söndag 31 maj 2009

Men fika på balkongen...


... måste man göra när solen skiner!

Jonas blir kvar...

... på sjukhuset. Nu får han antibiotika, insulin, och näring i droppform. Han får inte behålla någonting... har kräkts "24 ggr på 4 timmar... hostar... och alla organ höll på att slås ut, så det var bara en fråga om tid... infektion i kroppen... och ingen som helt motståndskraft".

Det är när man hör sådan här som man vill slå någe hårt... någe riktigt riktigt hårt i huvudet på honom! För det här blir resultatet då man missar att ta insulinet... och dessutom fuskar med maten!

Älskade älskade Jonas...

lördag 30 maj 2009

Man får vara ledsen....

... sa jag till Carolina, alldeles nyss. Man får vara ledsen också... och visa det, sa jag. Vi kämpar i varje liten pyttasekund med att hitta styrka, försöka se det positiva i allt, le åt nuet, och skratta åt världen... men en viktig sak... man måste också få tillåta sig att känna... å man måste också få säga.... "idag, eller just nu, så känner jag mig bara så himla ledsen... gråten ligger i halsen.... jag vet inte riktigt varför... fast än solen skiner... å fast än vi ska grilla med morfar och mormor, och bror med familj idag... så känner jag mig bara så där så att jag vill gråta just nu..."
Så måste man också få säga. Så måste man också få känna....

Det är modigt, säger jag också till henne. Verklig styrka. Att våga visa att man är ledsen, och stå för det. Precis som vi kan visa...

.... nu ringer mamma och berättar att Jonas (min lille store son) har åkt in med ambulansen inatt. Låg skyhögt i blodsockret (han är diabetiker), och feber... han är inlagd.

Svälj ned.

fredag 29 maj 2009

Sånt som är viktigt....



... för mig.

Gå vidare. Eller rättare sagt... inte gå vidare

Man går inte vidare.... ... man går med! Många har sagt till mig att nu måste vi gå vidare, och så har jag också tänkt emellanåt. Men hur jag än tänker mig de orden "gå vidare", så kan jag ju inte gå ett endaste litet fotsteg framåt utan att han är med. Så är det ju... varje dag.Vi går inte på samma vägar nu... men jag går ändå bredvid honom. Så tror jag det är för de flesta som blir anhörig till någon som drabbas av sjukdom.... man går med. Oavsett vad eller hur... oavsett var eller när... man går med. En del kanske bara orkar gå med i sitt hjärta... andra kanske orkar att gå med, och vara nära rent fysiskt... men hur det än är... man går med. Så oavsett var han finns - jag går med!

Men förresten, det gör också varje människa som hjälper en annan... de går med. Jag har mött flera här...

Den här veckan har varit lite annorlunda... på ett bra sätt. För det har hänt lite mer än att bara vara med oss! Vi har varit på en himla trevlig middag hos min bror, hans tjej, och deras barn. God mat och trevligt sällskap... ja, det är väl om något en livlina nu... och när en ljuvlig liten 4-åring bestämmer sig för att uppträda med att sjunga alla verserna i "Lille katt"... ja, men då kan man bara njuta av stunden... och bara just då, och just där, känna en försiktig glädje över att livet också är vackert!

Igår hade jag en underbar nästan heldag tillsammans med en vän. Som jag har lärt känna på bloggen... och vi fikade, pratade, skrattade, åkte bil, strosade i affärer, och hade en sådan där dag som jag hade så många av i livet förut, men som nu liksom bara reducerats till nästan noll. Å det kändes precis som med middagen tidigare i veckan... en försiktig glädje över att livet också är vackert!

Så livet går... och jag går med.

torsdag 28 maj 2009

Vara vänner...

... "det bästa av allt... när det blåser tungt och kallt.." sjöng Cyndee Peters och Eddie Oliva. Jag kan bara hålla med.. och jag är oerhört glad, och rädd om, de få jag har nu. Som min bloggvän trollmor, som kommer hit idag.
En livlina som brukar ha med sig mycket skratt och glädje...

"En vän är den som känner dig som du är,
förstår var du har varit, accepterar vad du
har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa."
(William Shakespeare)

onsdag 27 maj 2009

Det blev ingen trädgårdsdag...

ute hos SE igår. Jag hade fattat fel... den var i förrgår, måndag.Det var bara att bita i "suräpplet"... men å andra sidan, jag mådde ändå inte så bra den dagen, så det var nog lika bra det! Jag hade helt enkelt tagit mig vatten över huvudet... trodde i min enfald att jag skulle kunna göra ett "tvärryck", med städning, putsa köksfönstren, tvätta, prata med soc, gå hundpromenader, handla.... ja, alltihop skulle jag hinna, och jag gick ut stort på måndagmorgon. Behöver jag skriva att det var dömt att misslyckas? När eftermiddagen kom så satte jag mig bara i soffan och grät åt alltihop... och då var det riktigt eländestungt. Men nu... ja, kanske lärde jag mig ändå något av det! T ex vikten av myrsteg...

Tisdag blev en bättre dag. På många sätt.
Jag pratade länge med SE i telefon...
Vi blev bjudna på middag hos min bror F....

Men jag skriver om det senare... för alla "prat" med SE är viktiga att minnas. Å att bli bortbjuden på middag... det är livlinehändelser. Vi kommer ju inte iväg på så mycket nu...

tisdag 26 maj 2009

"Café Gärdes"....



... har du varit där någongång? Nej, jag tror inte det... men kanske har du varit på andra "caféer" i ditt liv, där trygghet och glädje serverats på stora fat, och koppen har varit fylld med både lycka och skratt. Koppen och fatet som du sedan fått med dig... och idag bevarar som ett av dina dyrbaraste minnen.

Mitt "café Gärdes" ligger bara en liten bit härifrån, på Gärdesvägen 26. Ett litet gult barnrikehus som byggdes av min morfar och min mormor 1943. En stor del av min uppväxt tillbringade jag där... bland mormors vinbärsbuskar, på gungan mellan björkarna, i bäddsoffan med mormor, vid köksbordet fantiserandes om molngubbarna på himlen, lekande med Kvarten (mormors hund), springa olovandes till Hagaparken.... och alltid, alltid fanns mormors kaffehurra på spisen. Den som hon ställt lite sådär på sidan... på halva plattan... så att den skulle vara redo när någon knackade på dörren... och det gjorde det ofta. "Café Gärdes" föddes där.... och jag fick med mig, varje gång jag var tvungen att åka därifrån, den största koppen, och det största fatet, med den mest bärande trygghet och kärlek som ett barn, och sedan en tonåring kan få. Mitt café Gärdes, med de tryggaste minnena...

Mitt "café Gärdes" övertogs 1985 av min älskade morbror T. Mormor hade då bjudit på sin sista kaffekopp... eller som jag tänkte, nu fick hon bjuda på himlakaffe istället. Å min morbror axlade cafétänket med den äran... och många är väl de kaffekoppar som jag blev bjuden på hos honom... både bokstavligen och på andra sätt. Många är också de gånger Carolina och jag satt där ute på bron och fikade... och ofta dök det också upp fler gäster där på den lilla gula gården. Mitt café Gärdes, med de finaste minnena...

Mitt "café Gärdes" blev mitt 1998. Mitt. Mitt och Sven-Eriks. En av de vackraste gåvor livet bjöd mig... och jag kände det som att komma hem igen. Det kändes som en stor gåva från hon som satt däruppe och serverade himlakaffe nu, hon visste vad jag behövde de här åren innan allt skulle rämna... "café Gärdes"! Hur många kaffekoppar och fat bjöds jag inte på nu... i form av lyckliga, trygga och bärande stunder. Grillkvällar på altanen, fika tillsammans på bron, skratten och tokigheterna, hemliga möten, hundra garagekvällar... och sen alla dessa tusen måste- och förlåtkramar i köket. Det var vår liv... vårt "café Gärdes". Där kaffehurr... nej, jag menar kaffebryggaren alltid stod på. Vårt "café Gärdes", med de lyckligaste minnena...

..........

Nu är det inte längre så. Nu är inte det lilla gula huset på Gärdesvägen 26 längre vårat. När SE blev sjuk så kunde vi inte längre bo kvar. Allt gick så fort... då 2005. Från en sommar med undersökningar och bekräftelse på sjukdomen... sälja huset... flytta... börja om på nytt... med någonting svårt och fasansfullt, till att jag aldrig hann ta adjö av mitt mest älskade "cafe Gärdes". Det fanns helt enkelt inte tid eller ork för det då....

Så jag gör det nu. På mitt sätt. Genom att gå förbi där... och minnas alla de år av glädje och lycka som jag också har fått uppleva i mitt liv. Å hur vemodigt svårt, och längtansfullt det än känns... så finns där en trygg vetskap... jag kommer alltid att ha kaffekoppen och fatet fullt med lyckliga minnen från mitt, och vårt "café Gärdes".

Den tryggheten, och de minnena, bär mycket nu....

söndag 24 maj 2009

Man måste försöka...



... se solen! För om man bara ser den minsta lilla strålen, och känner värmen som bär ner den... jo, men lite går det ju då! Så där en pyttastund i taget... och det räcker bra.

Jag ska känna värmen från solen nu.... och diska!

lördag 23 maj 2009

Med stilla vemod...

... och sorglig längtan. Så kändes det att gå hundpromenaden med Pontus P nu ikväll... när jag gick genom Hagaparken, och sen tog in på "våran gata" (där vi bodde förut).
Jag ville gå in... se garagedörren på vid gavel... höra radion spela för halva kvarteret... se SE stå där ute på altanen, med bar överkropp och glasögonen på huvudet... och höra honom säga: "nu morsan, har jag snart grillat färdigt".

Så det blev tufft att bara gå förbi "vårt" lilla fina gula hus. Ingen garagedörr öppen.... ingen radio som skvalade... och sorgligast av allt... ingen SE som stod och väntade.
Det var bara alldeles stängt och tyst.

Så kommer man hem hit... och det går det med.
Carolina är på "kulturnatta", och jag ska koka mig en kopp kaffe...

Våren är lite jobbig...

Kakburken...



... gick att vända lite på igår.

Besök hos sina föräldrar, fika, åka bil till Coop och Rusta kanske för många bara är vardagsnära händelser i tillvaron, och något man aldrig skulle komma på att sätta upp på listan som skänker från ovan... men för oss var det en sådan skänk... på flera sätt... och hjälp att vända lite på kakburken. Å att storebror också följde med var nog det viktigaste för Carolina...

Å vi slapp att äta gröt till middag! Nej, jag klagar inte... gröt är både gott och nyttigt... men ibland känns det lite enahanda och trist... så är det bara. Men igår... kom min pappa och tryckte 500 kronor i handen på mig, och så sa han.... "nu handlar du lite mat...o så pratar vi inte mer om det!" Min pappa. Det är då man glömmer precis allt annat... svårt och trist... ensamhet... dumma ord... och man känner bara den där gråten som vill upp. (Han vet att jag avskyr att ta emot sådan här bärhjälp... han vet också att jag inte har råd att säga nej... och därför gjorde han "pinan kort"!) Jag sa tack... å jag säger det igen... Tack. Snälla.

När jag sedan klev in genom dörren här hemma... så kände jag det! Förvissningen. Hoppet. Styrkan. Nästan så att jag kunde ta på det... Inte som en stor och stark brusande fors kanske... utan mer som en liten porlande bäck som kom rinnande.... "jo, men det går nog det här också!"

Tack mamma och pappa. För er hjälp att vända lite på kakburken...

..........

På tisdag är jag bjuden på "trädgårdsdag" borta hos SE. Om jag orkar så ska jag fara dit... men just nu ska jag njuta av solen, och dagen som jag har fått idag. Med lite porlande känsla sådär...

fredag 22 maj 2009

Men nu...

... kommer det strax lite bärhjälp!
Pappa kommer och hämtar oss... och bjuder på fika hemma hos dom!

Knacka på...





... någons dörr, hur svårt kan det vara? Verkligen och bokstavligen? Hur svårt kan det vara att knacka på någons dörr, veta att någon där innanför har brutit ett ben i själen... och veta att man gav lindring bara genom att knacka på. Bokstavligen det också...

Jag förstår inte det... varken måndag, tisdag, onsdag, torsdag... eller idag, fredag, gör jag det!

När SE fick sin diagnos så sa kuratorn: "Vad många inte förstår, är att när man får en diagnos på en demenssjukdom så är det inte något slutgiltigt... utan det är början på en lång och svår resa." Å så är det.... och oftast längst och svårast för de anhöriga. Varje dag nu... Det är ju inte bara för att, som man säger att det är "de anhörigas sjukdom"!

Men det finns också, mitt i detta elände, och om man väljer att försöka "vända lite på kakburken" stunder och tillfällen då man kan hitta lycka och glädje också. Stunder som får en att orka... Både med den som drabbats... och i sin egen nya verklighet.

Men för att kunna göra det... så måste man först och främst vilja se det. Å det är svårt... mycket svårt på den här vägen. Sedan... och det är det viktigaste... man måste man ha lite lyfthjälp. Inga "kakburkar" i världen går att vända på, om man ska göra det helt själv. Inte i ett sådant här läge....

Jag tänker på ett citat av Stefan Einhorn:

"Om jag inte tar vara på mig själv, vem skall då bry sig om mig? Men om jag enbart tar vara på mig själv, vem är då jag?"

Men mest tänker jag på Carolina...


..........

Viktigt skriv för mig... och inte kritik till någon. Att försöka vara medmänniska har alltid varit en ledstjärna för mig... och nu, i skuggan av SE:s sjukdom, har insikten om medmänsklighet och vänskap vuxit sig allt starkare. Vad som är vad... och vad som inte är det! Istället för att välja att inte knacka på hos grannen... inte fråga om han kan bjuda på kaffe... inte vilja låtsas om att han har förlorat sin fru och har det svårt... så IDAG skulle jag banne mig knacka på!!

Så... så stor medmänniska jag än tycker mig vara... jag hade en granne... och jag valde så. Jag knackade inte på.... han var ju bara en granne som bodde lite längre ner på gatan... det var ju faktiskt inte mitt ansvar... det var ju livets gång... bara en granne... som jag dessutom tyckte var en riktig ettergubbe!

Jag skäms när jag skriver det.... men aldrig aldrig mer ska jag låta bli att knacka på någons dörr om jag vet att jag kan hjälpa någon som har brutit ett ben i själen!

torsdag 21 maj 2009

Den lyckliga sorgens längtan...

... jo, men så skriver jag. Den rubriken passar bra att sammanfatta gårdagen med. Att få vara lycklig en stund, mitt i den sorg som också måste levas. Sen tar man med sig lyckan av just den stunden... för honom måste man lämna... igen... fortsätta leva sorgen... och känna den mest oändliga längtande längtan. Efter honom. Bara honom... inte vem han är, eller vem han var. Bara längtan efter hans närhet... och det är för mig den lyckligaste sorgens längtan!

När jag gick till Gammlia så var jag lite fundersam på hur SE och Pontus P skulle reagera när de sågs igen. Det var ju ett tag sedan... Framför allt så undrade jag hur SE skulle reagera... skulle han känna igen den som varit hans "skötebarn" i så många många år... skulle det finnas någon liten tråd, eller reva i molnet, som väckte minnen? Eller skulle Pontus P bara vara som vilken liten rolig och hoppande hund som helst för honom nu? Hur skulle Pontus P reagera....?
När vi kom ner för backen hade SE precis klivit ur taxin, och stod och hjälpte en av sina kompisar att kliva ur.... jag ropade på SE.... och Pontus fick upp världens fart.
När vi kom fram så hoppade Pontus P direkt fram, och upp på SE... viftade på svansen och småskällde, nästan som om han ville berätta hur glad han blev... och jag såg att SE blev glad... och glömde alldeles bort sin kompis som han höll på att hjälpa.
Men inte med ett ord så sa SE något som tydde på att han mindes just sin Pontus... inte hans namn, inte att det var länge sen, ingenting. Bara skrattade och kliade honom... precis sådär som han brukade göra förut.
Så jag vet inte.... men jag bestämmer mig för att i deras hjärtan så slog det iallafall an en sträng. De har bara lite svårt att uttrycka sig nu... av olika anledningar!

Å mig.... ja, det var som om vi sågs för två sekunder sedan. Han såg inte det minsta förvånad ut när han fick syn på mig.... men jag hade nog väntat att han skulle fråga hur jag hade hittat dit, eller hur jag hade hittat igen honom, eller någon annan av de standardfraser som han brukar ställa när vi ses. Men ingenting.... för honom är jag ju nästan bara vem som helst nu. Jag vet det... och ont gör det. Men så är det... minnena och lyckan om oss är mina att bära nu. Mina och Carolinas...

En grillstund att minnas på många sätt. Naturligtvis för att jag fick ha SE bredvid mig... men också för att jag kände mig så oerhört privilegierad som fick sitta med i denna ring av så mycket värme och omtanke. Personalen som såg till att "Agda" var varm om händerna, att "Kalle" hade fått senap på korven, strök någon över kinden, skrattade tillsammans med "Olga" över någonting, och så.... precis så.... nästan så att man kunde ta på det... glädjen och värmen mitt i spring med korvbröd, mera dricka, grilla mer korv, räksallad här och potatissallad där, hälla upp kaffe, mer korv, hämta servetter.... ja, listan kan göras lång på alla dessa underbara, verkligen underbara människor, som gjorde dagen till en sådan upplevelse... eller som en av de boende sa flera gånger.... "ja, det här var nog det bästa"!
Å jag tänkte... "jag beundrar er så oerhört mycket... ni som får SE, och alla hans nya kompisar, att känna sig så trygga och lyckliga i sin värld nu... så hoppas jag att jag får det en dag!"
Tryggheten och lyckan blev ju också min.... jag vet att SE har det bra.

Men... o tänk att det alltid ska finnas något litet men som ska lägga smolk i glädjebägaren? Men det fanns där, eller rättare sagt, det kom när jag såg SE:s naglar. Å varför jag skriver om det är INTE för att på någe minsta sätt lägga det till last på den underbara personalen, och inte heller för att skriva något nedlåtande om SE.... det är bara för att visa på hur denna sjudom tar ifrån en allt vad personlighet och insikt om sig själv heter.
SE:s naglar såg ut som riktiga tjejnaglar! Långa... riktigt långa... speciellt tumnaglarna. Å inte var de särskilt rena heller. Men han... som varit så dödens noga med att alltid ha rena och korta naglar.... både på händer och fötter... nu skrattade han bara åt mig när jag frågade hur i allsindar han kunde ha så långa naglar... "rena tjejnaglarna", som jag sa till honom.
För mig blev det en chock. Att något som jag visste varit så viktigt för honom... nu var helt borta. Långa naglar... som ett synbart bevis på att det som en gång varit så viktigt för honom, nu bara flytt till dimmorna. Bort. Finns inte mer. Jag kommer att bära denna syn länge... och vad värre är... jag vet ju att det här är bara början på allt det som ska fly. (Men sånt tänk får man stoppa undan fort nu...!)
Jag pratade med hans kontaktperson U, och hon blev lika förfärad som jag... sen sa hon till SE att "nu blir det nagelklippning när vi kommer hem"!
"Jaså, du säger det du..."skrattade han bara.

Sen när vi skulle gå hem, och de skulle åka tillbaka till boendet, så gjorde jag som vanligt... gjorde pinan kort och ljög! För det skulle ju inte gå att börja säga "hej då... vi ses snart... var rädd om dig... jag älskar dig"... och allt sådant viktigt. Inte kramas länge och vilja hålla kvar. Det skulle bara förlänga, eller skapa en plåga... för mig... men allra allra mest för honom. För han skulle inte förstå varför jag vore ledsen.... eller så, vilket vore det värsta, så skulle det spricka upp "en reva i molnet" och han skulle bli helt helt förtvivlad och ledsen. Å då skulle jag bara dö där...
"Ja, men du jag går och fixar lite vatten åt Pontus P... så kan du ju hjälpa till här så länge, dom behöver nog hjälp med rullstolarna.... å så ses vi sen... " sa jag. Som vanligt hurtigt. Alltid.

Sen när jag gick bortöver... så vände jag mig om... två gånger.... jag såg att att tittade mot mig, liksom runt omkring sig.... jag vinkade... men han vinkade inte tillbka... ingen av gångerna. Sen vände han sig inte om mer...

Jag gick hem. Tom.

Å när jag skulle sova så satt jag fortfarande bredvid honom där på stenen...

tisdag 19 maj 2009

Depp på depp...

... blir jag! Så har det varit några dagar nu.... å när jag skriver depp, så menar jag tungt som i en "oljebålja"! Alltså en tung djup balja full med olja, och man bara simmar omkring där, utan att veta hur man ska ta sig upp. DET är tungt, ska jag säga....
Eller egentligen så blir jag arg! Frustrerad och arg på för att jag av någon till synes outgrundlig anledning bara hamnar i "oljebåljan" vissa dagar och stunder.
Arg på mig själv.... för jag förstår inte varför mitt inre bestämmer sig för att göra som det själv vill, utan den minsta hänsyn till vad jag, Elisabeth, tycker och vill!
Jag vill inte vara i någon "oljebålja"! Jag vill vara den Elisabeth som fixar det här... Jag vill vara den Elisabeth som är stark och modig! Jag vill vara den Elisabeth som kan börja om igen... Jag vill vara den Elisabeth som kan stötta andra.... Jag vill vara den Elisabeth som jag tror fanns där förut.
Oljesanering? Jo, men det är ett bra tänk.... och jag jobbar på det.

Sen, när man simmar omkring i den här baljan, så blir mycket förminskat och inte sett. Som om någon är snäll... som t ex i lördags... då min syster tyckte synd om oss, och skickade via ombud (min pappa och min son Jonas) hit både färdigmat och godis så att vi skulle kunna mysa lite! Det var gulligt gjort, och vi blev glatt överraskade... och hade lyxlördag hela kvällen! Men jag hade inte kraft nog att vara riktigt så glad som jag kanske borde ha varit.... jag menar, visst var jag glad, förvånad, och tacksam över att denna input, som gjorde att vi kunde lyxa till det lite, men samtidigt.... jag var bara så himla ledsen ändå. Där i oljebaljan....

Men oavsett vad... och oavsett om jag befinner mig i en oljebalja eller inte... jag är inte ensam... jag har Carolina... och "inputtar" behöver vi mycket av nu.
Som imorgon
.... då ska jag åka och grilla på "Gammlia" med SE. (De ringde från boendet igår och frågade om jag hade lust att föja med. Men så glad jag blev över det.... jag och SE grilla!! Det är stort! Det är en gåva.... balja eller inte!
Som i att Carolina snart har gjort bort alla 757 miljoner prov i skolan... även Warzawapakten och Nato.
Som i något annat... en dröm som jag inte skriver en bokstav om nu, men som jag hoppas ska bli verklighet. Det vore oljesanering om något....

Nu ska vi äta kroppkakor... och jag hoppas "oljebåljan" håller sig borta ett tag nu!

söndag 17 maj 2009

Reva i molnet...



... brukar jag tänka. När vissa sådana där stoppaundantänk poppar upp. Inom mig ser jag den lilla revan som öppnar upp en klar himmel bland de stora och tjocka molnen under en kort, kort sekund.

Det är så jag måste tänka att hans minne fungerar nu.... att vi bara finns där i den där korta korta sekunden, som en liten reva i molnet... men lika fort har revan slutit sig... molnen har fyllt igen, och vi är borta.

Det är så jag måste tänka när rädslan kommer "undrar om han funderar var vi är någonstans.. undrar om han längtar efter oss... undrar om han vill åka hem... till mig och Carolina... undrar om..." ja, det kommer många sådana tänk ibland. Undrar om...

Revan i molnet blir min logik. Att så är det. Den liknelsen har kuratorn på geriatriken gett mig. "Tänk så, Elisabeth..." har hon sagt. För känslomässigt så vill det inte gå in i huvudet på mig... där finns ännu den yttersta rädslan att han saknar och längtar.... att han vill åka hem... att han undrar var vi är någonstans. Iallafall att han gör det ibland... och det är då jag måste mana fram bilden inom mig.... molnet som fyller igen revan. Kanske har han sina små revor av minnen om oss... hans älskade lill-kajsa, och hans Bettan.... men att vi försvinner lika fort som tanken och känslan har funnits där... revan sluts.


Det är nog bara då som jag tackar Gud för att det finns stora tjocka moln på himlen...

......

Skulle skriva om igår.... men det får bli senare i dag. Den blev inte riktigt som vi tänkt oss... istället för latte så blev det varm korv. Å istället för gröt så blev det färdigmat och godis... någon tänkte på oss. Nu ska jag plugga Warzawapakten och Nato med Carolina....

lördag 16 maj 2009

Lyx och flärd...


(Rådhusesplanaden, Umeå)

... är ju inte precis några huvudingredienser i vårt liv nu. De flesta dagar.... ja, men ni vet hur det är... räkna korvören, vända på slantar, äta mycket gröt, och bara vänta tills "pris ske Gud, här kommer skatteåterbäringen-tänket" kommer i slutet på varje månad.
Det är tråkigt, men nödvändigt... så därför försöker jag ändå att "lyxa" till det lite emellanåt i vår vardag. Det skulle bara inte gå annars....

Så därför har jag bestämt att idag ska vi ha lite fest! Vi ska ta en promenad ner till biblioteket och hämta böcker, och sen ska vi lyxa till det lite med en latte från Sandy´s! Å sitta i parken längs Rådhusesplanaden, och njuta av solen, och kika på folk. Jo, men det blir perfekt... och hur klyschigt det än låter, så är det ju så det är... livet blir vad man gör det till. En latte kan faktiskt göra skillnaden på mycket...!

Ikväll ska vi se schlagerfestivalen, och dippa morötter och gurka. Har vi bestämt...

..........

Igårkväll pratade jag med SE i telefon. Å som vanligt var han glad och på bra humör.... vi pratade mest om vädret. Men han hade inte tid att prata så länge... det var fika på gång. Men han sa iallafall "puss puss" innan vi la på. Det brukar han inte göra.... så det värmde. Än om han nu kanske sa det bara för att jag sa det... så spelar det ingen roll! Det får bli mitt finaste pusspussminne.

fredag 15 maj 2009

Många tänk...

... får snabbt stoppas undan. Men de har ju en benägenhet att att poppa upp ändå, precis lite som dom vill, och när dom vill.
Som nu... när jag gick på konsum... så kom en sådan där stoppaundantanke farande från ingenstans. Än fast jag hade Nat King Cole och "You are my sunshine" i hörlurarna....

"Tänk om du inte skulle få minnas det som du bär närmast närmast hjärtat... att du inte skulle få minnas och känna kärleken du har till Carolina...." tänkte jag.

Å jag kände paniken komma... kräkrädslan... förlora henne.... men Gud... jag höll på att börja gråta där vid övergångsstället.
Ja, men... blev jag inte bara lite galen på mig själv... hur dum får man vara egentligen... fort fort fort bort med det tänket. Tänk på mjölk och ostbit istället... tänk på att ni ska mysa ikväll... ja, tänk på.... vad som helst. Tänk på allt som inte gör ont, och som bevarar det braa just nu!
Det gick bra... den här gången också.... men det är en ständig kamp med dessa stoppaundantankar!

Men nu har vi fikat lite tillsammans.... och det blir en bra kväll. Med mys.

Någon gemensam nämnare...

... för mina tankar om soliga dagar, ensamhet, och drömmar hittar jag inte. Mer än att de är just det... mina tankar. Om nuet och framtiden...

Soliga dagar borde ju ge samma känsla oavsett om det är torsdag eller fredag... kunde man ju tycka. Min sol steg upp nästan exakt samma tid idag, som igår... och ändå var gårdagens förmiddag bara ett enda stort depp! Jag sov i samma säng, jag drack morgonkaffet i samma rumssoffa, jag duschade bakom samma fula draperi, jag gick genom samma park med Pontus P.... ja, precis som jag gjort nu.
Å ändå så känns den här morgonen så helt annorlunda... så mycket lättare än igår morse... varför då?
Kanske beror det bara på att det är så här det är... att somliga dagar och stunder är som "döden i grytan"? Då sorg och saknad bara har valt att lägga sig som ett lock över en... oavsett hur man försöker att kämpa emot.
Kanske beror det på att man någon försöker hjälpa en att lyfta på locket endera dagen.... visar omtanke?
Kanske beror det på att någon kommer och knackar på dörren just då... drar grytan från spisen, och skingrar ens ensamhet?

Ja jag vet inte.... men det blev ändå en bra dag igår, trots förmiddagen! Min mamma och pappa kom på fikabesök, och med sig hade dom min lilla "kapten" med sig! De som följt mig vet att jag menar min lillebror K, som tagit sig igenom många stormar på sin lilla bräckliga livsskuta! Vad glad jag blev över att dom kom! Himla glad...

.........

Ensamhet och drömmar. Hade jag också tänkt skriva om.. men det får bli sen. Ett eget inlägg.
Nu ska jag ut och "shoppa" på Coop Konsum... typ!

onsdag 13 maj 2009

En liten, liten tanke...

... smög sig in nu. Nej, nu ljög jag... den smög sig inte alls in. Å den smög sig framförallt inte in nu! Tanken har funnits där länge... så skrämmande och fasansfull så den måste för det mesta hållas djupt gömd i mitt innersta. Men den finns där.... tanken som skrämmer mig mer än något annat!
Vad skulle hända med Carolina om det hände mig något? Vem skulle då finnas där för henne? Med finnas där för henne, menar jag var skulle hon då finna den trygghet och tillit som hon idag bara har till mig... och som hon hade hos sin pappa.

Jag vet också att det är en mycket stor rädsla hos henne.... "mamma, om du skulle vara med om en bilolycka eller nåt, vad skulle hända med mig då?" har hon frågat många många gånger.
Då skulle jag vara en mycket oförstående mamma, om jag inte tog hennes oro på allvar, utan bara sa till henne att inte måla upp såna hemska scenarier.
För hennes oro är helt befogad! Hon har redan förlorat en förälder, så hon vet hur fort det kan gå att förlora en till. Det är en svår rädsla för varje barn att bära... och än svårare blir det, om hon sen i den rädslan inte känner att det finns tillit och trygghet någon annanstans att få. Att hon blir helt ensam...

Vi måste tro på att det fixar sig på någe vis isåfall.... och som jag har sagt till Carolina flera gånger, jag kommer ändå alltid att finnas här bredvid henne... oavsett vad. Vår kärlek är bandet över vilken bro som helst.... DET ska hon tryggt veta och känna!

.... som blev en liten större tanke nu!

Det finns hopp...

... för mänskligheten!
Så tänkte jag... och så var jag tvungen att skratta lite åt mitt eget tänk.
Men så kändes det... när jag stod där och strök eländeslinnegardinerna idag, och Nat King Cole fick mig att nynna med och göra små danssteg tillsammans med strykjärnet. Nästan så att det gick som en... ja, som en dans, att stryka eländet.
Då kan man helt enkelt inte tro någe annat... än att det finns hopp både för mig och mänskligheten... för jag avskyr att stryka!!

En bra dag med mig och Pontus P. Carolina har kommit hem, och nu ska vi äta gröt.
Sen dippar jag nog en stund på soffan...

..........

Imorgon ska jag skriva om någe svårt. Svårt, men också viktigt för mig. Redan nu måste jag börja.... ha en beredskap, en insikt, och ett tänk.... SE blir inte friskare... och jag måste vara beredd att möta varje förändring som kommer nu. Imorgon.

tisdag 12 maj 2009

Lyckan kan vara...

... en trasig toalett!
Jo, men det kan det! När man sen hör att den som lagar den trasiga toalettstolen bor på ett demensboende... vet inte vem hans fru är... vet inte vilken månad det är... vet inte att han har arbetat som fastighetsskötare i 16 år... men att plocka isär en trasig toalettstol, fixa det trasiga, sätta ihop den igen... det vet han hur man gör...det fixar han som det vore den enklaste sak i världen!
Då kan man bara känna lycka.... och vi... vi känner oss så himla stolta över honom!

(Hans kontaktperson, som ringde idag för att ändra tiden för den vårdplaneringsträff som vi ska ha framöver, berättade det här för mig!)

Så lyckan kan visst vara en trasig toalettstol... men det kan också vara att strunta i att putsa fönsterna, och besluta sig för att gå och hälsa på sin mamma istället! Det kan också vara att inse att ett IG i ett samhällskunskapsprov inte är världens undergång....

Lycka kan vara mycket.... det beror lite på hur man väljer att se det!

måndag 11 maj 2009

Försäkringskassan...

... och jag. Det är liksom ett kapitel för sig, eller rättare sagt, försäkringskassan, LÄKAREN och jag! Jag brukar för det mesta ha respekt för en människas profession och kunskap, men den här läkaren.... ja, jag vet inte... men när han inte är påläst i den utredning som ändå ska ligga till grund för dagens möte, ändrar ståndpunkt vartefter han läser i den eller jag berättar, hittar ångknappen när vi pratar om medicin... ja, då känner jag bara att jag, fult nog, dumförklarar honom! Helt!
Tjejen från f-kassan var däremot mycket förstående och professionell... lyhörd, och ställde bra och viktiga frågor.

Men ingen av dem frågade vad jag ville!!

Men nu blir det så här... jag ska få en samtalskontakt till att börja med. (För helt plötsligt, som gubben i lådan, så finns det nu möjlighet att få en sådan direkt!! Märkligt? Varför var det inte möjligt när jag efterlyste det tidigare???)
Sen så är jag fortsatt sjuskriven fram till hösten... med ny utvärdering då!

(Detta var också ett delförslag från utredningen som jag gjorde tidigare... samtalskontakt till att börja med. För att så småningom, i ett längre perspektiv, kunna påbörja någon form av arbetsrehabilitering... då jag i nuläget är i lite för dåligt skick för det!)

Så bra eller dåligt avstämningsmöte? Ja, jag vet inte.... men en sak vet jag bestämt! Jag har lite andra planer för framtiden... för hösten! Jag tänker inte stanna här... för än om de, både utredningsgruppen och läkaren pratade om arbetsrehabilitering och deltidsarbete någonstans långt långt där borta i framtiden... så har jag tänkt ta mig dit lite tidigare! Sommaren får bli min trampolin, min egen språngbräda att träna simhopp på...
Å än om jag vet att jag skulle ha behövt alla stöd som finns i världen för att ta mig ner i vattnet och simma mot framtiden... så fixar jag nog det själv också! Ja, jag tror så!

Mot trampolinen....

Avstämningsmöte...

... idag med försäkringskassan. Jag undrar vad de ska säga.... med tanke på vad utredningen visade.
Om de frågar vad jag vill.... vad svarar jag då?
Komma framåt, är ju inte något konkret svar att komma med.
Men det är det enda jag vill.... komma framåt.
Det får bli som det kan....

söndag 10 maj 2009

Kyrkkaffet i torsdags...

... är viktigt att skriva om. Stunder med honom, ännu så länge. Jag brukar skriva om den lyckliga sorgens längtan... för det är så det känns. När man är där så äger man den lyckligaste sorgen i världen, och när man åker därifrån så lämnar man den. Å mitt i den lyckliga sorgen så längtar man efter det som var.... men vet att man måste lämna den ifrån sig varje gång man åker därifrån, eller avslutar ett telefonsamtal med honom. Man längtar så förtvivlat....

"Hur hittade du mig då?" var det första han frågade när han fick syn på mig. Så jag förstod ju att han kände igen mig. Han kunde bara inte placera mig riktigt... mer än att jag var ett bekant ansikte för honom.
Jag gick fram till honom, där han satt på en pall bredvid kompisen B, och kramade om honom.
"Men vad du luktar gott då.... vad har du på dig för något?" sa jag. Kompisen B såg på mig och skrattade.
"Ja, det skulle du allt bra gärna vilja veta..." svarade han. Glad som en lärka...
(I den sekunden... med min näsa mot hans kind... få snusa på det jag snusat på så många miljoner gånger förr... då... då var han bara bara min!)

Sen gick vi in på hans rum... och satte oss och pratade. Jag i fåtöljen, och han på fotpallen. Men det blev mest prat om vädret och Holmträsk.... eller som vanligt, jag pratade och han höll med. För det visste ju han.... om allt det som rörde Holmträsk (hans hemby), och flera gånger sa han: "Jo, nog vet jag det!"
Innan vi sedan åkte iväg... de flesta på boendet skulle också till kyrkan... så hann jag kolla garderoberna lite, och låna toaletten.
Men hela tiden frågade han vad som skulle bli nu.... och jag svarade varje gång... att vi skulle till kyrkan och "gofika".

Det blev en vacker stund i kyrkan. Sommarpsalmer, och vackra hoppfulla ord. Men svårt också... som när diakonissan sjöng den irländska sången. Men det fick ju gå det med...
"Hörru, vad mycket folk jag känner här.." sa han. Hans blick gick sökande runt...
"Ja, det förstår jag... är det någon särskild du känner igen?" frågade jag.
"Ja, jo... han därborta... han är från Mellansel... och hon som sitter där är från Bredbyn... och så är det en massa folk från Solberg här..." svarade han. Folk från demensboendet.. men som i hans värld nu var kända ansikten från hans hemtrakter.
"Men vad du känner mycket folk... jag känner då knappt en kotte här... mer än dig då förstås!" sa jag bara.

Sen blev det fika. Jag och SE fick ett eget litet runt bord att sitta vid. Det kändes speciellt och lite privilegierat....bara vi två. När diakonissan åter igen ställde sig framme vid pianot och sjöng den irländska sången.. då fick jag den största, och den vackraste kärleksförklaring man kan få av någon.... när jag sträckte ut min hand... la den i hans... och han sträckte ut sitt pekfinger och strök mig på insidan av handleden. (Men gud... bara att skriva det nu... vad svårt det blev!) Men han gjorde en gest.... en så välbekant och kärleksfull gest... så där som han alltid gjorde... den fanns kvar hos honom... till mig. Det minnet är mitt i evighet...

När vi sedan stod och väntade på färdtjänsten, som skulle ta oss tillbaka till Tomtebo, så ringde Carolina. Jag sträckte över telefonen till SE, och sa till honom: "Carolina, "dotra" din vill prata med dig!"
Men det blev ett tufft samtal... för henne. För han hade ingen som helst aning om vem hon var. Carolina berättade sedan att hon hade skämtat med honom, och bett att han skulle gå in och hämta lite gofika och ta med sig hem till henne.
"Nej, men inte kan jag det... jag kan inte gå in och säga att jag ska ha med mig lite fika hem till syrran min... det får man inte!" svarade han. Snällt, men bestämt. (Å det var ju helt riktigt egentligen... det visste han ju.... att så kan man inte göra... men det var ju bara det... att Carolina förstod att han trodde att han pratade med någon av sina systrar... jag vet att det gjorde mycket ont i henne!)
"Ja, men vänta.... nu vill Elisabeth prata lite..." sa han sen. Inte... "mamma vill prata".
Men han kom iallafall ihåg mitt namn.... DET var stort!

När jag sedan skulle gå... lämna honom... då var han så trött. Jag gav honom dagstidningen... sa att han skulle sätta sig och läsa en stund... så skulle jag snart vara tillbaka igen.
"Jaha", sa han bara. Nöjd och trött.

Jag tog bussen hem till oss... vårt nya... hem till oss.

Väggklockan i trä...

ligger i delar framför mig på golvet. Den som SE och jag fick av svärfar för många år sen... den som följde med i vårt liv och i vår tid... den som följde med SE till demensboendet... den som han nu plockat sönder, fyllt med papper, lurat in sin nyaste och finaste t-shirt i en plastpåse och lagt som skydd bakom klockan... den ligger framför mig på golvet.

Det är sorgligt.
Den var en del av oss... det som var vi.

Det kommer stunder...

... då man känner att, Nej, nu orkar jag inte mer! Då man inte har ett ben i kroppen som vill kliva upp. Då varken sol eller fågelkvitter hjälper. Då orken att orka inte finns där. Då man helt enkelt inte vill mera....

Det är då man måste göra precis det jag gör nu. Man MÅSTE. Upp ur sängen, vinkla upp persiennen, släpp in lite mer solstrålar... sätt på "What a wonderful world" på musikspelaren... koka kaffe... fika i sängen... dra ett djupt andetag... och leta efter fröet!
Fröet inom en.... det som kallas för livglädje, tror jag.

Jag vet ju att det finns där.... det är bara det, att somliga stunder så är det så så så svårt att hitta det. Det är de stunderna man önskade att det kom någon... någon annan än jag.... som hade med sig input och vattenkanna... som kunde vattna det lilla fröet... så att jag slapp... bara för just den stunden. Då när jag inte orkar och vill själv....

Men.... så med lite hjälp av Louis Armstrong, solstrålar och kaffe, så har man hämtat upp lite av fröet som växer så osynligt där inom en.... och så kan man bestämma sig för att idag ska jag åtminstone städa lite, och bjuda Carolina på nybakad sockerkaka ikväll!

Jag skriver mer sen... nu ska jag kliva upp!

fredag 8 maj 2009

Hade ju så mycket...

... mer viktigt att skriva, både om dagen igår, och dagen idag.
Men jag har ingen ork just nu...! Kanske imorgon, eller på söndag.

Men jag måste iallafalla skriva om denna underbara bloggvän som har gett en stadsböna som jag Lantluft! Hon som jag pratade med nu på morgonen... hon som fick mig att skratta hjärtligt... hon som hade ord till tröst och pepp... hon som kom med något som gav bärhjälp för minnet av gårdagen. Tack, min vän...

Livet är verkligen också en gåva... som kommer med sådan vänskap.
Det är väl då verkligen ett bönesvar om något?? Tack Gud...

Nu ska jag dippa lite på soffan...!

Old Irish Blessing

"Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän,
och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen, må Gud hålla, hålla dig i sin hand."

Denna välsignelse ska jag bära med mig så länge, så länge jag lever.... de sjöng den i kyrkan igår.
Jag och SE... bara vi två på bänken... och när diakonissan sjöng de sista orden... "må Gud hålla dig i sin hand"... då sjöng jag dem tyst för SE. Å jag höll honom hårt i handen.
Minnet var den vackraste gåva att få... men bland det svåraste att skriva nu.

onsdag 6 maj 2009

Jag tänker på Allan...



... Svensson. Hans citat i Svensson, Svensson: "Är magen glad, är människan glad!"

Å visst håller jag med om det.... att det är viktigt att må bra i magen, men det ger också ett vidare tänk... vikten av att må bra på hela insidan.

Å vem bär ansvar för att jag ska må bra i magen? Vem har ansvar för att jag ska må bra på hela min insida?

Jag själv! JAG måste söka det som saknas, och som jag behöver... jag måste finna det som får mig att må bra... och jag måste se, och välja bort, det som inte gör det.

Enkelt? Nej, inte alls! Men det är en liten bit på väg att börja kunna tänka åt det hållet...

..........

Idag har jag haft besök av mina föräldrar...
Imorgon ska jag följa med SE och fika i kyrkan...

tisdag 5 maj 2009

Just precis nu...

... i det lilla ljusaste ögonblicket. Finns lycka här inombords. Bara för att jag ser bilden framför mig... ögonen som kommer att börja glittra snart.... Carolinas.

"Ja, ge det här till Carolina, säg till henne att köpa sig nåt litet fint att ha på sig till examen... tror du att man får nåt för det här?" sa hennes morfar. Sträckte fram 500 kronor. Alldeles nyss var han förbi.
"Ja, jag..... ja, nu vet jag inte vad jag ska säga..." var allt jag kom på att svara. Kände klumpen i halsen.

"Ja, men jag sa ju det... säg till henne att köpa sig nåt fint till examen!" sa han.

Men jag är glad nu.... jag vet ju hur oerhört mycket det betyder... för henne är det ju som att få en miljon... minst! På många sätt....

Just precis nu.

måndag 4 maj 2009

Tankens skuggor...

Tankens skuggor

Hon rör sig i tankens skuggor
Tittar i vinklar och vrår
Bland damm och spindelväv
Även där hon inte vågat titta förr

Med sig har hon ett svärd
Inte för att kriga med
Men det är dags för försvar

Inte bara försvara andra
Hon försvarar nu sig själv

Hennes svärd är väl använt
Men det känns inte vant
Att svinga det i eget försvar

Svärdet är även bra att ha
När hon rensar i snårig terräng
För nu vill hon ha mer plats

Helst utan att skada andra
Men försvara sig tänker hon

(Gisan Dahlström 2008)


Jag är lite låg nu. Det är mycket
som måste levas nu. Det är mycket
att måsta andas nu... tysta andetag
ett tag till.

..........

Carolina har sökt sommarjobb.
Mamma var hit igår.

söndag 3 maj 2009

Hur kan man välja...



(Carolina 2009)

... bort henne? Hur kan man välja bort, att inte vilja finnas där när livet blev grymt och tog ifrån henne det viktigaste hon ägde? Hur kan man välja att vara elak, och hitta på lögner och undanflykter för att slippa ge henne det lilla extra stödet, och peppet som hon hade behövt så väl. Jag förstår inte det...

Vad har hon gjort för att inte bli bemött med samma omtanke och värme av de sina? Vad har hon gjort för att inte få känna sig trygg... älskad... respekterad... värdefull som den lilla människa just hon är.... jag kommer aldrig någonsin att förstå det, och än mindre acceptera det.

Hur kan man välja att inte ens komma ihåg hennes 18-års dag? Hur kan man välja att inte, oavsett vad, visa henne det hon hade behövt allra allra allra mest.... kärlek och omtanke.

Men jag vet ju.... det är svårt, näst intill omöjligt, att låtsas någonting som aldrig har funnits där. Ord är bara futtiga och meningslösa bokstäver om de inte omsätts i praktisk handling...

Det går inte en dag, eller kväll då, som jag ber till Gud att han ska hjälpa mig att förstå det här. Varför somliga kan få gå genom livet och behandla andra så illa som de faktiskt gör.... och jag brukar be: "Gud, kan du inte slå någe hårt i huvud på dom... det spelar ju ingen roll vad jag säger!" Men kanske är sanningen den... och det är väl kanske den läxan både jag och Carolina måste lära oss nu... man kan inte kräva att bli älskad av alla. Inte ens när det gäller familjen....

Man kan skylla på att man själv inte har gått igenom någe liknande, man kan låtsas inför andra att man finns där, man kan säga att man faktiskt inte har tid och har sitt eget liv att leva, man kan tycka att man minsann har gjort både det ena och det andra.... och ändå... till syvende och sist... så har hon suttit så här länge nu... lämnad och ensam.

Hur kan man välja bort henne? SE valde inte. Jag kommer aldrig att välja så.

..........

Det här var ett viktigt skriv för mig. För jag har sagt... tusentals gånger... mig får man trampa på... jag är vuxen och fixar det... men Carolina... aldrig så länge jag lever kommer jag att ge någon rätt att trampa på henne.! Aldrig mer! Som hennes mamma måste jag leda henne till den vetskapen att hon har precis lika stor rätt till kärlek, trygghet, respekt som någon annan.... vi kommer att hitta nya hamnar. Har jag bestämt...

fredag 1 maj 2009

Bortom grymt...

... i slutet på filmen. För en stund sedan.
"Mamma, nu blev det svårt...." säger hon.
Jag tittar på henne. Ser att hon gråter.
"Men gumman... hur är det?" kunde jag bara säga. Jag förstod på en gång.
"Jag vet att pappa skulle ha blivit världens bästa morfar..." får hon ihop orden. Sen brister det.

Filmen hade ju handlat om det. En som blev morfar. Som slutade lyckligt.

Nu hjälper inget abstrakt önsketänkande... "jo, men du vet ju att i ditt hjärta så kommer han ju alltid att vara världens bästa morfar när du får barn... eller... i pappas hjärta så kommer du ju alltid att finnas... och även barnbarnen!" Fast jag sa det ändå.

Då hjälper det bara att hon får förbanna ödet... gråta ut... få vara den lilla dottern som alltmer inser att hennes pappa inte kommer att kunna se, och dela, glädjen och lyckan den dagen hon gifter sig, får egna barn, bildar familj.... för det är så grym verkligheten är.

Jag tröstar så gott jag bara kan.... och nu har det lagt sig. Vi tar ett djupt andetag.

Men bortom grymt... det är det. För henne.

"Töna baj, tätommen..."




... sjöng min son när han var liten. "Sköna maj, välkommen..." var lite svårt för honom att artikulera sig till... så då fick det bli "töna baj...."! Gick bra det med.

Det går också bra att städa och tvätta idag. Vi har gjort det. Vårstäd av balkongen... och storstäd av övrigt.

Nu är det gjort.... nu ska vi bara mysa. Med varsin Dajmstrut ikväll....