte blir, gubben... så vet att du finns hos mig, inte bara idag... utan i varje vaken sekund av oss... du där och jag här. Gubben min... GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN din, från mig och Carolina.

Å som älskar dig mestast mestast i hela världen...

fredag 25 februari 2011

Ett inlägg om kärleken...

... hade jag tänkt skriva. Den där viktigaste... den som funnits, den som finns, och den som alltid kommer att finnas där. Den där som jag alltid bär med mig... för de som funnits, för de som finns, och för de som alltid kommer att finnas här.

Men tänket och skrivet får vara just nu, känner jag. Jag har inte riktigt tid...
Strax ska jag gå iväg till läkaren. Ett läkarutlåtande som jag behöver då jag täker söka sjukersättning på halvtid, och försöka... ja, jag skriver försöka... försöka att komma upp i halvtid på Röda Korset. Jag vill ju det... så jag ska göra allt jag kan.

Det känns gruvligt att gå till läkaren... jag gillar INTE att prata om mig i läkarsammanhang. Å att måsta dra upp allt elände... då jag fått en ny läkare nu... det känns jobbigt. Gruvligt, som sagt...

torsdag 24 februari 2011

Visst är det väl så...


... att kärleken övervinner allt?

onsdag 23 februari 2011

Dagen ska bli bra ändå...


... trots kallväder o att vi inte har något Internet än. O mamma är på väg in med ambulans.nu.. Hej o hå, säger jag bara.

söndag 20 februari 2011

Min morbror Thord...



... har fått somna in nu.
Lill-Thordan min...

Imorgon skulle jag följa med Sven-Erik till tandläkaren... men jag får boka om det. Jag varken vill, eller orkar det nu känner jag...

Idag får det vara...

... nån sorts terapi att städa och tvätta. Fokusera på att få fint, och göra mysigt hemma. Fokusera med allt man har. Man vill inte tänka... och allra mins när det bara är Carolina och jag.
Å det är svårt när helgerna kommer... hur man än hittar på och hittar på.
Men det går... för att det måste.

Kanske tror någon att det värsta skulle ha varit över nu... han bor ju inte hemma längre. Men han bor ju fortfarande... och jag är alltid där med honom.

Å mitt i det... min morbror. Jag ska förlora honom också nu...


Nehej, å så var jag där igen... i tänket!!! Bort, bort, bort med det fort nu.... och fixa disken, och gå till tvättstugan, Elisabeth! Jag ska nog inte skriva någe alls... det blir bara trist.

lördag 19 februari 2011

En bild bara...


... över mys med tända ljus ikväll. Vi har gofika o melodifestivalen...

fredag 18 februari 2011

Nu har "suddagumman" suttit här...

... ett bra tag. Å hur jag än försöker att skriva någe vettigt, så går det dåligt. Jag suddar mest...

Jag ringde iallafall Sjöjungfrun idag... "jo, men det är som vanligt nu" var allt jag fick till svar, när jag frågade hur det var med Sven-Erik. Vad jag än frågade om... febern... skakningarna... oron... så "jo, men det är som vanligt nu".

Kanske fanns det inte tid att prata... kanske hade någon en dålig dag... eller kanske har det blivit något av en standardfras för personal som ser honom varje dag.

Men för mig kan det aldrig vara "är som vanligt" med Sven-Erik. För mig finns det överhuvudtaget ingenting som "är som vanligt" i en demenssjukdom... inte ens om man jämför med gårdagen. Man förlorar ju bit för bit... förändringar sker varje evigaste dag. Även om det går lite långsammare ibland...

Å om personalen ser "det är som vanligt" att han har problem med att klä sig, eller veta vad han ska göra med maten nu... så betyder det ju inte att jag gör det. Jag ser inte honom varje dag.. och nu fick jag veta det först igår... och för mig blev det svårt.

Då vill jag inte bli bemött med att "det är som vanligt" när jag sen ringer, och vill höra hur han mår. För så svårt kan det väl ändå inte vara att säga om febern har gått tillbaka, eller inte... om han mår bättre eller sämre idag... om han har sovit i sin egen säng, eller någon annanstans inatt... eller vad som helst... bara inte detta "det är som vanligt nu"!

Jag blev både ledsen... och kände mig ganska nonchalant bemött. Än om jag ju också förstår att de säkert inte menade så...

..........

Det här skrev jag igårkväll. Idag ska vi gå ner på stan, Carolina och jag. Av sin storebror och mormor och morfar fick hon presentkort på HM när hon fyllde år... så idag blir det till att hänga med och vara smakråd... typ.
Sen har jag också lovat att vi ska köpa med oss lite gofika hem... till melodifestivalen ikväll.
Det blir en bra dag... ändå.

torsdag 17 februari 2011

"Jag är ledsen idag"...

... är ord som jag sällan, mycket sällan, säger nu för tiden. Det skulle vara som att hela tiden högljutt bekräfta det jag så ihärdigt försöker att lära mig att leva med nu... den ständiga sorgen. Den som jag nästan har vant mig nu... liksom den bild som jag har skapat, och lyckats hålla fast vid rätt bra för det mesta... jo, Sven-Erik finns därborta... men han är glad och "poar" på där borta i sin lilla värld... och mår bra ändå... mår bra ändå... mår bra ändå.

Idag ringde sjuksköterskan Desirée från boendet. En mycket varm och omtänksam sköterska som funnits med oss ända sedan han blev sjuk. Hon ville berätta, vilket jag är så så tacksam för ändå, att Sven-Erik inte mår så bra nu. Han har troligtvis en infektion någonstans i kroppen, då han har småtempat och varit förkyld i några dagar. Hon berättade också att han, och kanske just därför, är virrig och skakar. Imorse hade de hittat honom på golvet bredvid sängen.

Hon säger att han blivit sämre i sin sjukdom... vilket jag ju också märkt, genom att han har pratat allt mindre... mest "ja" och "nej" när jag pratat med honom. Men jag har ihärdigt hållit fast vid bilden... mår bra ändå. För att överleva...

Men när hon säger... vi vet ju... att det är ju tyvärr så här det är med den här sjukdomen... och Sven-Erik har ibland svårt att veta vad, och hur han ska klä på sig... och vad han ska göra med maten på tallriken... då bara... poff... så rasar hela min överlevnadsbild ihop. Jo, jag vet ju... vet egentligen hur mycket som helst hur denna sjukdom slår... och ska slå tills ingenting finns kvar. Jag vet ju det... och ändå... ändå så har jag lyckats lura mig själv... och hållit fast vid något slags "status quo"... att han för evig skulle gå omkring där borta... och må bra ändå.
När vi avslutat samtalet så är min första tanke... "hur ska jag kunna berätta det här för Carolina".

Ligger på golvet... virrig och skakar... feber... inte veta hur han ska klä sig... inte veta vad han ska göra med maten. Det är bilden nu. Gud... och jag är inte ens där och sköter om honom.

Jag ska ringa under helgen, och höra hur det går. Kanske är han feberfri till på måndag, då jag ska följa med honom till tandläkaren. Vi får se...

Men "jag är ledsen idag"... och ikväll med.

Carolina 20 år


Igår fyllde Carolina 20 år.



Det blev en fin dag. På morgonen en födelsedagsbricka, med bakelse och liten present från mig och Sven-Erik. Å med sjönsjungande (nåja.. i allafall sjungande) sång från mig, och en Pontus P som glatt hoppade upp i hennes säng, och ville fira han med.

På eftermiddagen kom min vän M (kontaktpersonen) och uppvaktade henne. Vi fikade tillsammans.. men den frysta glasstårtan fick vara kvar i frysen.

På kvällen kom mamma och pappa förbi med present. Å det var också stort och fint... tyckte både Carolina och jag... när en mormor som knappt kunde ta sig upp för trapporna... som suttit vak hos sin sjuke bror mest hela dagen... och som inte ens orkade äta något av glasstårtan som Carolina ville bjuda på... ändå orkade komma en stund och uppvakta henne. Carolina blev så himla glad... och lite extra, är jag rätt säker på, när morfar berömde henne för hennes styrka... hur hon klarar av skolan mitt i allt det svåra.

Sen kom storebror Jonas med sin lilla familj... flickvännen Sandra, och barnen William och David. Då blev det... ja, nästan sådär som i en annan tid... skratt och surr.. prat och kaffekokning... glasstårta och smörgås... och ett tillsammans i vårt lilla kök där Carolina fick vara huvudpersonen. (Å hon berättade sen hur Jonas hade kramat om henne när de stod i vardagsrummet... hur hon hört hans oro när han såg hennes blåmärken på armarna... och hur han försäkrat henne att det skulle bli bra. Å jag vet att den stunden, den omtanken, bar mer än alla presenter i världen... och hon kommer att bevara det som ett av sina vackraste minnen.)

Å när kvällen kom var det en glad, men trött Carolina som satt i rumsfåtöljen. Så sa hon: "Men mamma, vet du vad jag gladast över... ja, förutom att dom var hit, för det var ju viktigast... men förutom det?"
"Nej, vadå?" frågade jag.
"Jo, det är två saker... jag trodde det skulle bli skitsvårt att pappa inte var hemma idag... speciellt idag... nu när jag fyllde 20... men det gick ganska bra ändå. Fast jag tänkte på han...
"Jag förstår det, gumman" sa jag. (Å så pratade vi lite om det...)
Sen det andra... vet du vad det var... det var nallen som jag fick av David... ååhhh, vad fin den var.. den kommer jag alltid att ha kvar!"
"Jag förstår det också, gumman" svarade jag.

Summa summarum... det blev en fin dag för "lill-kajsa" våran! Å jag är tacksam, mycket tacksam, för det... än om jag skulle ha velat ge henne någe finare. Men det får bli sen... huvudsaken är ju ändå att dagen blev så bra som den blev! Grattis än en gång, gumman... alltid från pappa och mig.

tisdag 15 februari 2011

Idag är en "bja" dag...

... som min son uttryckte det när han var liten. Å idag SKA det vara en bra dag... punkt och slut.
Eller för att beskriva det bättre, med några rader ur en gammal slagdänga:

"... det som verka svårt igår,
kunde ge gråa hår.
Nu ser jag det sunt,
det var bara strunt.
Ingenting att gå och grubbla på,
det ordnar sig ändå!"

Inte för att det är strunt... utan mer då ett val att försöka hålla somligt ifrån mig!
Men det är svårt, å nästan jävelsvårt blev det när jag läste... "rädd att det rör sig om timmar"... för någon som alltid stått mig nära... och som snart ska dö nu.
Å jag har inte ens Sven-Erik här... som kan lägga armarna om mig och säga: "nog vet du det ordnar sig, gumman!" Han är ju därborta... lyckligt ovetande... och sitter kanske och fikar just nu. Å tack Gud för det... att han inte vet.
Men det är tufft kan jag säga...

Nä, nu var jag där igen... i tänket! Bort med det fort... för idag skulle ju bli en "bja" dag! Precis som igår... ändå. Trots att jag bara köpt en liten pyttig chokladkaka till Carolina som "hjärtepresent". Men ett kort, och en ros... och varma hjärtan här... gjorde gårdagen till en "bja" dag. Tack snälla!


Idag är en "bja" dag! Det ordnar sig ändå...

måndag 14 februari 2011

"Nej, det går inte"...

..."jag måste följa med min man till tandläkaren då."

Det blir tyst i luren, så säger sköterskan på vårdcentralen:
"Din man?"
Jag förstår ju att hon frågar... och kanske undrar hon om hon har hört rätt... för man brukar inte behöva följa med en vuxen människa till tandläkaren.
"Ja, jo.. min man har en demenssjukdom... och därför måste jag följa med honom."
Men han kan inte vara så gammal? frågar hon då.
"Nej, han fyller 55 år nästa söndag" svarar jag.

Det är svårt att tänka att SE forfarande kan gå till tandläkaren, men han kan inte gå hem.

..........

Nåja, nu har jag bokat om tiden hos läkaren idag. Av tusen olika anledningar. Jag har också bokat in en läkartid för Carolina... så de kollar upp hennes blåmärken. Å de ska ta "en hel packe utredningar" som sköterskan uttryckte det...

RK nästa...

söndag 13 februari 2011

Tankar för att tänka på någe annat...

... är bra. Tänkte jag...

Just nu sitter jag i vardagsrummet och försöker hålla mig undan från köket, där Carolina sitter och pluggar. Hon säger att hon får mer gjort om hon sitter där, istället för på sitt rum. Solen skiner, teven babblar engelska i bakgrunden, och Pontus P ligger i fåtöljen och vaktar sin boll. En bra söndag ändå, tycker jag. Igår blev också rätt bra... vi hittade visserligen ingen kjol på Myrorna, men väl ett litet barnbarn och hans mamma på café Victoria. Så det blev en mysig fikastund...

Nä, det här blir inte alls som jag tänkt mig, känner jag! Nu har jag raderat ett långt skriv om min oförståelse för de som vill lägga värderingar och trista bedömningar på hur folk pratar, eller inte pratar. Eller rättare sagt, använder orden. Folk får väl prata och skriva som de vill, känner jag. En del är duktiga med orden, eller kanske inte alls så duktiga, men använder dem ändå. En del är mindre duktiga... eller kanske väljer att inte använda dem i så stor utsträckning. Huvudsaken är väl VAD jag uttrycker... och inte HUR jag uttrycker mig?

Men tänket blir inte mer än så... då jag bara lyckas hitta spridda tankefragment av mitt "tänka på någe annat". Inga ord som kan utveckla... fundera... och knyta ihop lite. För det blir bara att tänket smyger sig iväg till annat. Hela tiden. Till sådant som jag vill, och måste hålla undan för allt vad tygen håller nu...

Ensamhet.
Oro.
Hemkänsla.
Släkt.
Död.

Så jag skriver inget mer för att tänka på annat!


Men nyss ropade Carolina från köket: "Vad mysigt vi har, mamma!"
"Tack gode Gud" tänker jag. Att hon känner så just nu. Igårkväll var det inte så... och det blev mycket pepp vid köksbordet. Å hon använder samma ord som jag... med skillnaden att hon säger pappa när vi pratar om Sven-Erik.

Nu ska jag snart gå ner i tvättstugan... fixa middag... diska en gång till... och... ja, gruva lite mer för morgondagen. Då ska jag träffa läkaren... och jag gillar inte att prata om mig. Men jag ska också fråga om Carolina... och om hennes stora blåmärken på armarna. Det blir nog bra...

fredag 11 februari 2011

Lyckan bor i en bild...



... av minnen. Hans glädje när jag kom för att hälsa på för inte så länge sedan. Då när han pussade mig, där inne på sitt rum, i sitt nya hem, och sa att jag aldrig fick lämna honom mer. Och jag som lovade det... men fick lämna honom ändå. Då hade han redan glömt alltihopa...

Man lär sig plågsamt att vända på klacken och gå. För man måste gå hem, och fortsätta att vilja leva. För man måste gå hem och gråta där istället. För man måste gå hem och vara tacksam för att han glömt alltihopa...

Nu har han varit tvungen att lämna mig allt mer... eller kanske är det jag som har varit tvungen att lämna honom allt mer? Jag vet inte... men ett vet jag... ett enda säkert... vi är bara tvungna att lämna varandra här en liten pytta stund... ett halvt liv så där... å så ses vi ju igen... där någonstans. Å då står han där och möter mig. För så är det med kärlek... den dör ju aldrig.

Gubben min.

"Från ett är och här,
till ett är och var.
Från ett var och där,
är var det enda som
blir kvar."
(Skrivet en depparstund förra veckan...)

.........

Jag skriver inte så ofta om vår kärlek nu. Trots att han finns hos mig, och rätt ofta plågsamt nära, i varje vaken och medveten minut. Till och med när jag står och steker pannkakor så finns han här... för det brukade vara hans jobb. Men som jag skrev... man måste gå hem och vilja fortsätta leva... man måste gå hem och vara tacksam för att han inte minns... och jag vill inte gråta.
Å jag känner, när jag läser det jag skrivit nu... märkligt är det ändå... och ser på bilden... att inte ens nu kan jag öppna dörren. Jag har låst in det. Känslorna som gör för ont...

..........

Jag skulle egentligen skriva om kanelbullar, huvudvärk och döden. Tre ting som egentligen inte har någon som helst gemensam nämnare... men som säger en hel del om vårt liv just nu. Vi har gofikat med kanelbullar ikväll, Carolina har ont i huvudet igen, och jag tänker rätt ofta på döden. Jämför Sven-Erik och min morbror Thord... där döden lurar både sakta och fort.

Å det här är inget deppskriv, jag är inte (dö-)deppad ikväll, det är bara lite som det är just nu. Å något jag måste gå igenom. Å samtidigt... orka.

Imorgon ska vi gå på Myrorna och leta en kjol till Carolina... och kanske, kanske, kanske blir det en liten gofika på Coop. Det blir bra...

torsdag 10 februari 2011

När det blåser tufft...



... i livet, så måste man försöka hålla fast vid att "det är svårt att finna lycka inom sig, men omöjligt att finna den någon annanstans"! Men håller man bara fast vid... att den ändå finns där någonstans inom oss... så går man betydligt starkare i motvind.

Jag tror så... och håller fast vid det.
Hoppet... hela tiden.
Ändå.

tisdag 8 februari 2011

Men iallafall...

... så tänker jag nu, hur märkligt och nästan magiskt det är med fågelkvitter och att höra någon vissla!
För det går inte annat än att känna lite glädje... eller hopp... eller vad det nu är... när man får höra sådant vackert! Än om det bara är i sekunden just då... visst är det väl så?

(Å jag är väldigt avis på alla som kan vissla...!!)

måndag 7 februari 2011

Det finns så många ord...

... som jag skulle vilja pränta ner. Men av olika anledningar nu så får de flesta stanna kvar inom mig, men också skrivas på andra ställen.

Å sorg mitt i sorgen... vem, vem orkar vilja veta om den? Vilja veta hur man också, mitt i detta sorgliga väntrum, måste försöka hantera annan sorg. Inte ens jag vill egentligen veta om den... trots att jag pratar med mamma i telefon varje dag nu... och frågar hur det är... och får veta hur det alltmer tar slut. För min morbror där borta på Axlagården...
Det är svårt det här med döden. Å lite värre nu... utan Sven-Erik.

Ensamheten. Vem orkar vilja veta om den? Vilja veta hur ensam Carolina och jag fortfarande är, och känner oss, i detta sorgliga väntrum. Inte ens jag vill egentligen veta om den... trots att den finns här... och trots att jag försöker, verkligen försöker, att fixa till det så bra det går. Å någonstans inom mig finns också en rädsla att skriva om ensamhet... av rädsla för att uppfattas som någon slags "depparkajsa". Det har ju gått tre år sedan jag lämnade honom på geriatriken... tre år. Fast det rätt ofta känns som om det var igår...

Å kämpet. Varje dag.. den medvetna kampen... att försöka göra det bästa av det "bara vara" vi har nu. Vem orkar vilja veta om den? Inte ens jag vill tänka tillbaka på kämpandet de senaste åren...

Släkten. Ja, vad ska jag skriva om den.... det är som det är. För de som inte såg och förstod när SE fick sin diagnos, gör det ju än mindre nu. (Sen funderar jag varför de "elaka" och anonyma kommentarerna dyker upp som mest när jag skriver om släkten/vår ensamhet? Känner man sig träffad... eller vill man bara försöka så split? Jag bryr mig föga om innehållet i dessa kommentarer, men det är ändå trist, tycker jag.)

Jag blir verkligen bara så så less på eländena.... och nästan lite emma-tvärtemot tjurig på livet bara för det. Det kunde väl dyka upp någe stort och kuligt som jag kunde skriva om istället? Någe som inte hade en baksida... någe som inte skett bara för att jag skulle skriva om det... någe som inte krävde någe tillbaka... ja, Gud, kunde du skicka lite sånt nu, så vore det bra?

Nu ska jag gå på Röda Korset... och i fredags ringde Ulla från Sjöjungfrun. Lovade att följa med Sven-Erik till tandläkaren framöver... självklart vill jag försöka göra det.

tisdag 1 februari 2011

Den dagen änglarna kommer...

... för att hämta hem Sven-Erik... den dagen är han... Sven-Erik igen.

Ikväll fick jag en kommentar från SE:s syster Cilla. En viktig, om än ganska vass och ledsam kommentar om varför jag i ett tidigare inlägg, "varför går det så svårt nu, mamma", skrivit att jag önskade att änglarna skulle komma och hämta honom nu. En kommentar som egentligen bara visar på hur lite man kan, eller vill förstå, och att man inte är så särskilt bra på att läsa mellan raderna. Just därför är den så viktig...

"Jag blir väl elakingen i dina kommentarer, men då får det faktiskt vara så. Vem ska tala om för S-E mamma om änglarna kommer o hämtar honom? Vem ska ta hand om hennes sorg som hon ska känna då? Varför skulle änglarna hämta S-E nu? Han lider inte, han verkar trivas där han är. Om det är för att du ska kunna gå vidare i ditt liv finns det väl andra sätt att göra det på än att önska nåt sådant? Du får ursäkta mig, men nu tog jag mycket illa vid mig och även många andra som känner och älskar S-E /cilla"


Till Cecilia...
Nej, du blir inte "elakingen" i mina kommentarer, Cecilia. De brukar vara betydligt värre... Du står för din åsikt, och det ska du ha respekt för.

Men om du bara hade läst lite noggrannare, och dessutom förstått att tolka den sorg och förtvivlan som fanns mellan mina rader så hade du kanske förstått bättre? Jag beskrev en känsla, Cecilia. En känsla som berättar om hur svårt det är med vetskapen om hur allt mer av den Sven-Erik jag en gång kände ska försvinna. Det är svårt redan nu... så den dagen han inte kan äta själv, den dagen han inte kan gå själv, eller gå på toaletten... hur ska det bli då. Hans självständighet och värdighet som alltid var så viktig för honom... nu bryr han sig knappt... och det gör mig ont om honom. Att se. Se, som jag bara kan göra ur ett friskt perspektiv, som anhörig... och sen vara till Gud tacksam för att han inte gör det.
Men aldrig aldrig aldrig har jag önskat att någon skulle dö... bara för att. Å allra minst han...

Den dagen Sven-Erik hämtas av änglarna så hoppas jag innerligt att hans mamma redan har fått gå före... och att hon står där och möter honom. Jag vet att Sven-Erik alltid hade, och fortfarande har, en speciell plats i hennes hjärta, jag har hört henne gråta över hans sjukdom... jag har hört hennes oro och sorg många gånger... så jag hoppas verkligen att hon slipper få något dödsbud gällande honom Ialla fall inte i det här livet...
Men skulle det bli så, så förutsätter jag väl att du och din syster finns där och tröstar...?

Vad du menar med din fråga om mina ord skulle vara uttryck för att jag skulle kunna gå vidare i mitt liv, och att det isåfall skulle finnas andra sätt för det... ja, jag förstår inte riktigt frågan, och sen undrar jag vilka andra sätt du syftar på? Gå vidare... hur skulle jag kunna göra det, Cecilia? Jag älskar ju Sven-Erik. Det har jag ju alltid gjort, och det skulle vara en mycket futtig kärlek om den försvann bara för att han blev sjuk. För mig går det att överleva en dag i taget... rätt bra ibland, sämre andra stunder... för nu måste jag måste lära mig att leva utan honom.

Att du tog så illa vid dig av mitt inlägg kan jag bara beklaga, och kanske ska du inte läsa min blogg fortsättningsvis. Jag har ändå alltid försökt att respektera dig, oavsett dina åsikter, men din kommentar ikväll får belysa den ganska respektlösa oförståelsen och den oempati som jag fått tillbaka. Å som alltid funnits där...
Sist, men inte minst... tala för dig, låt andra tala för sig. Och om du tolkar mitt svar som elakt... så är det inte menat så. Jag blev bara ledsen... igen.

Ha det bra/Elisabeth...