... är ett lån från evigheten.
Jag tänkte på de orden alldeles nyss, men kom inte ihåg var jag läst dem.
Jag tänkte på mamma.
Denna lånade dag är allt jag kan vara säker på, och den kallas för nu.
Det är bara nu jag kan göra något för en annan människa. Den dagen
som våren kommer... som vindarna vänder... som jag har bättre tid...
den dagen kanske lånet har gått ut.
Både för mig och för min mamma.
Mamma, jag älskar dig.
I varje nu och i evigheten.
..........
Jo, jag skriver. Än om frågan kvarstår inom mig... är det lönt? Men på samma ställe inom mig finns det också kvar en liten "Emma-tvärtemot" som vill ställa sig på barrikaderna och kämpa när det blåser som kallast.
Carolina har gått till skolan. Vi har haft julmys på morgonen...
Jag ska gå på Röda Korset. Men först blir det disk, påtår och Pontus P- promenad...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är helt klart att du ska fortsätta skriva. Vi är många som läser det och vi kan kanske lära oss en hel del av dig också. Jag kan inte förstå att någon kan säga att du hjärntvättat din dotter för att hon vill stå dig så nära som hon gör. Att vara ditt stöd och i ditt sällskap i era svåra stunder, det visar väl vilken fin dotter du har. Sträck på dig. Vi tänker på er och skickar våra varmaste kramar till er båda.
Inger
iNGER P: Tack snälla Inger! Ert stöd betyder så mycket mer än jag kan förklara... både för Carolina och mig. Ikväll orkar jag inte skriva så mycket mer... jag måste försöka tänka bort lite av bilden på Sven-Erik ikväll. Men från mitt hjärta... tack snälla snälla Inger! Varm kram till er båda...
Skicka en kommentar