Jo, men visst...

... finns det lessiga saker. Hela tiden gör det ju det...
Det gör det för alla. Ingen enda människa går omkring och möter solsken och glädje i varevigaste minut!
Men det är så svårt att leva med "Herr A"... för det svåra blir svårt så länge. Man är fortfarande, i varje sekund, någons fru och dotter... och hur logisk varje insikt än är, och hur mycket kunskap man än har, så tar det mycket mycket lång tid innan hjärtat vill förstå. Innan hjärtat vill lämna.... varje liten del som alltmer försvinner.

"Mamma, vet du vad jag helt plötsligt kom på... eller jag har ju vetat det hela tiden, men du vet, känslan... den bara....ja..." sa Carolina igår kväll, på Pontus P-promenaden. O hon tystnade mitt i meningen...
"Nej, vad då?" frågade jag. Såg hur hon liksom tog sats... tog fart... för att högt våga säga det som jag förstod skulle bli svårt för henne att säga.
"PAPPA KOMMER INTE HEM MER...!!" sa hon. Högt. Fort. Tvingade sig. Svalde.
"Nej, gumman... han gör ju inte det... vi vet ju det... men vi får försöka göra så gott vi kan... o du vet pappa har det ju jättebra där han är nu... o jag vet att det är svårt att förstå det här, gumman... " sa jag. Å mycket mer som jag inte kommer ihåg nu.... men pepp.
Hon svarade bara... "jo, jag vet... mm...jo... ja."
Sen drog hon ett djupt andetag. Över för den här gången...
"Mamma, nu pratar vi om nåt annat...!"
Vi gjorde det.

..........

Ett annat sånt här svårt samtal hade jag också igår. Med SE:s mamma. Hon som i sitt hjärta varken vill, eller kan ta in att hennes älskade son inte kommer att bli frisk, och att han inte kommer att kunna flytta hem igen. Men hon vill ju veta... och hon måste få fråga. Men jag tror jag skulle kunna ge vad som helst... vad som helst för att få ljuga i det läget!! För det gör ont... mer än förtvivlans förtvivlan... för jag förstår ju hur ont det gör i henne när jag berättar. Jag hör ju det. Än fast jag försöker berätta så skonsamt som möjligt....

Men allra allra värst... när hon frågar.... "ja, men han kommer väl inte att bli sämre?"
"Nja, men du vet, han kommer ju inte att bli bättre..." kunde jag bara svamla till det.

.........

Det här var viktigt skriv. Men nu lyser solen. Jag ska dricka påtår... o sen hoppas jag Gud har någe bra för den här dagen att komma med! Nåt litet räcker bra...!