söndag 30 oktober 2011

När är alltmer blir var...

... och det känns tryggt att prata lite försiktigt om det.

Söndageftermiddag, och Carolina och jag sitter i köket och fikar lite tillsammans. Vi pratar om pappa... gruvet inför julen... och hon säger att hon gruvar, men vet att det nog blir sista gången.

Så berättar hon ett roligt minne:
" Jag minns inte vad det var om, men jag vart arg på dig... det var nåt jag inte fick och jag blev så arg så jag smällde igen dörren och gick till parken och satte mig i gungan... (och så ser jag hur hon ler vid minnet)... å efter en stund kommer pappa på cykeln... och så säger han: "Hörru Carolina, ska du inte komma hem och äta nu?" (Å hon försöker låta precis som han... med den där tröstande, försiktiga, och lite mörka pappa-rösten).

Vi skrattar åt minnet. Ni vet, så där... längtansfullt och med hjärtat fullt av saknad.
Å så där, när man alltmer vet att är har blivit, och än mer ska bli, ett var.

..........

Nu är det kväll. Idag har dagen innehållit både mammabesök och lillebrorsbesök. En dag att vara tacksam för... men nu är man trött.

Det vore så lätt...

... att känna efter det som gör ont.

Men... det gör jag INTE! Alltså så tänker jag på vilken underbar "inputtar-dag" vi hade igår, Carolina och jag. Vi gick på stan, fikade pepparkaka med lingongrädde, köpte vantar och mössa till Carro, tittade ut och in i tjejbutiker, köpte nya block.... och bubblade på om klädstorlekar, snygga modekläder som vi ska köpa sen, skrattade och höll varandra under armen där vi gick. Det blev den bästa dagen, för vi bestämde så. Hemma dukade vi sen fint för tomatsoppa och gott bröd...

Nu ska jag baka "min billiga pepparkaka", och sen blir det en promenad upp till mamma. Carolina ska plugga.

Det vore så lätt... att känna efter det som gör ont.
Det gör jag... INTE!
Inte nu. Bestämmer jag.

lördag 29 oktober 2011

Vilken märklig känsla...

... att kliva upp med; halsen känns full med gråt, och jag vet inte varför. Det har inte hänt någe speciellt nu på morgonen, tänt mysljus och ätit gröt, ska gå ned på stan med Carolina och gofika... och ändå... ändå så känner jag gråtet som ligger här.
Men kanske är det bara en dröm från natten som gråtet minns?

Nu blir det lite bråttom... duscha, ut med Pontus P, fixa kaffe... och ha en supermys dag med Carolina. En toppendag ska det bli... idag också.

fredag 28 oktober 2011

Julmys...

... med julmust o clementiner. 'Så lite vi har, men så gott vi mår' som min mormor brukade säga.

torsdag 27 oktober 2011

En vit ros...


... fick jag av Carolina igår. Tack min älskade dotter...

onsdag 26 oktober 2011

Tacksamhet...

... är ett starkt vapen.
Carolina och jag pratade om det imorse... och jag stod och tänkte på det nu när jag diskade. Det är det starkaste vapen vi kan välja att ta till när det går som tyngst.

Så:
Idag är jag tacksam för att jag kunde hoppa (nåja, inte hoppa kanske..) ur sängen på mina egna ben imorse. Många kan inte det.
Idag är jag tacksam för att jag har Carolina. Att hon finns, och att hon är den hon är...
Idag är jag tacksam för att jag kunde torka mig själv när jag hade duschat. Min mamma får inte det längre, då de sagt till henne att det är en alldeles för stor belastning på hennes hjärta nu.
Idag är jag tacksam för att jag kan vara fullständigt trygg med att Sven-Erik fick komma till ett så bra demensboende. Många får inte det. Ett boende där jag vet att de tar hand om honom på bästa bästa sätt. Nu när han "sitter därför mest"...
Idag är jag tacksam för att jag kunde prata med mamma igår kväll. Fast hon låter inte så pigg..
Idag är jag tacksam för lingonsyltburken som vi fick av pappa när vi var dit i söndags... gröten blev mycket godare.
Idag är jag tacksam för att jag inte har tandvärk.
Idag är jag tacksam för att jag har en liten fin lägenhet, där jag har en liten Pontus P som ligger i fåtöljen och snarkar.
Idag är jag tacksam för att jag fortfarande kan se texten på teven... suddigt, men ändå.
Idag är jag tacksam för att jag kommer på hur mycket jag har som jag kan vara tacksam över. Solen... gå på RK... gnola till disken... tända nytt ljus... koka mer kaffe... och så. Man får liksom bara tvinga sig lite i såna här tider...

Det är också ett av de vackraste ord jag vet... och jag försöker hålla hårt i det nu. Idag. Imorgon vet jag ingenting om...

tisdag 25 oktober 2011

Till Sven-Erik...

"Ser du någon tår på hennes kind
kan du höra hennes tysta lugna gråt,
ta då hennes lilla hand i din
hon viskar tyst ett ömt förlåt."

Carolina har gått till skolan.
"Åh, Sven-Erik vad jag längtar efter dig!" säger jag högt.

måndag 24 oktober 2011

Jag vill inte skriva om det....

... jag vill inte skriva om det... jag vill inte skriva om det... jag vill... förtränga det.

Idag ringde Desirée från Sjöjungfrun. Sven-Eriks sköterska på boendet. Hon ringde precis när jag stod vid kyldisken på ICA, och skulle ta en Risifrutti. Hon berättade att hon nu var tvungen att delegera lite av sina arbetsuppgifter, och att Sven-Erik därför skulle få en ny sköterska. Så pratade vi på lite om det... och "det blir nog bra" svarade jag.
Sen frågade jag hur det var med Sven-Erik. Jo, sa hon, nu har han blivit lugnare av den medicin han fick, och vi får hjälpa honom igen. Så nu hade de satt ut den extra medicinen.. och det verkade fungera bra.
Men hon berättade också, lika försynt och mjukt som vanligt, att han inte är lika rörlig längre. Inte som förut, då han gick omkring och ville hjälpa... hämta matvagnen... dammsuga... plocka ur diskmaskinen... och så. Nu blïr han istället mer stressad av sådana saker.... och sitter därför mest.

Sitter därför mest.

Det var de orden som jag lyckades förtränga under dagen på Röda Korset. Det var de orden som jag sen gruvade för hela vägen hem... att berätta för Carolina. Hon la huvudet på sned när jag berättade och sa bara: "åh, pappa!"
Ikväll är det de orden som Carolina och jag har lyckats hålla undan med teveprogram och gofika .



Jag vill inte skriva om det... men en dag kanske jag vill minnas... vägen.
Så jag skriver det... bara rätt upp och ned.

Varje dag...

... är ett lån från evigheten.

Jag tänkte på de orden alldeles nyss, men kom inte ihåg var jag läst dem.
Jag tänkte på mamma.

Denna lånade dag är allt jag kan vara säker på, och den kallas för nu.
Det är bara nu jag kan göra något för en annan människa. Den dagen
som våren kommer... som vindarna vänder... som jag har bättre tid...
den dagen kanske lånet har gått ut.
Både för mig och för min mamma.

Mamma, jag älskar dig.
I varje nu och i evigheten.

..........

Jo, jag skriver. Än om frågan kvarstår inom mig... är det lönt? Men på samma ställe inom mig finns det också kvar en liten "Emma-tvärtemot" som vill ställa sig på barrikaderna och kämpa när det blåser som kallast.

Carolina har gått till skolan. Vi har haft julmys på morgonen...
Jag ska gå på Röda Korset. Men först blir det disk, påtår och Pontus P- promenad...

söndag 23 oktober 2011

Gofikastund...


... hos mamma o pappa idag.

lördag 22 oktober 2011

Är det lönt...

... med sådana kommentarer som " Du har verkligen lyckats hjärntvätta din dotter, Vilken tjej som är 20 år vill vara med Mamma jämt och ständigt???? Det är beklämmande"
Den här kommentaren fick jag imorse till "Kan du inte vänta?"...

Är det lönt trots att man vet, och som man skriver till Sven-Eriks systerdotter: "Det gäller att våga vara modig som få när man utelämnar sig och sitt liv till allmän beskådan... alltid, alltid kommer du att möta människor som har synpunkter, och kommer med mothugg nästan vad du än skriver. Men jag tycker du ska fortsätta vara modig..."

Är det lönt att berätta om hur vi igår var till mamma och pappa, och hur pappa hade köpt goda äppelmunkar... en stund tillsammans och gofika som blev inputet för dagen. Både för dem och för oss...

Är det lönt?

...........

Så många många gånger har jag funderat över mitt skrivande... varför skriver jag, och för vem? Är det för mig... för att minnas? Är det för Carolina.... för att hon också ska minnas? Är det för dom vars öde jag delar? Är det för dom vars öde jag inte delar? Söker jag vänskap via bloggen? Söker jag bekräftelse på någonting?

En del svar är jag tryggt förvissad om:

Jo, jag skriver för både mig och Carolina... för att vi ska minnas både det vackra och det mindre vackra sen. Rader som vi kan behöva en dag...

Jo, jag skriver för de som jag vet gör samma resa som oss... de som jag vill ska känna att de inte är ensamma på den fasansfulla resa man gör som anhörig till någon kär som drabbas av demenssjukdom.

Jo, jag skriver för alla de som kanske inte har herr A som närmsta granne... men som väl vet, och känner igen när jag skriver om ensamhet och död.

Jo, jag skriver också för alla de som går bredvid... för att de ska förstå... hur det är mitt i. De kan också vara den livlina som inte bara jag behöver... utan även många andra som läser mina rader. Tillsammans är ett bra ord...

Jo, jag skriver för att få vänskap... eller hur är det med den saken egentligen? Gör jag det? För mig är ju vänskap ett givande och tagande... men just nu har jag inte så mycket givande att ge. Jag är ingen bra vän. Det lilla givande jag har måste räcka till Carolina och mamma/pappa. Men jag tänker att det kommer väl nya dagar... då kanske jag möter någon som inte är en givare, men väl behöver en. Precis som jag nu, måste jag ärligt skriva...

Nej, jag skriver inte för att få bekräftelse... tror jag iallafall. Bekräftelse för vad isåfall? För mig är den viktigaste bekräftelsen att man är älskad och sedd för den man är... och den hittar man nog inte på vilken blogg man än skriver eller läser!

Nej, jag skriver inte för de som är så avundsjuka på den situtation vi lever i att de med spott och spe, och under anonymitetens fega skydd, vill slå på någon som redan har det tufft nog. Fast förlåt mig... egentligen så skulle jag kanske skriva det jag innerst inne känner: Jo, jag skriver för de som drabbats av sådan svår psykisk sjukdom att de inte längre förmår att känna empati , omtanke och sunt förnuft? Jag tar inte åt mig för innehållet i dessa kommentarer... det har jag aldrig gjort... och tro mig, jag har många sparade "elaka" kommentarer, men... ja, jag blir så himla ledsen. För deras skull. Tänk att inte kunna känna empati och omtanke om andra människor??? Då har jag det hellre som jag har det... 15 gånger om.

Men frågan kvarstår lika fullt idag... är det lönt?

fredag 21 oktober 2011

"Kan du inte vänta"...


(Carolina och Sven-Erik sommaren 2007)

... med att gå och duscha, det är så mysigt när du går omkring och "polemasar" här hemma?"

Carolinas ord nu på morgonen. Jag hade tänt ljus både i köket och vardagsrummet... fixat frukost... och fortfarande hördes julmusiken från vardagsrummet. Så så blev det... "polemasning" mysprat, och agera bollplank för den redovisning hon skulle ha idag. Duscha kunde jag göra sen...

Det går lite tungt för henne nu. Många redovisningar och hemuppgifter på universitetet som kräver mycket engagemang, läsförståelse, och eget tänk. I en annan tid, och i ett annat liv, så skulle det kanske varit hanterbart på ett annat sätt... men nu... nu när hon har en ganska så tung ryggsäck att bära på ändå... ja, då blir det som dubbelt tufft.

Så... då gör jag precis som alla andra mammor skulle ha gjort... rycker in! Med det mesta myset... det mesta inputet... det bästa bollplanket... och som jag skrivit förut... med min bästa mamma-försäkran om att "den ljusnande framtid är vår"!

Nu är hon på skolan... men i eftermiddag ska vi ta en promenad upp till mamma och pappa... och ikväll blir det massor av tända ljus, julplanering... och lite gofika till "Idol". Å det blir bra... mamma-magi på högnivå!

..........

Visst finns det här ändå... gömt men ändå så ständigt närvarande. Han. Men just nu... idag.. och samtidigt... så måste jag välja mina slag. Det är ju också en del av den där mamma-magin... barnen kommer alltid först. Oavsett vad. Men...
Igår kväll blev jag hembjuden till min vän M. En liten stund av gott fika och viktigt prat. Hon sa: "Om du vill så kan jag följa med dig ut till Sven-Erik... jag behöver inte följa med upp om du inte vill... men så att du har någon att luta dig emot sen... inte behöver åka därifrån ensam... du kan ju fundera på det"

Jag lovade det.

..........

Nu blir det iallafall inget mer "polemasande" förrän ikväll... men väl lite mer kaffe, och en längre Pontus P- promenad. Jag önskar alla er därute en hand att hålla i, ett hopp att hålla fast vid, och ett liv som håller om er med varma kramar. Var rädda om er...

torsdag 20 oktober 2011

En mysig stortröja...


... i brunt. En famn att tryggt krypa in i, fast jag minns inget ansikte. Å det vackraste havet att titta på genom två fönster på ett stökigt litet hotellrum.
Det var en vacker dröm... o jag vaknade just när havet sjönk undan, och den vackra träbåten stod där och väntade på mig.

tisdag 18 oktober 2011

Nu är jag lite lack...

... eller det har jag varit ett bra tag nu. Å det är bättre med lite adrenalin som håller depptänk och trist borta, känner jag.

Men jag blir oerhört frustrerad när jag läser vad Lars Ottoson (Generalsekreterare Alzheimerfonden)skriver:
Beroende på förändringar i PostkodLotteriets utbetalningsrutiner kommer också Alzheimerfondens medel för utdelning att minska med cirka fyra miljoner kronor under 2011 jämfört med 2010.
Samtidigt som jag ser på teve att Postkodlotteriet är "stolta sponsorer" för Adam Alsings talkshow på tv3!!

Jag skäms! Att pengar som man kunnat använda till bl a forskning, oavsett sjukdom, går till sponsring av en talkshow... och att man dessutom har mage att skryta om det!" Att "lotteriet för en bättre värld" gör världen bättre med en talkshow?
Det är för mig en gåta... 4 miljoner!! 4 miljoner!!

Å jag undar hur många fler fonder och föreningar som fått, och får stryka på foten för postkodslotteriets val av prioriteringar ... och vilka summor det gäller då?

Men det är klart, dom kan ju alltid strunta i forskning och utveckling av en bättre värld, och titta på Adam istället!

måndag 17 oktober 2011

Det är bland det viktigaste...

... att bestämma sig för när man vet och känner hur allt ska bli lite tyngre nu ett tag. Att man har ett tänk... en vision... ett mål... ett måste. Jag sa det till Carolina flera gånger i morse... att "den ljusnande framtid är vår, Carolina!"
Det är bland det viktigaste... att en mamma vet det. Å att hon också skriver det...

Carolina sms:
Nu är jag framme. Ha den bästa dagen. Älskar dig mest:) kram kram

Jag sms:
:) Tack, gumman! Ha en ådenljusnandeframtidärvårbra dag... och med lite jul däremellan! Kram mamman som älskar dig mestast...:)!

..........

Igår eftermiddag kom min lillebror F med flickvän hit och fikade. Det var trevligt...

söndag 16 oktober 2011

Men nu skiner solen...

... och det är en ny dag. Vi biter ihop... och gör det bästaste vi kan av den här dagen! Också.
Idag ska Carolina plugga, och jag ska städa.
(Men jag undrar varför det går så himlens tungt just nu... eller rättare sagt, varför klumpen i magen är så stor just nu... är det för att jag känner hur säcken knyts ihop alltmer?)

Kaffe... och börja städa!

lördag 15 oktober 2011

Jag har tänt ljus ikväll...




... för alla de som förlorat någon. Å med ljusets värme så håller jag dem hårt i handen. Så gjorde, och tänkte jag innan jag såg filmen "Hur många lingon finns det i världen?" En av de vackraste filmer jag sett... med mycket värme och kärlek.
Så står dom där och sjunger... och så sitter Carolina och jag här och gråter för Leif.

Mitt ljus brinner än... här på bordet i vardagsrummet. Filmen är slut, och gråtet har gått över. Men kvar finns värmen och.... ja, det som jag gömmer så bra, tycker jag... sorgen. De sjöng ju precis det jag ville säga... "För du är där när ingen ser mig, du är där när stormen yr, du är där när natten skrämmer, och du är där när dagen gryr...", och de stod ju där jag aldrig vill stå.

Så... än starkare nu så håller jag de som förlorat någon i handen.

..........

Vi fick en fin stund hos mamma och pappa idag. Mamma är trött idag... har sovit dåligt inatt igen. Jag både ser och hör det... hon är ganska rödmosig i ansiktet, och stundtals okoncentrerad och lite virrig. Men hon är glad och tycker att det är roligt att vi kommer...
Pappa har inte sovit så bra han heller... men liksom mamma så håller han skenet uppe. Vilka kämpar!!
Vi har med oss lite gofika, och det blir som sagt en fin stund. Lillebror F med flickvän dyker också upp, och det blir påtår.

..........

Imorgon är en ny dag...

... men så hade hon en önskan.

Carolina vill att vi går ner på stan och köper med oss gofika... och tar bussen upp till mamma och pappa... och gofikar med dem.
Så får det bli idag... "jag vill gärna vara med mormor nu... och morfar förstås" sa hon.

Gofikakontot...

... blir det att använda idag också!

Igårkväll blev det glass och kaffe här hemma... idag ska vi gå ner på stan och köpa med oss någe gofika hem.
Vi ska göra den mysigaste av dagar... så där som vi gör varje helg nu. Fixar input... tittar på sådant som vi ska köpa sen nångång... önskar... provar kläder... pratar och skrattar... många affärer... peppar varandra... och de gånger det inte blir att fika på stan, så köper vi med oss någe hem istället.

Å kanske hittar vi julmust och pepparkakor att ta med oss hem idag...

... och sen så blir det nog en promenad upp till mamma och pappa imorgon. De är rätt ensamma de också.

fredag 14 oktober 2011

Morgonfika på stan...


... med min vän M (kontaktpersonen).

torsdag 13 oktober 2011

Jag ska skriva om mod...

... om det där ordet som är så viktigt för mig, om det där ordet som jag så ofta söker, men så sällan känner. För inte går jag omkring och känner mig så särskilt modig här i världen... snarare tvätom. Feg för att jag inte känner mig starkare än jag gör... feg för att jag inte räcker till för alla som jag skulle önska... och alldeles väldigt liten och ynklig mitt i allting svårt nu.

Å ändå... så möter jag så mycket modiga människor varje dag! Varje dag så tänker jag, eller säger till någon "vad du är modig!!"
En någon som tar hand om sin fru... en någon som vågar ringa till mig, gråta och berätta om hur svårt hon har det... en någon som vågar skicka kort till mig fast jag inget skickar tillbaka... en någon som berättar att hon håller på att bli blind... en någon som ringer och vill bjuda på fika... en någon som orkar gå till skolan varje dag fast livet är ensamt... en någon som vågar skriva:

"Orden i din blogg hade kunnat vara mina. Har gömt mig bakom att han måste landa. Nu skräms jag av, känner han igen mig? Är han arg på mig? Kommer han att reagera negativt på mitt besök? Vet att hans språk är dåligt och att han har blöja. Så det inbillar jag mig att jag fixar men det andra att se honom och att han ev är tom i ögonen. Så just nu är han för mig inte glömd men gömd. O det tynger mitt samvete. Kram vännen"

"VAD DU ÄR MODIG!!!" Min beundran känner inga gränser för alla dessa människor som vågar vara i livet, hur livet än ser ut! Mod önskar jag för alla dessa människor som orkar vara i det svåra... och ännu mera mod för de som har den obändiga styrkan och viljan att hjälpa och bära dem!!

Eller som Carl Snoilsky skriver: "Segerhjälte, ditt namn är mod!"

..........

Igår eftermiddag tog vi bussen upp till mamma och pappa, Carolina och jag. Å där... där kan man väl prata om modiga människor... som varje evigaste dag hittar mod och livsstyrka både för att orka vara i det svåra... och för den obändiga styrkan att vilja bära och hjälpa!
Vi har med oss lite gofika... och vi får en fin stund tillsammans. Mamma sitter som vanligt i sin specialstol vid köksbordet, och pappa sitter mitt emot och servar henne med både det ena och det andra.

Carolina och jag... ja, det går en dag i taget, eller rättare sagt, vi tar två dagar i taget. Mer finns inte utrymme för... vi lever här och nu. Nästa torsdag... nästa månad... nästa år... nja, vi vet inte hur det ser ut då. Men vi myser på... hon går på skolan... jag går på Röda Korset... och vi tänder ljus... ser film... lagar mat... och ja, bara är. Det går bra... två dagar i taget.

Nu blir det mer kaffe...

måndag 10 oktober 2011

Idag är det måndag igen...

... och solen skiner höstvackert.

En ny dag... fylld med tacksamhet och glädje över Carolinas glädje.

En ny dag... för tankar. "Jag vill ju se honom... jag vill ju vara honom nära... jag vill ju hålla honom i handen... jag vill ju vara hans... av hela min djupaste själ vill jag det. Men hur ska jag våga... jag vill inte se hur illa det är... jag vill inte se honom sitta med blöjor... jag vill inte hjälpa honom att äta... jag vill inte höra honom hacka orden eller vara tyst... jag vill inte att han ska titta på mig men inte se mig... jag vill ju inte det... av hela min själ det också. Det är svårt att erkänna det.
Men jag vet att jag måste hitta styrkan någonstans... snart. Fort.

Men nu... ut med Pontus P. Man tänker bra när man går... och njuter av höstvackert.

söndag 9 oktober 2011

Tomten var nyss förbi...



... med en splitterny dator till Carolina!
En tomte som visste hur illa det var med hennes gamla..

Som mamma blir man rätt stum då... som mamma blir man rätt gråtfärdig då... och som mamma blir man i sitt hjärta ödmjukt ödmjukt tacksam för det som hon aldrig kunnat fixa själv.

Tack tomten... förklädd till morfar... eller om det nu var tvärtom!
Tack pappa från din dotter och dotterdotter... och hälsa tomtemor och tacka också!


TACK SNÄLLA...

När gav du någon en kram senast?



Igår fick jag en kram av min pappa. Visst brukar jag krama om honom, men som den lite tuffa pappa han är så har han lite svårare att dela ut dem själv. Men igår...
"Ja, det här förtjänar en kram" sa han, och tog omkring mig.
För små presenter... till honom och mamma... på deras dag.

Jag ska bära minnet av den kramen så länge jag lever...

.........

Carolina har städdag idag... och jag ska ta med mig Pontus P på en vacker höstpromenad upp till mamma och pappa.
Jag tänkte skriva att jag önskade att Sven-Erik hade kunnat gå med mig... men så kom jag på att han gör ju det... varje dag. Jag får nästan tänka bort det istället... eller... jag får ju det... det skulle inte gå annars.

Jag skickar i tanken en varm kram till alla er därute...

lördag 8 oktober 2011

Vita rader av ljus...


... bakom mörka träd. Det finns alltså ljus därborta... jag har bara att ta mig förbi de mörka träden först.

Vi har haft en underbar dag hos mamma och pappa...

Lilla barnbarnet William o mamma Sandra.,.många vill träffa mamma o pappa idag.


Mamma idag..


Grattis mamma och pappa...


(Mamma och pappa sommaren 2011)

... på er 51-åriga bröllopsdag.

Det är en gåva från himlen att få vandra livet igenom med den som står ens hjärta närmast. Å ni kämpar så vackert varje evigaste dag nu för att få kunna göra just detta... vandra tillsammans.

Jag älskar er.

fredag 7 oktober 2011

Ett gulp blev det nu istället...



... ni vet, ett sådant där svälj som man måste ta när gråten vill upp. Jag hade ju bara tänkt hitta någe bra och tonvackert till de klokaste ord jag läste tidigare idag. De som fick mig att tänka till om ensamhet. Hur jag ser på den, men också hur jag vill komma vidare, och överleva ensamheten mitt i ensamheten.

"Jag föredrar att foga mig i min ensamhet.
Om jag försöker fly från den
kommer jag aldrig att träffa någon igen.
Om jag däremot accepterar den,
så kanske saker och ting förändras.
Jag upptäckte att ensamheten är som starkast
när vi försöker bekämpa den -
men att den försvagas
när vi låter bli att bry oss om den."

(Paulo Coelho)

Istället blev det bara ett gulp av alltihopa... hur tusan jag nu kunde halka in på det här sorgliga klippet... och nu är det fullt upp med att koka nytt kaffe... fixa mer kubb... se filmen "Floden blev mitt liv"... och tänka bort alltihopa. "Inte känna efter... inte känna efter... inte känna efter!!!"

Carolina är på efter-tenta-middag ikväll, och jag hoppas hon har så kul hon bara kan. Hur tentan gick vet hon inte riktigt... "men jag är beredd på omtenta" sa hon.

Nu kaffe.

Första tentan...

... för Carolina idag.
Å hon är nervös.... ekonomisk och politisk geografi är inte det lättaste... kan en mamma som fått agera bollplank de senaste dagarna meddela.
"Du kan bara göra ditt bästa"... och "klart det kommer att gå bra" är bara några av de meningar som jag fått peppa med de senaste dagarna.

Jag håller en tumme... inte två... för det betyder otur.
Men det är ju klart att det kommer att gå bra....

onsdag 5 oktober 2011

En dikt bara...

"I alla vantar göms det händer
hon vet ju det - en maska i sänder
Så hon gör dem vackra och fina
för att skydda händerna mina.

I alla vantar finns värme att få
hon vet ju det - och en maska vill gå
Så hon lagar dem starka av yllegarn
för att värma ett fruset barn"

Den här lilla dikten som jag skrev nyss, tillägnas min farmor och min svärmor. Nu är jag ingen diktskivare precis... men orden bara fanns lite här ikväll. Den handlar om vantarna som jag är så rädd om... de där bruna med mönster på... och hur mycket värme det kan bo i dem. På olika sätt.
Min farmor som stickade vantarna för så länge sen... och min svärmor som lagade dem.

Om jag någon gång...


... skulle tappa dem. Vantarna som min farmor stickat, och svärmor lagat.
Jag är rädd om dem...

tisdag 4 oktober 2011

"Vad ska jag bli när jag blir stor?"...

... är det bara jag som känner så?

"Jag saknar tiden när allting i känsloväg var så... ja, tryggt och förutsägbart vanligt. Det fanns alltid en orsak om jag blev ledsen... om jag blev arg... glad... eller bara nöjd. bara var... allting flöt på i maklig takt. När livet inte var en ständig berg- och dalbana av känslor... utan Somliga dagar och stunder är det bara sorg... sen Då var det inte så... Inga stora tankar om livets vara eller icke vara... inga djupa sorgdippar... döden-tänket var långt borta... saknad och längtan... och alla andra svåra och tuffa känslor. Men då var jag heller aldrig så lycklig över att höra fåglarna sjunga eller solen skina som jag är idag.
Känslorna gjorde oftast inga större väsen av sig.. utan mellan skratten, ilskan och sorgen för det som var då... så var det bara... vardag. Iallafall så levde jag inte hela tiden i kaos med dem. Å nu befinner jag mig i varje vaken minut i någon slags känsla...

Som nu... ovisshet... vad ska jag bli när jag blir stor? "

..........

Så här ser de flesta av mina utkast ut... ord och fragment som inte orkar knytas ihop just nu. Ikväll väljer jag att lägga ut det... kanske för att visa hur jag inte riktigt får ihop det så bra i tänket än.

Drömmen


Sven-erik ringde nyss från boendet. Han kunde bara säga två ord... 'vill hem'!
Jag och Carolina åkte dit och hämtade hem honom. Så åkte vi till Holmträsk (hans barndomshem) och firade jul. Hans mamma och pappa var där, o vi hade julemys o julefrid. Sven-Erik kunde inte prata så bra...men han var lycklig.
Å så vaknade jag nyss med den känslan... jag tror jag ligger kvar en stund till. Gubben...

söndag 2 oktober 2011

Efteråt...

... därborta vid horisonten, när jag står där på stranden, och fyller mina lungor och sinnen med allt det nya som vindarna ska komma med... då ska jag aldrig mer vända mig om. Då ska jag dra ett djupt andetag...

Då ska jag inte minnas hur svårt det var att vakna varje evigaste morgon med bilden av Sven-Erik sittande i blöjor ute i dagrummet på demensboendet.
Då ska jag inte minnas den dagen herr Alzheimer knackade på dörren... och hur fru Ensamhet stod där jämte honom... och klev in lika bestämt och oförfärat hon.
Då ska jag inte minnas hur Sven-Erik förändrades... förvandlades... förminskades... för att till slut bli till någon annan som bodde här hemma hos oss.
Då ska jag inte minnas hur jag fick lura honom till sjukhuset... sveket. Lämna honom... och hur han sen inte kunde få komma hem mer.

Då ska jag inte minnas alla år som följde med fru Ensamhet... och hur jag varje kväll försökte stänga min sovrumsdörr för henne.
Då ska jag inte minnas hur mamma blev allt sämre... och hur mycket mer det blev att bära.
Då ska jag inte minnas de som inte ville gå bredvid mig... och hur det också måste bäras.
Då ska jag inte minnas hur jag svalde ner, och svalde bort...

Just nu så går jag här. Mitt i. Men sen...

Då ska jag minnas hur jag vaknade varje evigaste morgon och bestämde mig för att göra det bästa av dagen iallafall!
Då ska jag minnas den dagen jag bestämde mig för hur bra det skulle bli att sälja huset, och flytta till en lägenhet. Hur vi gjorde mysigt och tog en dag i taget...
Då ska jag minnas alla stunder som han ännu var lite min... som alla mornar han kom med kaffebrickan, och vi satt där, han och jag, tillsammans.

Då ska jag hellre minnas ännu längre tillbaka, när jag och han för första gången bytte sängkläder tillsammans... och hur vi skrattade när han virade lakanet omkring sig så han såg ut som en gammal gumma... och hur allt slutade med att vi hamnade i en obäddad säng.

Då ska jag minnas hur Carolina och jag byggde upp ett nytt liv... med mycket kärlek, tacksamhet, och... gofika!
Då ska jag minnas hur stark mamma var... hur mycket livsgnistan kan bära!
Då ska jag minnas alla andra... de som gick bredvid mig på vägen... och hjälpte mig ända hit till horisonten!

..........

Ja, det är dagar som den här... när man är så mitt i som man måste hålla fast vid horisonten-tänket. Kanske tycker någon att det är både klyschigt och naivt att drömma... men för mig är det en livlina... och det viktigaste viktigt jag har att hålla fast vid nu. Det finns också så mycket annat trist som händer... svårt och sårande... men jag väljer att inte skriva om det här... det får skrivas på andra stället. Kanske väljer jag att skriva om det en dag... och kanske först den dagen jag står där borta vid horisonten. Nu är det som sagt... mitt i. Jag måste överleva först...

Igår hade vi en underbar dag på stan. Carolina och jag.Vi gick och provade vinterjackor, och provad parfymer. Men någe gofika blev det inte... istället så köpte vi varsin "wrap" som vi gick hem och kalasade på.

Idag har jag varit till mamma och pappa. Mamma sitter mest i sin stol vid köksbordet... och pappa skriver noter. Carolina kämpar på med Norrmejerier och olika företagsteorier...

....

lördag 1 oktober 2011

I svåra tider...


(Sven-Erik och Carolina hemma på
Himlastigen sommaren 2007)

... måste man välja sina strider. Å kommer det till det läget att man måste välja... ja, då väljer varje klok mamma den lilla familj hon har kvar. Jag har nog skrivit det många gånger förut... vi måste också överleva.
Kanske låter det svårförståeligt och krypiskt... men det är som det är... och jag skriver inte mer om det just nu. Av respekt.

Idag ska Carolina och jag gå ner och på stan och göra en riktig Carolinadag. Med mycket gofika! I förrgår kväll så hade hon gråtit sig till sömns... igår hade hon gråtit i duschen... så, som sagt... då väljer varje klok mamma... och därför ska vi ha den bästa bästa mysdagen!

För som varje klok förälder så ser man sina barns sorg först...