tisdag 30 juni 2009

När jag gick till Coop...

... så kunde jag fortfarande känna doften från hans rakvatten. Som om han lämnade kvar ett minne som skulle räcka lite längre än hans besök varade.... besöket av pappa.

Han kom förbi... "hade något viktigt att säga!" Jag stod nästan med hjärtat i halsgropen när han kom. Tänkte att nu... nu skulle jag kanske få en uppsträckning för något jag gjort eller sagt... eller kanske en kortare föreläsning om rätt och fel... eller, hemska tanke, var det någe med mamma... eller kanske var det.... ja, jag hann tänka ut tusen olika tänkbara scenarier till vad "viktigt att säga" kunde innebära. Men jag hade fel.... helt fel!

För han kom med "ett litet bidrag" som han kallade det. Så försiktig med orden... så rädd att jag skulle misstolka och inte vilja ta emot... så försynt... så sträckte han fram pengarna och sa... "jo, jag vet ju att ni behöver... eller jag och mamma vet ju att ni behöver..."

Lilla pappa. Inte ens nu vet jag vad jag ska säga.... mer än att det lilla ordet på fyra bokstäver låter så fjuttigt. Lilla mamma. Inte ens nu vet jag hur jag ska kunna tacka.... mer än att bara bekräfta det pappa sa: "Ja, du hade ju blivit glad om det så hade legat en tia där..." för det blev jag verkligen. Å som jag sa till pappa.... "ja, men det spelar ingen roll... det är en gåva från hjärtat... ert hjärta.... tack underbara ni!"
Så gav jag honom en kram....

Å det var i den kramen han lämnade sitt vackraste minne.... doften av hans rakvatten.

Tack snälla mamma och pappa...

..........

Överraskningspicknicken med Elin härutanför i Hagaparken var underbar! För det behövs inte så mycket för helt underbart, ska jag säga.... gott kaffe, goda mackor, en diskhandduk a´la finduk, saft, kakor... och en liten härlig Elin!
Vi satt där... skrattade åt allt... pratade om allvaret... Carolina kom förbi och fikade lite hon också... pratade mer... drack mer kaffe... fick myror mellan tårna... brände i solen... skrattade igen... i nästan fem timmar!!

Tack snälla Elin...

.........

Nu är det allsång framför tv:n... och sen ska vi till Midsomer!

Picknick i parken...


... har jag blivit bjuden på nu i Hagaparken. Av min kompis Elin...

måndag 29 juni 2009

Jag skulle ju...

... skriva om festen. Överraskningsfesten som vi barn hade ordnat för mamma i lördags. Jag skulle skriva om hennes glädje... om glittret i hennes ögon.... och allt det där. Men det vill sig inte alls.... det får skrivas en annan dag, och kanske på en annan plats.

Jag är helt enkelt för ledsen just nu. Å visst... visst hade jag kunnat vänta tills egenpeppet kickat in, och sen skrivit om den roliga kvällen för mamma... men jag tycker det är viktigt att skriva om lessenkänslorna också. För dom finns ju där... oavsett vad. Jag står för det...

Ledsen.... får man vara det? Eller ska man vara rädd för det? Får man vara det en solig sommardag? Får man vara det efter att lördagskvällen bjudit på en glitterfest för ens mamma? Får man vara ledsen när alla tycker att man ska vara enbart glad för att SE har det så bra? Får man berätta att man är ledsen? Får man skriva att man är ledsen?

Jag tycker att man får det. Jag tycker att man ska det!
För att våga stå mitt i det lessiga... vara där en stund... säga till sig själv "jo, men det är okay att jag får vara ledsen nu... oavsett om det finns en anledning, eller inte...", det ger styrka. Styrka att våga vara i det ljusa också. För det är också en konst...

..........

.... och raderna här ovanför skrev jag imorse! Nu när jag kommer tillbaka till skrivet så tänker jag först.... äsch, jag raderar bort eländet. Men så ser jag en sak.... den här dagen har precis handlat om det jag skrev.... att våga vara ledsen.... som sen ger styrka för det ljusa.

För jag gick från lessigt till ljust "input-fika" på balkongen! Jo, men jag och Carolina gjorde fika, satte oss på balkongen... skrattade åt Pontus som tiggde ostbitar... satt i morgonrocken... kände solen bakom knuten... och bara tog nya andetag.

Nu är det kväll, vi har ätit kräm till middag, och Carolina och jag fixade den här dagen också. Imorgon är en ny dag...

.........

Igår pratade jag med SE.... han skulle bara "äta lite nu, så ska jag komma hemöver sen..!" Bestämt sa han det. Men han lät glad ändå... gubben min.

lördag 27 juni 2009

Sommarblomster...


... kan gömma mycket!

fredag 26 juni 2009

I logiken...

ligger vetskapen. Som bygger på konsekvenser och erfarenheter av vad man mött i livet.
Känslor bygger inte på logik. De hämtar sitt byggmaterial bland våra sinnen....

I logiken vet jag att SE aldrig någonsin skulle missunna varken mig eller Carolina något... i logiken vet jag att han skämtsamt skulle säga "hörni jänten, försök nu att ha lite roligt... och titta inte på några snygga killar!".... i logiken vet jag att han skulle vilja att vi hade det bra, och inte hade dåligt samvete för honom. Å i samma logik så vet jag också, att antagligen så skulle HAN ha haft ännu mer dåligt samvete för mig... om det varit han som varit frisk, och jag som varit sjuk.

Hur vet jag det? Ja, jag har levt med honom i snart 24 år.... jag har hans kärlek. Den är orubblig, och den förändras inte. Jag har omfamnats av hans omtanke och snällhet. Jag har sett hans strävan för att alltid försöka hjälpa, och finnas till hands... och jag har sett hans förtvivlan när han inte kunnat det.

Så självklart.... självklart vet jag ju att SE aldrig, och neverever skulle missunna oss det minsta... men det är som Carolina brukar säga: "Känslorna de lever sitt eget lilla liv!"

torsdag 25 juni 2009

Jag skulle ju skriva...

... med glada och tacksamma ord om dagen vi bjudits på idag. Istället vill orden bli annorlunda. För känslan i kväll är bedövande av något annat. Det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet för att jag har varit ute och haft roligt... och han har suttit därborta. "Min SE, han har bara suttit därborta på en stol och stirrat rakt ut i tomheten... medan jag har varit ute och haft roligt!" Så är känslan.
Å jag vet visst.... rent logiskt... att det har han INTE gjort! Han har antagligen suttit ute i trädgården, eller varit ute med sin ledsagare. Kanske har han suttit tillsammans med sina kompisar ute på den fina altanen... och fikat där. Ätit gott, och vilat lite emellanåt... och kanske, har han hunnit med alla dessa saker idag.
Jag vet det! Å ändå har jag dåligt samvete.... mycket.

Det är en ganska ny känsla... åtminstone har den inte varit så här stark tidigare. Jag borde ju ha varit lite förberedd på den, då kuratorn på geriatriken förvarnade mig en gång, och sa att det var väldigt väldigt vanligt. Att känna det som om man svek den man lämnat...att man själv hade roligt, utan sin kära, sa hon. Då förstod jag nog inte riktigt. Nu gör jag det. Plågsamt väl ikväll...

Men jag tänker som så... ja, då får jag bita i det ikväll! Det går inte att göra så mycket annat... och så kanske logiken har segrat till imorgon. Jag bestämmer så....

..........

Min lillebror kom och hämtade oss för en "sommarroadtrip" ut på stan. Å vi fick ju åka cab!! Ja, men visst var det bara för ljuvligt.... och lite lyxigt nästan. Carolina... ja, jag undrar om hon inte låtsades vara lite åt filmstjärnehållet där hon satt i baksätet... för hon satt "stolt som en fura", och såg väldigt världsvan ut!
"Å mamma, märkte du vad dom kollade...?" frågade hon, när vi stannade till på ute på Strömpilen. (Nej, jag har nog blivit för gammal för sånt... sa jag ju inte!)
Där strosade vi omkring en stund... och lillebror bjöd på glass, som vi njöt av i sommarvärmen.

Sedan åkte vi vidare in mot stan. Parkerade nere vid kajen, och promenerade upp till centrum. där vi strosade på en bra stund... skrattade och pratade... och hade lite hyssj hyssj! (Lite hemligt som jag inte kan skriva om nu... !) Sedan bjöd lillebror på dricka... och så småningom så promenerade vi tillbaka till kajen... för att åka hem igen.

Vi fick också skjuts på Willys... så att vi kunde handla lite.

Så en underbar dag... med sommarvärme... lillebror F... skratt och surr... glass och dricka... bilåkning... vind i håret... ja, en underbar dag.

Tack lillebror.... tack snälla snälla!

"Mamma,....

... det luktar pappa om hundkopplet..!" Sa Carolina igår kväll. Med längtan. Den där plågsamma sorten..
"Hur då... luktar pappa... ?" frågade jag.
"Ja, men du vet... så där som pappa alltid luktar... med bensin... lite bullar... och sitt rakvatten!"

Jag kunde för allt i världen inte känna doften av vare sig bullar, bensin, eller rakvatten på hundkopplet... men hon gjorde ju det... och då fick det vara så!
"Ja, jo... men kanske känner jag lite pappa också..." sa jag. För det var viktigt.

onsdag 24 juni 2009

Mor lilla mor....



(Mamma sommaren 2007)

"Mor lilla mor, vem är väl som du?

Ingen i hela världen.

Du är mig nära i bön, i dröm,

vart jag så ställer färden."

GRATTIS MIN ÄLSKADE LILLMAMMA PÅ 70-ÅRS DAGEN!

..........

Livet har varit snällt när jag ser på min mamma. Det är en gåva... att få sitta och äta tårta tillsammans med henne vid köksbordet i dag, höra henne skratta, se hur det glittrar i hennes ögon när hon öppnar paketet... eller när hon tittar på de långa röda rosorna som pappa samma morgon har varit till blomsterhandeln och köpt. Jag brukar kalla det där glittret för livsglädje...

Livsglädje... jag brukar skämtsamt sjunga för henne ibland: "Mor lilla mor, vem är väl som du... jo, jag!" En sanning med modifikation... men jag hoppas av hela mitt helaste hjärta... att jag ärvt något av den starka livsglädje som hon alltid har burit.

För livsglädje.... det kan bära precis hur långt som helst.

Tack älskade mamma... för att jag får ha dig. På lördag kommer syster, och då ska vi gå ut och äta... och då blir det nog lite festligt igen. Mer glitter...

Annat får stoppas undan.

måndag 22 juni 2009

Men jag tänker...

... att det är bättre med Bergman-demonerna, än med Johnny Depp- tänket. Typ.
Så känns det iallafall... bättre med lite hederlig ilska, där adrenalinet får en att gå i taket, än en massa depp och lessigt som får en golvad totalt!

Nu har jag lugnat ner mig lite. Ska fundera på hur jag ska gå vidare till hösten.... jag måste ha en läkare som för mig framåt. Som ser var jag varit... var jag är idag... och hjälper mig vidare. Jo, jag vet.... jag har ju dragits med den här eländesläkaren ett bra tag nu... och får väl kanske skylla mig själv lite... men att bara byta läkare... börja om igen.... berätta igen... jag har gruvat, och dragit på det. Men nu.... när han inte ens visste vem jag var.... hur nonchalant får man egentligen vara som läkare? Jag måste fundera på det här...

........

Idag finns inte så mycket att skriva om.... mer än att mamma och pappa var hit och fikade lite på förmiddagen. Som oftast så får pappa komma upp först och kolla så att vi är hemma... för mamma orkar inte gå de två våningarna - om hon sedan måsta vända och gå tillbaka igen.
Det var roligt att de var hit.... än om jag tycker att det är hemskt att höra hur andfått mamma blir. Å sedan hon fick KOL så har det blivit ännu värre... hon tacklar av allt mer, lillamma. Oron finns där...

..........

Men jag glömde ju att skriva om gårdagen.... Carolina hade en heldag med storebror Jonas och hans flickvän Sandra. Å de hade gått på stan.... hon hade blivit bjuden på wraps och gofika... de hade solat... pratat och skrattat... och det var en strålande Carolina som landade här hemma sen. Hela kvällen strålade hon på... och berättade minst 523 gånger om vilken rolig dag hon haft, tillsammans med storebror och flickvännen.
Då kan ett mammahjärta bara känna värmen.... tack underbara Sandra och Jonas. Tack snälla...

Så livet var snällt igår också....

"De anhörigas sjukdom"...

... det låter ju "schangtilt" och bra. Något som jag tror att många svänger sig med utan att veta vad det egentligen innebär. Att vara anhörig till någon som drabbas av en demenssjukdom blir en lång resa att följa med på... och man kan bara stillatigande se på hur någon försvinner allt mer. I bästa fall går det lite fortare... i sämsta fall tar det många många år.

Att stå och titta på, och se det som alltmer förloras hos den käraste.... veta att det finns ingenting som kan bota och hela.... veta att bromsmediciner bara fördröjer... veta att imorgon så kanske han inte kan tala längre... inte längre minnas hur man äter.... inte känna igen vem man är... och till slut har han tappat alltihopa. Ingenting finns kvar... bara ett skal.
Det är ju så det blir.... krasst. Å som anhörig så drabbas man av "de anhörigas sjukdom".... man måste bära det man ser. Man måste orka förlora. Man måste våga tappa. Man måste kunna blunda. Man måste stå kvar.... hela vägen.

Det är då man måste få all tänkbar hjälp med alla måsten....

Min läkare tillhör de här "svänga-sig-med-gänget"! Är jag ganska säker på... fast inte idag. För idag visste han inte ens att jag har en man som har drabbats av en demenssjukdom, varför jag var sjukskriven, att jag gjort en försäkringsmedicinsk utredning, att han lovat ordna en samtalskontakt med kurator eller psykolog, att jag har fått diagnosen "de anhörigas sjukdom" (som inte är någon diagnos med medicinska vedertagna mått... men som ändå, mer eller mindre, drabbar alla de, vars nära och kära drabbas av demenssjukdom). Han trodde att jag fått en depression på grund av att min man "varit inlagd en kortare tid på en neurologisk avdelning"....

Jag känner att..... nej, jag måste lugna ner mig lite! Arg är bara förnamnet nu... är det verkligen så här det ska vara? Hur har alla andra anhöriga det? Möter de samma oförstående läkare som jag? Åh... jag riktigt känner "bergman-demonerna" vakna inom mig!!

söndag 21 juni 2009

Midsommardagen...

... "men bara så du vet.... det kommer INTE att regna mellan ett och tre!" sa Ewa. Tvärsäkert! Om hon hade haft någe "snack" med vädergudarna, eller om hon är en sådan liten trollmor som kan förutspå väder... ja, det låter jag vara osagt. Men faktum är.... det regnade inte en droppe mellan ett och tre... då roddartävlingen pågick.... trots att det regnat både på ditvägen, när hon hämtade oss, och sen att det kom en riktig skur precis när tävlingen slutat. Hmmm....

Vilken underbar dag hon bjöd på. Å nu.. nu sitter jag här och känner mig... ja, sådär ödmjukt förvånad som jag alltid gör när någon gör någe för oss.... för oss? Att det finns människor som bara.... ger? Hon är en sån.... Ewa.

Först var det roddartävling. Å det var ingen liten tävling...! Byar som tävlade mot varandra... mycket folk... lotterier och varmkorvförsäljning... och så dukade hon upp... med filtar och underlag... i backen, så vi skulle ha bra utsikt över de tävlande.... gofika, med både kaffe, smörgåsar och bullar. Jamen, ni vet... bara sitta där... solen som sken... fika gott... trevligt sällskap... heja på lagen.... höra skratt och se vattenplurr... ja, jag hittar inte ens nåt ord för att beskriva det. Just-nu-lycka... blir det bästa egenkomponerad ord jag kan beskriva det med.

Sedan åkte vi hem till henne... där vi blev bjudna på underbar sommarmiddag, ute på den ljuvliga altanen. Kycklingpaj, grillat ? (kommer inte riktigt ihåg vad det var för kött), hel ugnsstekt potatis, sallad med fetaost, glass med jordgubbar, kaffe och godis.
Som gamar... ja, jag tänker på det nu.... jösses, vad vi åt! Men som försvar så skriver jag.... det var bara så så så gott! För det var det verkligen....
Å så sällskapet.... ja, men bara att få sitta där... surra och prata.... njuta av stunden... se korna som gick därborta i hagen... höra fåglarna... känna doften från syrenerna... ja, det var bara just-nu-lycka här också!

Å en Pontus P... som också fick följa med... han var just-nu-lyckligt-kär hela han, tror jag! För det fanns ju två tikar att försöka ställa in sig hos... och det gjorde han!! Som en trånande lagårdskatt.... hela han, och hela tiden! (Å sen var han "dö" när vi kom hem... rörde sig inte ur soffläcken!!)

Sen åkte vi på sightseeing (stavas det så?) genom flera byar mot stan. Den storslagna naturen, de gamla och vackra husen, de små byvägarna... ja, det blev en härlig biltur med guiden Ewa, som kunde berätta en hel del om byarna vi åkte igenom.
Å Carolina, hon satt i baksätet... och jag vet att hon njöt lika mycket som jag.

När Ewa släppte av oss här hemma, så sa hon: "Ja, men du vet... vi ska ut på äventyr fler gånger!"

..........

Visst är väl en del människor bara magiska?
De ger något som räddar någon...
Tack Ewa! Både från mig och Carolina... och naturligtvis från herr Pontus P.
Å måtte jag någon gång kunna få ge tillbaka till dig...

Godmorgon, livet....

... tyckte jag var en bra rubrik idag. För lite så känns det... för första gången på mycket, mycket länge! Vaknade med den bärande känslan av de senaste två dagarna... midsommarafton, och midsommardagen. Godmorgon, livet... fanns inte förra året den här tiden... då var det mer som Godnatt, jord... typ.

Förra årets midsommarhelg... då hade han åkt iväg... eller förresten, vilket jag ju vet nu, han åkte aldrig iväg... inte egentligen... han är ju fortfarande kvar här. I varje andetag så är han med oss... i vårt nya nu, i våra minnen, natt och dag, alla timmar och sekunder... han är här med oss! Med oss... fast han ändå, i vårt nya nu måste bo någon annanstans.
Fast i förrgår... när jag pratade med honom så skulle han "nog ta och komma hemåt på en stund". Sa han.

Så det är därför jag hälsar livet med ett godmorgon idag. För hur eländigt och sorgligt svårt det än ter sig nu, så rätt vad det är så bestämmer sig livet också för att bjuda på dess motsats. Omtanke och kärlek i input-form... som bara kommer, som bara ger. Så jag säger godmorgon livet... tack mamma och pappa, tack Ewa, tack Gud.

Midsommarafton...

Den starkaste, och vackraste, bilden jag kommer att bära med mig i mitt minne från den här kvällen är.... ryggen på pappa! När han stod där vid diskbänken och diskade bort all middagsdisk. Jag vet inte varför... men den bilden, och den känslan, etsade sig fast.... och just då borde den nästan ha bränt hål i ryggen på honom. Älskade pappa...
För hur det än är... vi hade inte suttit där någon av oss... varken mamma, Carolina, eller jag om det inte varit för hans omsorg.

Mamma... också ett starkt minne. Som tagit på sig sin finaste tröja... satt där vid köksbordet, i sin specialhöga stol, skrattade åt någe tokigt som pappa tomtade till det med... pratade glatt... med sina ständiga skakningar i både händer och huvudet... viskade med pappa om hur efterrätten skulle serveras... och fick vara den värdinna och arbetsledare hon alltid varit. Älskade lillmamma...

De bjöd på ugnstekt lax med nypotatis och citrondillröra. Till efterrätt bjöds vi på hallonpannacotta med glass och jordgubbar på. Å som "grädde på moset" så fick vi kaffe och melonskivor... En riktig lyxmiddag var det... och underbart gott!
Nä... det blev nog lite fel nu! För grädde på moset var nog den stora påse med lösviktsgodis som morfar hade köpt till Carolina... och som han sa var en "midsommarpresent" till henne. Den påsen.... den omtanken... att han hade stått och plockat ihop en stor påse med "rätt" godis till henne.... det vet jag, det värmde hennes hjärta mer än vilket annat grädde på moset som helst!

Sen skjutsade pappa hem oss...

Från mig, Carolina och SE (fast han bara kunde vara med oss i tanken...), så går ett djupt djupt tack till er, mamma och pappa. Oavsett vad... och oavsett vad morgondagen ska bära med sig... utan er så hade jag nog inte riktigt sagt godmorgon till livet idag. Tack underbara ni...

..........

Midsommardagen får jag skriva om senare... jag ska ta med mig Pontus P på promenad upp till mamma. Jag hörde att de varit ensamma igår...

fredag 19 juni 2009

Midsommarafton...



... och Carolina och jag är bjudna på "ja, det blir ju inget märkvärdigt-middag" hos mamma och pappa ikväll. Men känner jag mamma rätt så blir det nog både det ena och det andra som hör till en riktigt god sommarmiddag...

Utan deras omtanke så skulle det ha blivit en fasligt trist midsommarafton...

Till dig som läser... en varm kram från mig, och en sommardikt om att våga.

Balansgång på vass egg

då ljuset vibrerar

i en främmande tonart

ställer frågan

om du vågar falla framåt i forsen

eller går bakåti fjolårsgräsets trygghet

(Nattvandraren...)

Hoppas ni alla får en riktigt fin och varm midsommar tillsammans med de som står ert hjärta nära...

........

Vi åker inte ut till SE. Samvetet göms... det får jag ta sen.

torsdag 18 juni 2009

Jo, men det blir bra...

... o det kan bli början på någe nytt! Hoppas jag.... nytt.
Få en "kontaktperson" som "är anpassad för dig, Elisabeth, och inte tvärtom" som handläggaren sa. Någon som under minst 6 månader är en vän... kanske längre ändå. Någon som hittar på roligt, trevligt, och ger input. Som gör att jag samlar positiv energi... som jag kan ta av när det blir svårt och tungt.

Å det blir en känsla med flera bottnar... lite försiktigt hoppfullt och framtidsbra. Lite skämmigt och sorgligt. Å den starkaste... det finns säkert någon annan som skulle behöva den hjälpen mer än mig. Det finns så många andra som behöver hjälp... och jämt så önskar jag att jag kunde få vara den som hjälpte, istället för att vara den som tar emot hjälp. Jag har svårt med det där...

O det är också svårt varevigaste gång jag måste berätta. Berätta bakåt. Berätta om hur vårt liv sett ut de senaste åren. Svårt för att jag inte vill minnas... svårt för att det gör ont... och svårt för att jag inte tycker om att gråta.
Berätta om SE... hans sjukdom... diagnos... livet hemma... flyttningar... anhörigvårdare... vardagslivet... alla som försvann... Carolina och SE:s allt sämre relation... lämna honom på ett demensboende... Carolina och jag kvar.... vårt nya liv.... vara med honom... utan honom.... ja, allt detta berättade jag. Å svalde bra...

När hon sa "Elisabeth, du har kämpat mer än de flesta... du har orkat ända hit... stark, intelligent, varmhjärtad.... (o mer som jag inte kommer ihåg nu...) då ville jag, precis som vanligt, säga... "Äsch, vadå... det var väl inget märkvärdigt.... det kan väl vem som helst..."! Jantelagen... varje evigaste gång... när någon säger något sånt om mig!
För än om JAG tycker att jag har fixat det rätt bra hittills... så blir jag bara förlägen, och tycker nästan tvärtom, om någon annan säger det!

Men... summa summarum... jag tror det här blir bra! Jag hoppas med allt jag har att det här blir ett av mina bästa myrsteg....!

..........

Sen gick bjöd jag Carolina på fika...
Gick in på "Hjärtero", en nyöppnad butik i stan. Verkligen... man fick faktiskt lite hjärtero där! Mycket vitt och fint! Sådant som jag ska köpa när jag blir rik...!
Gick på Röda Korsets secondhand och strosade en stund...
Åt kräm till middag...

...........

Å nu är jag ganska trött...

Soc...

... ska jag träffa nu på morgonen. Känns konstigt.... att jag blev så ensam när livet började rasa, att någon nu ska få betalt för att umgås med mig. Sorgligt egentligen...

onsdag 17 juni 2009




Håll min hand i vinden

och när jag vilsen är.

Håll min hand i livet

så att natten bär.


Håll min hand i dimman

så att jag går rätt.

Håll min hand i fallet

så att det blir lätt.


Släpp min hand i trygghet

om att livet bär,

så jag vet att natten

port till ljuset är.


Så jag ser att efter

dimman blir det klart,

tilliten till dig är

det vackraste jag har.


(Magdalena Ljunggren)


Jo, men visst...

... finns det lessiga saker. Hela tiden gör det ju det...
Det gör det för alla. Ingen enda människa går omkring och möter solsken och glädje i varevigaste minut!
Men det är så svårt att leva med "Herr A"... för det svåra blir svårt så länge. Man är fortfarande, i varje sekund, någons fru och dotter... och hur logisk varje insikt än är, och hur mycket kunskap man än har, så tar det mycket mycket lång tid innan hjärtat vill förstå. Innan hjärtat vill lämna.... varje liten del som alltmer försvinner.

"Mamma, vet du vad jag helt plötsligt kom på... eller jag har ju vetat det hela tiden, men du vet, känslan... den bara....ja..." sa Carolina igår kväll, på Pontus P-promenaden. O hon tystnade mitt i meningen...
"Nej, vad då?" frågade jag. Såg hur hon liksom tog sats... tog fart... för att högt våga säga det som jag förstod skulle bli svårt för henne att säga.
"PAPPA KOMMER INTE HEM MER...!!" sa hon. Högt. Fort. Tvingade sig. Svalde.
"Nej, gumman... han gör ju inte det... vi vet ju det... men vi får försöka göra så gott vi kan... o du vet pappa har det ju jättebra där han är nu... o jag vet att det är svårt att förstå det här, gumman... " sa jag. Å mycket mer som jag inte kommer ihåg nu.... men pepp.
Hon svarade bara... "jo, jag vet... mm...jo... ja."
Sen drog hon ett djupt andetag. Över för den här gången...
"Mamma, nu pratar vi om nåt annat...!"
Vi gjorde det.

..........

Ett annat sånt här svårt samtal hade jag också igår. Med SE:s mamma. Hon som i sitt hjärta varken vill, eller kan ta in att hennes älskade son inte kommer att bli frisk, och att han inte kommer att kunna flytta hem igen. Men hon vill ju veta... och hon måste få fråga. Men jag tror jag skulle kunna ge vad som helst... vad som helst för att få ljuga i det läget!! För det gör ont... mer än förtvivlans förtvivlan... för jag förstår ju hur ont det gör i henne när jag berättar. Jag hör ju det. Än fast jag försöker berätta så skonsamt som möjligt....

Men allra allra värst... när hon frågar.... "ja, men han kommer väl inte att bli sämre?"
"Nja, men du vet, han kommer ju inte att bli bättre..." kunde jag bara svamla till det.

.........

Det här var viktigt skriv. Men nu lyser solen. Jag ska dricka påtår... o sen hoppas jag Gud har någe bra för den här dagen att komma med! Nåt litet räcker bra...!

tisdag 16 juni 2009

Putsa fönster...

... kan det finnas någon som tycker att det är kul? Jag tycker då inte det...

Men när ens mamma ringer och frågar om hjälp... om man "nångång när du får tid" kan komma och hjälpa henne putsa fönster så att hon "får lite sommarfint"... då gör man det. Oavsett vad ...

Så sagt och gjort... idag har jag och Carolina varit och putsat fönster, och gjort sommarfint hos mamma och pappa.

Det blev den bästa "göra sommarfina-dagen" jag haft på länge! Att att se hur glad mamma blev över det sommarfina, och att "nu skulle hon bara sitta och njuta ikväll", och höra pappa tacksamt säga "ja, du hjälpte ju mig också... nu slapp ju jag".... det gav en helt ny dimension åt det här med fönsterputsning, och att göra sommarfint. Att ge glädje med fönsterputs... tack Gud, för att jag kunde glädja dem med det pyttiga...

Men.... den nya dimensionen följde då INTE med hem!
För mina fönster, dom får vackert se ut ett tag till... typ!

..........

Pratat med SE i eftermiddag. Han lät som vanligt glad... och skrattade åt det mesta jag sa. Å vi pratade mest om vädret. Som vanligt det också...

..........

Nu ska jag dippa på soffan...

måndag 15 juni 2009

Alzheimer....

... hade jag tänkt skriva om idag. DEMENS.

Men det går inte.... inte än. Jag har fullt upp med att fokusera och överleva varje dag nu. Till och med att skriva känns svårt.
Vad ska jag skriva om. Elände. Hur vi saknar i varje andetag som måste andas. Hur vi vet att han sitter därborta. Hur han inte längre finns.
Är det så att vi bara låtsas starka.... eller är vi det?

Nej,jag stoppar bort tänket igen. Stenhårt.
Drar ett djupt annat andetag. Ropar till Carolina
att idag blir det städning.
Hon ska gå och fika med kompisen V. Komma ut lite.

Städa... och så glömde jag det viktigaste. Dikten. Den som jag
fick av min vän Bloggblad, då i januari 2008. Då när SE skulle
åka iväg... en dikt som jag håller fast vid... mycket nu.

"Tiden har stannat fast åren de går
i din egen värld
Drömmar och tankar som jag inte når
i din egen värld
Men vad du tänker
och vad du minns
något svar tror jag inte att det finns

Händerna dina är varma och mjuka
och leendet ömt
Men vem du är och vad du heter
det har du glömt
Då håller jag dig
än mera kär
för den som du varit
och den som du är

Att dina tankar
drömmer sig bort
dit jag inte längre
klarar att nå
det har jag svårt att förstå
Då håller jag dig
än mera kär
för den du varit
och den som du är"

(Marianne Bokblad -97)

söndag 14 juni 2009

Men vi har ju ägg...


... sa hon. Å så blev det cupcakes till fikat ikväll... tack gumman.

I sanden...

"Sol försvinner,
vi förnimmer,
bortom havets spegel.
Skyns palett,
i rött sig klätt,
naturen går till ro.
Kom mig nära,
ska jag bära,
dig på starka armar.
Genom sanden,
räck mig handen,
Britt, jag älskar dig."

(Text ur "Britt" av
Ivan Forsberg)

Jag gick och sjöng på de här raderna igår kväll. Min pappa skrev denna melodi för många år sedan till min mamma. En vackraste hyllning till den han skulle bära genom sanden.... och antagligen tog jag med mig orden till drömmen.... och jag fick den vackraste drömmen att äntligen få drömma. Om SE.
Det är första gången.... ingen mardröm. Bara att vi gick där... jag och han.
Så därför måste den kommas ihåg. Så därför får jag gråta lite nu.... vara kvar hos dig, älskade.

Jag satt på en gammaldags teater, ensam i en fullsatt teatersalong. Å för mitt liv kan jag inte komma ihåg vad filmen/teatern handlade om... mer än att det som utspelade sig hände på en bomullsodling. För överallt i filmen så såg jag bara dessa vita bomullsplantor, som här och var förvandlades till flygande bomullstussar.
Så var filmen slut... och helt plötsligt befann jag mig ute i foajén tillsammans med alla människor som skulle därifrån.... och jag visste inte hur jag skulle hitta ut.
Då kommer en kvinna fram till mig, och ger mig en avlång mobiltelefon i silver (den var viktig), och jag tar tacksamt emot den. Men jag får kämpa länge innan jag förstår hur denna silvertelefon fungerar....

Sen... är jag inte längre kvar på teatern. Jag och SE går tillsammans på en sandstrand... och vi letar efter våra vänner.... alla de som vi hade då... i livet för länge sen. Så, helt plötsligt, så finns det ett tivoli runt omkring oss... där i sanden. Men det består bara av radiostyrda bilar... och så får vi syn på alla våra vänner... som sitter i dessa bilar. Å de åker iväg... skrattar och ser oss inte. Kvar på stranden.... och nu är tivolit bara borta.... står vi. Jag och SE. Å jag vet.... vi ska gå kvar här i sanden. Länge. Å det gör ingenting att allt är borta... jag har ju varm sand mellan tårna, och honom bredvid mig... trygg igen, min älskade bästa. Trygg igen.

Å med den känslan vaknar jag....

lördag 13 juni 2009

Igår var igår...

... idag är idag.

Å det ska jag skriva, att jag skulle ha varit död för länge sedan, om jag skulle gå omkring här, och känna mig som jag gjorde igår....
Visst bor samma ensamhet här idag också... med samma längtan, samma förtvivlan, och samma sorg. Men den göms lite bättre idag...
Å om det var så eländigt ensamt igår... så att jag i tankens desperation kunnat åka iväg och hämtat hem SE... så är det idag en ensamhet som kan hanteras på ett annat sätt... med att försöka fylla dagen med små djupa andetag... jo, men det går nog det här också!

Så nu ska jag gå på konsum och köpa glass...
Duka fint på balkongen, och fika där...
Kanske baka en banankaka igen...

Ja, men lite så.... jag tror det blir bra!
Jag bestämmer det...

fredag 12 juni 2009

Men jag kan...

... ju inte hjälpa, hur jag än försöker, att det känns svårt. Å speciellt när jag ser på henne.... min älskade kämpande lill-kajsa.
Två stycken som sitter här... hon och jag. Alltid.

Nu är det helg igen. Ikväll ska vi dippa morötter och se på V.
Dagen har varit... ja, som vanligt... vi. Sådär som de flesta dagar, kvällar, och helger...
Mamma och pappa har åkt till min syster i Övik.

Imorgon är en ny dag.

torsdag 11 juni 2009

Sommarlov nu...

... och det får bli som det kan. Eller rättare sagt, det får bli vad vi gör det till. Vad vi försöker att göra det till... Idag bestämde vi att ta en promenad till mormor och morfar. I surduggvädret...
Å de blev glada då vi dök upp, och bjöd både på kaffe med smörgås, och jordgubbar.

Sen gick vi förbi apoteket och köpte viktig "tjejgrej" till Carolina.

När vi gick ut därifrån så frågade jag Carolina om vi inte kunde gå in på HM... bara för kul, bara för att titta lite. Å jag kan faktiskt berätta att somliga av oss fick väldigt väldigt kul... iallafall om man heter Carolina, och skrattar så man nästan inte får åt sig luften för att hennes mamma provar en.... ja, jag tror att det heter push-up BH.
Men som hon skrattade.... tårarna som började rinna på henne... inne där i provhytten.
Å det är klart... visst hade jag väl sett eländet.... visst hade jag sett skinnlapparna som liksom trycktes ihop till rena russinbollarna... och när jag lutade mig lite fram så föll russinpåsarna, eller skinnlapparna bara över, och ut.... men jag konstaterade liksom bara faktum. Jag har ju inga bomber...
Men hon fick roligt....
Å då kunde jag ju bara bjuda på det... så till slut hade jag provat 4, eller var det 6 pushuppar.... skrattat lika mycket jag.... mannekängat och töntat på.... skrattat igen... och när vi till slut gick därifrån (utan vare sig pushuppar eller annat), så var jag ganska säker på att det var många i butiken som skakade på huvudet åt de i provhytten längtst till vänster....

Ja, så det blev en härlig dag idag också.... tack vare mormor och morfar, skinnlappar och pushuppar!

onsdag 10 juni 2009

Ketchupeffekt...

... blir det på somliga dagar. Idag har det varit en sådan dag....

Carolina som hade avslutning på skolan. Men dit fick ju inga föräldrar komma.... "men mamma, det är ju bara första året, det är ju inga föräldrar som kommer då..." sa hon. Så jag fick vackert vänta på henne i Rådhusparken.
Men vi avslutningsfikade på båt..... nej, det gjorde vi ju inte alls! För "fikabåten" var stängd, och "matbåten" serverade bara dyr pasta med skinksås. Så vi avslutningslunchade på kinarestaurangen ovanför kajen istället! Funkade mycket bättre....
När vi sedan gick mot Rådhustorget för att titta på alla studenter, så sa Carolina:
"Mamma, nu är det bara en som fattas.."
"Ja, jag vet.... pappa."
"Ja, han skulle ha varit här med oss nu." Jag hörde hennes längtan. Kände den jag också. Man känner.... och går vidare. Här och nu. Måste man.

Sen så stod vi en bra stund och tittade på studenterna... och när vi sen gick hemåt så hade vi "ja, vi har tagit studenten" ringande i öronen, och en liten latte från Sandy´s i handen. Å vi pratade om hennes betyg... hennes drömmar.... hennes framtid. (Å det .... det är det allra allra viktigaste i det här... att hon vågar börja drömma lite igen.... se framtiden försiktigt... och hoppas på både det ena och det andra för sig, i sitt liv!)

Så det blev en bra avslutningsdag.... lite svårt när tänket på SE kom... men vi fixade till det rätt bra ändå, tycker jag.

..........

Jonas ex E kom hit en sväng, och hon fick lite pepp och kaffe!

..........

Var och uppvaktade lillebror F:s flickvän som fyllde år idag. Fick "åka snålskjuts" på presenten med mamma och pappa. Gofika blev vi bjudna på. Å som "grädde på moset" fick jag två parfymer som hon hade haft, men som nu inte passade henne riktigt... vad glad jag blev!! Då det ju är lite tomt på den fronten nu.... tack tack snälla!

.........

Så en bra dag.... på många sätt.
Men nu är både jag och Carolina helt slut på...

Det blev inget fika på båten....


... de hade inget. Så det blev dagens lunch på kinarestaurang i stället! Mycket godare... o mycket billigare. Tack morfar...

Fikadags...



Carolina...


...nu på morgonen. Avslutning idag... o jag är så stolt över henne. På många sätt nu...

tisdag 9 juni 2009

Jag ska må bra...



... just nu... just här. Så tänkte jag idag när jag gick i Hagaparken med Pontus P. Å det är så jag ofta gör... letar med ljus och lykta efter någonting precis just då... något i min närhet som får mig att dra det där djupa andetaget... och känna att... jo, men det går det här också.

Idag var det doften av syrener. Låter väl futtigt och naivt kanske... men för mig funkar det... oftast! I morgon kan det vara någe annat som får mig att dra det där djupa andetaget... en strålande sol, en sommarsång, en rolig sommarturist, en härlig fika.... ja, det kan vara nästan precis vad som helst! Huvudsaken är att det är något som bär... och idag var det som sagt, syrenerna! Å jag håller fast vid det tänket....

..........

Mötet gick bra... fast jag inte riktigt vet vad jag menar med "bra"! För att prata om SE, och hans utveckling i hans sjukdom, kan man ju inte tycka är någe bra... men jag tror att jag menar att personalen gjorde sitt yttersta för att jag skulle känna mig lika delaktig och viktig i SE:s liv nu... precis som förut. Att jag fortfarande tillför någonting... att jag ännu är en viktig del i hans liv. Viktigast av allt nu... att ännu få vara en del av. Fikade...

Å det var roligt att höra dem berätta om SE.... hur glad och positiv han alltid är... hur han vill hjälpa till och känna sig betydelsefull... snäll och lättsam.... och jag känner värmen, och blir stolt. Å det är ju "min" SE de pratar om.... så jag vet ju att det stämmer. Det har sjukdomen inte tagit ifrån honom... inte än.

Sen blev det fika igen... med SE. De bjöd på kaffe och tårta... SE och jag fick ett eget litet bord... där den snälla personalen kom och serverade. Men han var lite fundersam på vad det var för folk som satt runt det stora matbordet och fikade... han kände inte alls igen de boende och personalen just då. Han frågade nog 10 gånger vad det var för folk... och jag svarade lika många gånger... att det var dom som bor här. Men han glömde det lika fort som jag sagt det...

... och när jag skulle gå, så hade jag först varit in på hans rum och lånat toaletten. När jag kom ut i dagrummet igen, så satt han tillsammans med de andra runt matbordet. "Ja, men du då går jag... och så kommer jag tillbaka sen" sa jag, samtidigt som jag sträckte upp handen och vinkade till honom lite. Han såg mig rakt i ögonen... men rörde inte en min. Han såg mig inte längre... kanske noterade han bara att jag var någon som sa något till någon... men inte till honom. Jag vet inte... men det var svårast. Trist minne...

Men jag är glad ändå... jag fick ju vara hans en stund igen.

..........

Jonas och flickvännen Sandra är på väg hit... för Sandra ska klippa och färga håret på Carolina. De ska ge henne det i avslutningspresent.... hon är "superlycklig" för att hon ska få vara snygg i håret imorgon. Å då är ju jag det också.... superlycklig. För henne.

Gofika med gubben min idag...



måndag 8 juni 2009

Jag är trött ikväll...

... mer än vanligt.

Jag trodde jag var stark imorse. Så stark så att jag skulle orka skriva om hur det var att lämna bort SE. Jag skriver "lämna bort" för det var precis det jag gjorde... och det var precis så det kändes då, och som det känns nu.
Dumbettan! Insåg jag när jag trodde att jag skulle kunna bläddra bakåt i min blogg och läsa om den tiden... då, i januari 2008, när jag fattade mitt livs svåraste beslut.
Dumbettan! Jag sjönk i samma takt som jag läste... ner, poffrakt ner i avgrunden. Å väl därnere kunde jag inte ens ta in att det var mig själv jag försökte läsa om.... min resa tillsammans med herr A.
Han var hemma... hur han var... hur jag gruvade... beslutet... och bilresan dit... och insikten när jag förstod att han aldrig mer.... aldrig mer.... aldrig mer skulle komma hem.
Jag "slog igen boken".... det blev bara för tungt. Å jag grät i duschen... borta var nuet och överlevnadstänket... och jag.... ja, jag skriver inte mer om det nu. Jag vill inte minnas det mer nu...
En annan dag kanske...

Men sen kom pappa och bjöd hem mig på fika. Mamma var på ett strålande humör... och hur det nu än är, med allting... jag har ju sett länge att hon tacklar av allt mer... så jag är till Gud tacksam i varje sekund som han låter henne få vara kvar här. Det är så det är nu... och pappa kan jag inte annat än beundra för hur han kämpar och stöttar.
Å på tal om det.... rätt som det var... mitt i fikat... så säger pappa, samtidigt som han plockar upp pengar ur börsen: Ja, ta nu det här... så kan du och Carolina gå och fika nåt gott på skolavslutningen!" (De kunde inte följa med i år... de har köravslutning... och han ville nog försäkra sig om att vi skulle gå och fika ändå...)
Det är då man måste svälja... både stolthet och annat.... tack pappa! O mamma, förstås!

Sen skjutsade han mig, och Carro (som också dök upp, efter klassens årliga skolavslutningsbrännboll) till Willys, så att jag kunde handla lite.

Jonas kom förbi en sväng och satt och pratade...

Å nu är det kväll.... och jag är verkligen bara så trött! Energilös, skulle jag vilja säga. Jag förstår inte vad allting tar kraft numera...?

Sen gruvar jag lite för imorgon.... då jag ska på "IVOR" (tror jag förkortningen är), vårdplanering, för SE igen. Jag vet inte riktigt varför jag gruvar.... men varje steg i hans utveckling nu går ju bara åt ett håll... och jag kan inte göra annat än att följa med och acceptera. Det är viktigt för mig... men svårt.

söndag 7 juni 2009

Som min egen lilla trädgård...



... känns det nu. När jag sitter på balkongen,och ser den fina tomatplantan som jag fick idag. Den liksom bara gjorde hela balkongen.... märkligt, vad en tomatplanta kan göra skillnad ändå! På många sätt....

Tack snälla M för plantan... och tack snälla mamma och pappa för att ni kom med den. Tack också för kubbar och kanelgifflar idag! Sådant gör också skillnad i tillvaron nu....

lördag 6 juni 2009

Helgdagskväll i timmerkojan...



... eller "så lite vi har, men så gott vi mår"? Det blev lite svårt att hitta någon bra rubrik ikväll... då båda bara vill stämma till hälften. Helgdagskväll är det ju visserligen, men att våran lilla fina lägenhet skulle gå under namnet timmerkoja... nja, det vore nog att ljuga rätt friskt! Å den andra rubriken... att vi inte har så mycket, det stämmer ju på flera sätt nu... men mår så gott för det? Nja, det vore nog samma sak här... ljuga rätt friskt!

Det är nog lite mera som:

"Bort längtande vekhet ur sotiga bröst

Vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi har kött, vi ha brännvin till tröst

här är helg, djupt i skogarnas ro...."

.... fast utan brännvinet då!

..........

Egentligen skulle jag ha skrivit om någonting annat...någonting viktigt. Någonting om hur det är att lämna bort.... att lämna bort det käraste man äger. Jag har fått flera mail om just detta... om detta fasansfulla beslut som alla, alla anhöriga till de som får en demenssjukdom en dag tvingas att ta.... och rädslan och skräcken för det. Jag vet...

Men jag får skriva sen... inte ikväll. En annan dag...

(Men jag glömde ju att skriva.... Carolina ska se på fotboll ikväll... Sverige-Dannmark. Hon MÅSTE ju bara se det... eftersom "hennes" pojkar (hennes bästa klasskompisar) i klassen gör det. Sånt är viktigt! Å då ska en mamma njuta av tidningen "Lantliv" , som hon har fått av en mycket god vän. Å så göra någe gott kvällsfika.... så egentligen mår vi ju ganska gott... åteminstone just nu!)

fredag 5 juni 2009

Ikväll går mina tankar...

... till alla dem som har det svårt på någe sätt! Till den som kanske bara har brytit en nagel på sin stortå, till den som har fått gå hem i hällande regn och dragit på sig en förkylning, till den som har tappat sin tro, till den som har fölorat sin glädje, till den som har gråtit hela dagen, till den som inte vet hur pengarna ska räcka, till den som har fått skoskav, men inte äger ett plåster, till den som har förlorat något, eller någon....

Svårt kan vara mycket... svårt kan vara stort eller smått... och svårt har ingen mätsticka. Det finns ingen nagel, ingen förlorad glädje, ingen gråt, inget skoskav, inget förlorat, som kan jämföras med någon annans svårt. Å om det svåraste för dig, i ditt liv just nu, är att bryta en nagel på din stortå... och det svåraste för mig, i mitt liv just nu, är att förlora någon, så kan vi, om vi låter bli att använda mätstickan, hjälpa varandra i varandras svårt. Jag tror så....

Ikväll går mina tankar till Gisan.... och som med sin dikt hjälpt mig så många många gånger med svårt. Ikväll, efter att jag pratat med en glad SE, som nyss hade ätit hallonkräm och äggmacka, så läste jag den här dikten igen:

Moln skingras

Stormen har avtagit
Den viner inte lika hårt

Vinden drar bortåt
Med sig tar den det mörka

Den svarta himlen
Börjar ljusna

Sprickorna mellan molnen
Blir större

Kändes precis
Som en solstråle

Träffade mig
I ögonvrån

(Gisan Dahlström, utgivna dikter
"Ett ljus i mitt hjärtas mörker "2008)

..........

Tack Gisan för all din hjälp med svårt!
Tack hallonkräm och äggmacka!

torsdag 4 juni 2009

Gumman min,...



... av mig får du ett MVG! Förra året gick du ut med 80 procents frånvaro, och IG i nästan alla betyg. I år, sen du tagit beslutet att gå om ditt första gymnasieår... så går du nu ut med 0 procents frånvaro, och G och VG i alla ämnen.

Som du har kämpat... som du kämpar... och som du kommer att få kämpa ett tag till... både med skolan, och i vårt nya liv nu, så ska du veta gumman, att jag är så oändligt stort, och evigt evigt stolt över dig!

Å jag ska se till att vi kan gå och fika på båten nästa onsdag, då du har haft din avslutning. Så där som vi har gjort varje år...

Jag är stolt över dig, Carolina! Å pappa är om möjligt ännu mera stolt... än om han, som du vet, inte riktigt kan visa det nu. Men jag vet... jag vet att han är det! Så det ska du också veta i ditt hjärta...

Vi älskar dig....

..........

Idag tog jag en promenad till mamma och pappa, som bjöd både på jordgubbar och kaffe! Tack snälla för det... jag behövde komma ut lite!

onsdag 3 juni 2009

Jag är snyggast!

Bara så ni vet! För det sa SE igår!
När vi stod där i provhytten, och han skulle prova byxor... när jag strök honom över kinden och sa:
"Jag tycker du är den snyggaste i hela världen!"
"Nej, men det är ju du som är det..." sa han, precis sådär självklart som han brukade säga det i livet förut. Sådär övertygande för att jag skulle bli glad....
"Åh, vad du gullig som säger det... men jag tycker du är snyggast i allafall" sa jag. Å skrattade, så att han skulle höra hur glad jag blev.
Han skrattade gott... där i provhytten.
I den stunden... min snyggaste man tillsammans med mig i en provhytt... sa något som han sagt så många många gånger förut... att jag var snyggast... ja, den stunden var värmen, och lyckan där. Gråta kunde jag göra sen...

Sen gick vi på Café Victoria och fikade... Carolina och SE:s café. Dit de alltid gick och fikade, då, i livet förut, och där Carolina alltid brukade välja en grodbakelse, och dricka Vira blåtira. Å SE brukade lika ofta ta en krämbulle till kaffet. (Det var deras "grej"! Först gå på Barnens hus... och sen gå och fika tillsammans, bara dom två.)
Men nu var det vi.... SE, jag, och snälla E (Jonas ex) som satt där och fikade. Snälla E, som skjutsat och hämtat, följt med och servat på klädbutiken... och som skämtade glatt med SE om allt möjligt. Han skrattade gott här också...

Å som lite "grädde på moset" så gick vi sedan in på en sådan där pryl-allt-möjligt-affär. Inte för att köpa något, utan bara för att få vara tillsammans en stund till, få gå tillsammans och göra någonting så där "nästan vanligt". Så där som i livet förut. Å jag tror att SE njöt... för han provsatt och provlåg både soffor och fåtöljer, vände och vred på mycket, och skrattade gott här också...

Sen... när vi kom tillbaka till boendet... och jag skulle lämna honom... igen... så fick jag ljuga som jag alltid gör.... "ja, men du kan ju ta och följa med Ulla (hans kontaktperson där), så gissar jag att hon har lite kaffe... o så åker vi iväg ner på stan fram och tillbaka... och så kommer jag tillbaka sen... blir det bra det?" sa jag. Strök honom över kinden. Log.
"Jaha, ja men då gör jag det" svarade han. Inte ledsamt eller så...
Han vände på klacken... följde med Ulla... och vände sig inte om efter oss. Jag kollade... utifall att. Men han var trött... och nöjd över att vara "hemma" igen. Såg jag ju...

..........

Å än om jag nu äger en spegel, som verkligen inte förskönar det minsta.... så betydde hans ord... att jag var snyggast i hans ögon.... den var den vackraste vackra sanning att få.

tisdag 2 juni 2009

Här fanns mycket att se...



Å vi har roligt.,



Provar lite sköna möbler...


... man måste ju vila lite också!

Fika med SE...


... o köper lite nya kläder.

"Ämligt" värre...

... kändes det igår. Åtminstone på förmiddagen var det riktigt "oljebåljaväder"och gråt i duschen.... inte så att jag dog, å inte så att jag ramlade ihop som en trasa i duschen... inte akut på det sättet, men ändå tyngre och djupare på någe sätt... och det bara kom nerdimpande i huvudet på mig. Det stora djupa som jag har förlorat... och det ännu större som jag saknar. Jag avskyr denna "oljebålja"varje evigaste gång när den kommer...

Så jag gjorde 2 saker...
Bestämde mig för att INTE åka upp till sjukhuset och hälsa på Jonas...
Tog en lång lång promenad med Pontus P i solskenet... och bestämde mig för att till och med maskrosorna var väldigt mycket välkomna idag... liksom solen och fågelkvittret.

Det kallar jag för att leta efter fröet inom sig... o det blev ju bättre!

..........

Jonas har blivit utskriven från sjukhuset. Han kan bara äta flytande än så länge, men sockervärden är bättre... lite för höga, men iallafall jämna över tid. Tack Gud, det gick bra den här gången också.... tack Gud!
(Men det är märkligt... att ingen av oss, inte ens Jonas själv, visste att det rörde sig om en ketonförgiftning, förrän min bloggvän Belena skrev det i kommentaren här... jag ringde Jonas... han fick fråga på sjukhuset... och så var det ju! Mycket märkligt...!)

.........

Lördagens grillmorsdagsmiddag. Viktigt att skriva om... för det är en livlinehändelse. Pappa bjöd på grillad skinkstek, grillade grönsaker, och strips. Å till efterrätt hade han köpt två morsdagsstubbar i marsipan... med texten "Grattis på morsdag" på. En underbar grillmorsdagsmiddag, med mamma och pappa, min bror F och hans flickvän, Carolina och jag... som dukades upp borta hos min bror.
Bara det... att få sitta och prata, skratta lite, känna grilldoften, fäkta bort getingar, känna solen i ryggen, höra en radiola spela någonstans.... ja, det är då jag känner... det jag brukar känna när livet är snällt.... att livet kanske också kan bli lite vackrare framöver. Hopp kallas det...
Tack pappa... och mamma förstås!
(Och det värmde mitt hjärta, pappa... för att du i smyg skickade med Carolina en halv morsdagsstubbe när vi åkte hem... så att hon skulle kunna bjuda mig på morsdagsfika på söndag... tack snälla.)