måndag 29 juni 2009

Jag skulle ju...

... skriva om festen. Överraskningsfesten som vi barn hade ordnat för mamma i lördags. Jag skulle skriva om hennes glädje... om glittret i hennes ögon.... och allt det där. Men det vill sig inte alls.... det får skrivas en annan dag, och kanske på en annan plats.

Jag är helt enkelt för ledsen just nu. Å visst... visst hade jag kunnat vänta tills egenpeppet kickat in, och sen skrivit om den roliga kvällen för mamma... men jag tycker det är viktigt att skriva om lessenkänslorna också. För dom finns ju där... oavsett vad. Jag står för det...

Ledsen.... får man vara det? Eller ska man vara rädd för det? Får man vara det en solig sommardag? Får man vara det efter att lördagskvällen bjudit på en glitterfest för ens mamma? Får man vara ledsen när alla tycker att man ska vara enbart glad för att SE har det så bra? Får man berätta att man är ledsen? Får man skriva att man är ledsen?

Jag tycker att man får det. Jag tycker att man ska det!
För att våga stå mitt i det lessiga... vara där en stund... säga till sig själv "jo, men det är okay att jag får vara ledsen nu... oavsett om det finns en anledning, eller inte...", det ger styrka. Styrka att våga vara i det ljusa också. För det är också en konst...

..........

.... och raderna här ovanför skrev jag imorse! Nu när jag kommer tillbaka till skrivet så tänker jag först.... äsch, jag raderar bort eländet. Men så ser jag en sak.... den här dagen har precis handlat om det jag skrev.... att våga vara ledsen.... som sen ger styrka för det ljusa.

För jag gick från lessigt till ljust "input-fika" på balkongen! Jo, men jag och Carolina gjorde fika, satte oss på balkongen... skrattade åt Pontus som tiggde ostbitar... satt i morgonrocken... kände solen bakom knuten... och bara tog nya andetag.

Nu är det kväll, vi har ätit kräm till middag, och Carolina och jag fixade den här dagen också. Imorgon är en ny dag...

.........

Igår pratade jag med SE.... han skulle bara "äta lite nu, så ska jag komma hemöver sen..!" Bestämt sa han det. Men han lät glad ändå... gubben min.

7 kommentarer:

trollmor sa...

Visst ska du skriva om att du är lessen.Inte kan alla dagar och tidpunkter vara ett evigt leende och ofta är det ju så att efter man har haft så där riktigt trevligt blir man ( jag i alla fall)lite lessen.
Det blev kram här också till middag.
Kram på dig
ewa

Nina sa...

Visst ska man skriva om de ledsna dagarna också... även om jag inte gör det själv så mycket. Men du är i en annan situation än vad jag är.

Så...

skriv om det ledsna. Och det ljusa. Och allt emellan. Ingen går evigt flinande och lycklig var stund.

Kraaaam!

Musikanta sa...

Jag tror att man blir lite extra ledsen på sommaren när alla åker på semester och man själv blir kvar i stan. Och så tänker man kanske på sina somrar tillsammans och vad man upplevde då.

Bra att du skriver om dina känslor och inte stänger inne allting.
Hoppas att du kan se livet lite ljusare så småningom.
Många varma kramar!

Ingrid sa...

Klart du får vara lessen och skriva om det också, men ändå skönt att höra att dagen slutade ganska bra.

För så är det nog för många av oss, man har sina ledsna stunder och det kanske man måste ha för att rätt kunna uppskatta de glada.

Det finns nog ingen som går omkring i ett evigt lyckorus.

Kram Ingrid

trollmor sa...

ha ha visst vi lever på kramar till middag.
Ha ha...
sköt o dig
ewa

Vida sa...

Klart man ska skriva om ledsamhet också.. i alla fall tycker jag det. Jag tror det är oerhört viktigt att vi visar hur vi mår.

Varm kram och tack igen för allt snällt du skriver hos mig.

Liv

Lena sa...

Kramar, i massor!