onsdag 31 augusti 2011

Pärlor på livets tråd...



... tycker jag var ett vackert uttryck (tack Nonna) för stunder av glädje i livet. Jag vill så gärna samla på dessa pärlor... och få ihop till det där halsbandet som jag alltid har önskat mig. Ett sådant där som värmer mot hjärtat när det går lite tyngre... som:

... att bli hembjuden till någon trevlig och varm människa. Så där som jag blev igår... med god mat och skratt runt köksbordet... choklad och tända ljus i vardagsrummet... och en hel del prat om både viktigt och oviktigt... sorg och glädje... och ännu mer choklad. Tack Karin... jag ska minnas den här kvällen länge länge... och jag behövde den verkligen. En pärla...

... att idag få ta Carolinas hembakade päronpaj, och tillsammans med henne gå upp till mamma och bjuda dem på lite gofika. "Gå upp till mamma"... var ingen självklarhet för några månader sedan... och trots att hon är så svag och bräcklig, lill-mamma min, så sitter hon där vid köksbordet och ler när vi kommer instövlande. DET är väl en pärla om någe..

... att idag få ett telefonsamtal från en härligt go bloggvän. En vän som har följt mig lika länge som jag skrivit... en vän som tycks ha inbyggd radar för nu-är-det-dags-för-lite-pepp-snack... och en vän som jag tycker mycket om. Tre pärlor...

... att ha två små ostkrokspåsar av miniformat i skafferiet. De ska vi festa på ikväll... Carolina och jag. Fyra pärlor...


Idag blev det en bra pärlfinnardag... stunder av glädje när det går lite tyngre.

..........

Min pappa skrev en gång de vackra orden:
"Så var rädd om din längtan... var säker på min vän
vi möts, ja, vi möts igen!"
Jag tror så... Sven-Erik och jag.

tisdag 30 augusti 2011

Ikväll är jag hembjuden...


... till en tidigare arbetskamrat på RK. Jag och en annan tjej ska åka dit...
Det är kanske inte så mycket att skriva om, men för mig är det viktigt att komma ihåg... och det händer ju inte så särskilt ofta... eller, egentligen inte alls de senaste åren. Så det ser jag fram emot...

Carolina ska gå på "Östra", sin gamla gymnasieskola, och fika med skolvärdarna...

Igår kväll bakade Carolina päronpaj. Himlagod... alltid!!

söndag 28 augusti 2011

Små händer vilar tryggt...


... på stora händer. En gåva att be om för många...

Är det nu...


(Sven-Erik och Pontus P hemma på Himla-
stigen i maj 2007)

... jag ska börja sörja dig som död?

Känslan som har smugit sig in allt starkare ända sedan jag fick veta att du börjat använda blöjor.

Men jag vill så gärna hålla fast vid vår låtsaskänsla, den som hållit oss överlevande så länge... både Carolina och mig... att du bara har åkt iväg till Holmträsk över dagen... varje dag. Det är svårt nu, gubben... och speciell när jag ser:



(Sven-Erik på demensboendet
(april 2011)

"Å jag vet att jag inte varit till pappa på länge nu... men jag hoppas att han lever över jul, mamma!" sa Carolina igår kväll.

"Ja, det gör jag också... men du vet... jag måste försöka hitta styrka och åka dit nån dag... och se hur illa det är nu... jag vill göra det... hur eländigt det än är" svarade jag.

"Ja, men mamma... jag vill inte. Om pappa bara sitter där... och inte ens ser på mig. Å inte kan hålla i gaffeln själv... eller gå... eller... ja, du vet... då dör jag, mamma... jag vill minnas pappa som han var" sa hon.

"Nej, gumman, det behöver du inte heller... jag förstår det, och det gör pappa också. Han skulle ha velat att du minns honom precis som den hönspappa han var... och så ska det vara, Carolina... du ska bära den kärlek som ni hade... du och han... du ska bära den vidare för er två... och hitta styrka och trygghet i det... det skulle han ha velat.

........

Det här var viktigt att skriva just nu.
Men vi ska göra en bra dag idag också... ta en promenad upp till mamma och pappa... städa och mysa på lite tillsammans här hemma. Överleva... och ännu så länge hålla fast vid att han bara är i Holmträsk.



lördag 27 augusti 2011

Latte och Macaron...


... på Paus.

Inget vidare skriv idag heller...


... MEN, Carolina och jag ska iallafall gå ner på stan och fika, lämna igen böcker på biblioteket, och kanske gå in på den nya HM-butiken. Vi ska göra en bästa dag i dag också... och hålla oss till, "Hakuna Matata" (inga bekymmer) som de sjunger om på teven i bakgrunden.

torsdag 25 augusti 2011

Du har tappat ditt ord...


... och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp,
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - vad det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.
(Nils Ferlin)

Det känns alltmer så... jag har tappat orden. Jag vet inte vad, eller hur jag ska skriva. Vad vi gör... hur vi mår... roliga saker... trista saker... om hur livet ska levas, eller hur det levs. Skriver jag bara för att vi ska minnas... skriver jag för att jag har något att berätta... eller skriver jag för att... ja, vad då?
Jag tycks ha ha tappat papperslappen....

onsdag 24 augusti 2011

Tea for two...


... mysar vi på med nästan varje kväll nu.

måndag 22 augusti 2011

Lilla mor...




... finns alltid i mina tankar. Hon kämpar på varje dag, och pappa är hennes stora stöd.

Den här fina gamla visan tillägnas henne, och alla andra mammor som kämpar på därute.

söndag 21 augusti 2011

När man får oväntat besök...


... så får gästerna ta med sig gofika! Det var så roligt att de kom...

Två tomater...


... det blev inte mer på min planta. Men man får vara glad för det, och kanske kan man se det lite symboliskt... det blev bara två.
Idag ska vi hitta på att städa lite här hemma...

lördag 20 augusti 2011

Små trådar av acceptans...


... försöker att leta sig fram i mitt inre. Hela tiden. Ett ständigt sökande efter logiska insikter som håller ihop och bär när känslorna vill ta överhanden... han är inte borta... han är borta. Men den senaste tråden tvinnar bara ihop sig till en salig blandning av dåligt samvete och logisk sjukdomsinsikt när jag tänker: "Om han nu är borta, vem är det då jag känner en sådan kräkrädsla för att besöka... och om han nu inte är borta... varför känns då allt det som ännu borde vara vi som avlägsna längtansfyllda minnen nu?"

Igår så hade jag en dialog med Sven-Erik... eller rättare sagt, så skapade jag i acceptansens spår en tyst inre dialog mellan honom och mig. En dialog med utgång från de värderingar vi delade... och den kärlek som vi ägde, och fortfarande äger, och som sträcker sig bortom allt vad sjukdom och sorg heter. Jag vände på kronan lite...

Sven-Erik sa: "Gumman, du vet att jag älskar dig mestast i världen... och det kommer jag att göra så länge jag lever. Men jag vet inte om jag skulle klara av att se dig så sjuk att du inte längre skulle bry dig om vem jag är... kanske skulle du behöva hjälp med både påklädning och att äta... kanske skulle du inte ens kunna gå på toaletten själv... eller till slut kunna gå... eller prata med mig... eller känna igen Carolina. Veta att till slut så ligger du bara där... som ett litet barn... å ingenting av dig finns kvar... och din kropp väntar på att få gå ifrån mig. Du vet, jag tror jag skulle dö då... jag vet inte hur jag skulle kunna åka ifrån dig en enda gång... och åka hem tilll Carolina... och stötta henne... och vara den bästa och starkaste pappan som hon behöver då... och börja om igen, Elisabeth. Jag vet inte det... utan dig.

Jag sa: Älskade gubben, så futtig är inte vår kärlek! Jag vet väl att du älskar mig lika mycket ändå... dumskalle där! Om jag en dag blir så sjuk som du säger, så ber jag dig nu... kom inte och hälsa på mig då!! För du vet, min kärlek till dig och Carolina den är större än mig... och om jag blir så sjuk så vill jag från hela min djupaste själ, och det säger jag nu som frisk, Sven-Erik, då vill jag att du tar hand om dig och Carolina... hittar ny glädje och kärlek i ditt liv... sörjer mig som den jag var... minns allt det fina som vi upplevt tillsammans... och framför allt... framför allt... bli lycklig, Sven-Erik!!
Min kärlek till dig ... du vet, det säger jag dig nu... vet jag bara att du gör det här för mig om jag skulle bli sjuk... försöker... för din och Carolinas skull... att bli lycklig och hel igen... ja, men du vet, då gör det ingenting om jag blir så sjuk. Då kan jag vara trygg, gubben...

Å vi ses ju igen... jag vet det.
Jag väntar där...

..........

Mitt viktigaste skriv på länge.
Nu gäller det bara att kunna
förlåta sig själv också... ändå.


Pappa o barnbarnet David...


... ger glädje. Mamma o pappa bjuder på klimpsoppa idag... himlagott o trevligt.

fredag 19 augusti 2011

Så öppnas dörren...


... och man säger "Hej, vad roligt att se dig igen!"
Så kan man beskriva känslan när kontakten med världen öppnas igen...

Jag skulle skriva om färgen gul. Jag skulle skriva om fönster som öppnas för natten. Det nya. Sen skulle jag skriva om det dåliga samvetet som vuxit till kräkrädsla för att se honom idag...
Det nya som måste levas, och det gamla som måste överlevas. Det svåraste jag någonsin gjort... men det nödvändigaste. Leva och överleva.

Men jag har lite bråttom nu... strax vaknar Carolina, och vi ska gå upp till mamma och pappa.... å i övrigt hitta på en bra fredag tillsammans. Så jag skriver bara lite ur det andra nya, förutom färgen gul och nattöppna fönster... boken som jag har lånat... "Bara detta liv":

"Man är fri att leva som man vill. Men man är inte fri att välja sina omständigheter. Dock är man fri att välja förhållningssätt till dem, trots svår uppväxt, ständig otur i livet, katastrofer, övergrepp, kriser, allvarliga olyckor, arbetslöshet, hopplöshet, livsleda, stress, familjebekymmer, svek, otrohet, villrådighet, viljesvaghet, karaktärsbrister, dåliga gener, fel partner, olydiga barn, inga vänner, elaka myndigheter, sjukdom och elände. Det viktiga grundtagandet är att, oavsett vad som hänt i ens liv, aldrig se sig själv som enbart ett offer för omständigheterna."

Det låter enkelt... mitt i svårt. Men jag jobbar på det. Som nu... jag sitter i min knallgula natt-tshirt och skriver, och jag har sovit med öppet fönster inatt.

På väg... med små steg.

torsdag 18 augusti 2011

Kaffet är uppdrucket...


... sedan länge, och internetanslutningen fungerar fortfarande inte. Å vår lilla värld känns ännu mindre...

tisdag 16 augusti 2011

Jag väntar på Björn...



... Björn Skifs. Å då kan jag vänta lääänge!! Min stora idol sen jag var 12 - 13 år, och han spelade med Blåblus. Ikväll uppträder han på Allsång på skansen...

Hallonkaka...


... som Carolina bakade igår. Himlagod, ska jag säga. Igår var hon också på stan med storebror, och hans lilla familj. Å blev bjuden både på mys o mat.
Då kan en mamma bara tacka sin lyckliga stjärna... o Jonas med lilla familjen.
Idag regnar det...

måndag 15 augusti 2011

"Sy ihop sig lite"...


... tycker jag är ett bra, och egenkomponerat uttryck för somliga dagar och stunder.
Vissa dagar har man bara fullt upp med att finnas till, fokusera på här och nu, låta tänket flaxa in... och ut, och viktigast av allt, ordna mys för mig och Carolina.
Hålla ihop... livet, oss, och sig själv. Sy ihop sig lite...

Carolina ska baka idag. Hitta på, och göra något av dagen... sy ihop sig lite.
Jag ska gå på Röda Korset...

fredag 12 augusti 2011

Jag anstränger mig hela tiden...


... för att folk inte ska inte ska tro att jag har fastnat i sorgen.

Jag vet ju att jag inte har det... och det sorgliga är, att ju sjukare Sven-Erik blir, så anstränger jag mig än mer för att visa hur bra det går.
Tiden som jag egentligen vill använda som bundsförvant för att komma vidare, i min egen takt, den visar mig allt oftare nu hur lång tid det är sedan Sven-Erik blev sjuk... sedan han fick sin diagnos... och sedan han flyttade till geriatriken och demensboendet. Det har blivit en stor press... tiden.

Kanske är det så att jag har sett hur ensam man blir när sorg pågår. När den enligt gällande stämpel har ett bäst-före-datum, men att just den här förpackningen har en stämpel med långt hållbarhetsdatum. Å ingen vill ju ha en sådan förpackning i sitt kylskåp...

Jag vill säga till mig själv... det är okay, Elisabeth. Det får ta den tid det tar... och för varje dag som du förlorar ännu en bit av Sven-Erik... så minskas hållbarhetsdatumet. Sen när det datumet har gått ut... då kommer en ny sorg... men förhoppningsvis blir det med bäst-före-datum då.

..........

Jag hade tänkt skriva lite om besöket tidigare idag hos mamma och pappa... gofikat hos den underbaraste grannen... och lite annat. Men det får vara till imorgon, tror jag...

Gofika hos grannen...


24 tomater!!


Pappa är stolt över sin planta, som står i det lilla växthuset på deras balkong... och jag är avis! Jag som bara fick...2! Nåja, jag tröstar mig med en påtår här hos mamma och pappa... och tänker att det kommer väl nya tomatår! Å jag är rik som får sitta här, tillsammans med mamma, pappa, och Carolina.

Så viktigt att inse...



... att vi är människor med fel och brister. Ibland är det lätt att glömma bort det, och vi drunknar nästan i självförebråelser när vi gör just det... fel och brister i något. Då, om inte annars, behöver vi vara säkra på:

"Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver
jag det bäst"


Ett av de vackraste ordspråk jag vet...




onsdag 10 augusti 2011

"Kapten Corellis mandolin"...


... eller "Independence day"? Det är frågan... romantik eller spänning?
Eller rättare sagt, valet står mellan att se någon av de ca 50 dvd-filmer om igen för tusende gången... eller se på de tråkiga teveprogram som inte ger vare sig spänning eller romantik.

Carolina, sitter på sitt rum, äter glass och ser någon annan av våra tusen-gångers filmer... vad den nu hette.

Å så här är det ganska många kvällar här... minus glassen då kanske. Film är en bra verklighetsflykt och man slipper tänka.
Men dagen har varit bra ändå... jag har varit med min vän M på stan och fikat. Carolina har varit och hälsat på storebror.

Jag tror det blir lite romantik nu... med Corelli.


tisdag 9 augusti 2011

När någon inte finns mer...


... så där som min mormor en dag bara somnade in, och dog därborta på sjukhemmet. När hon låg där i sin säng och väntade på sin Jesus som skulle komma och hämta hem henne, och hur han till slut kom, hon gav upp andan, och han tog henne med sig. Då förstår man vad det betyder när någon inte finns mer...

Eller så där som min farfar, som i ilfart fick köras iväg med ambulansen, och sen dog därborta på sjukhuset. När han låg där i sin säng, så blev han kissnödig, men tvingade först iväg min mamma och pappa för att fika... och när de kom tillbaka hade han gett upp andan. Det var nog farmor som hämtade honom, gissar jag. Då förstod jag också vad det betyder när någon inte finns mer...

Men Sven-Erik. Hur.... hur ska jag kunna förstå att inte han finns mer? Då jag går från den så bräckligt svaga sekunden av plågsam insikt på morgonen, då jag sitter och gråter över att vi aldrig fick ta adjö... aldrig prata om det... förstå att min Sven-Erik inte finns mer... till kvällen med "allsång på Skansen" då jag undrar om Sven-Erik sitter därborta och tittar på sina idoler?

Hur ska jag förstå det? Hur? Å hur ska jag kunna ta adjö av någon som inte finns längre, men som samtidigt sitter och kanske tittar på Sven-Ingvars?

Det är svårt.

Jag hann inte säga adjö till min mormor... inte till min farfar heller. Men jag sa det på sätt och vis ändå... mitt i den sorg och saknad som blev... jag sa: "Vi ses igen!"
Men så visste jag ju... oåterkalleligen så var det så... livet... andningen... själen... fanns inte där mer. Å vi gick på begraving.
Inte kan jag säga det till Sven-Erik... inte nu. Inte än.

Det är svårt.

(Å Carolina ville inte höra på Sven-Ingvars... "nej, då tänker jag bara på pappa.. å det gör bara ont" sa hon.)


Mitt i en bra morgon...


... och med grötskeden på väg till munnen, så kommer tanken nerdimpande:
"Jag måste ju få ta adjö på nåt sätt... jag har ju inte fått göra det... inte ens fått säga hej då... ingenting!"
Då gråter jag lite nu... och vill åka dit och hämta hem honoodm. Lill-svempa min.

söndag 7 augusti 2011

Mamma mår bra idag...

... och vi har en mysig stund tillsammans.

Jag blir förtvivlad...

... varje gång jag vaknar, och inte "nog-ska-vi-väl-fixa-det-här-känslan" finns här. När jag vaknar och gråten ligger som ett lock i halsen. Då när allting känns så svårt och tungt. Istället så vaknar jag med en känsla av den där djupaste ensamheten och sorgen som jag vet att jag måste... måste.... måste göra allt för att hålla undan härifrån.

För hur skulle jag kunna göra någonting annat? Carolina och jag. Så länge nu. Vad är det man inte kan förstå?

Sven-Erik är inte död... han dog inte då för 5 år sedan när han fick sin diagnos... han dog inte då när han flyttade till Sjöjungfruns demensboende... och än lever han därborta... min man... Sven-Erik Ingelsson... bara några kilometer härifrån.

Det är ju det som är sorgen... jag vet ju det. Varje dag.
Det är ju det som blir ensamheten... de som aldrig vetat. Men om jag inte vet, så finns det heller ingen sorg att prata om. Ett "gå vidare" förutsätter ju att man vet hur utgångsläget såg ut...

Han har ju inte försvunnit genom ett trollslag... han finns ju.
Varje dag än... men allt mindre. Å vi går bredvid...

........

Nu blev det här bara tristskriv... och skrivet rätt upp och ner... men det får stå kvar ändå. Jag ska förstås skärpa till mig, och göra det här till en superduperbästa dag för mig och Carolina ändå.
Sen är det kanske också någon slags rekyleffekt på Stockholmsresan... att komma hem till verkligheten. (Det känns lite så... vilket är trist... då vi hade så himla mysigt och roligt!)

Vi har bestämt att vi ska ta en promenad upp till mamma och pappa.... träffa någe folk åteminstone... och jag får titta till henne lite... och hon blir glad över besök.
Nu vet jag ju att dom hade besök av både Fredrik och Jonas med familjer igår, men ändå... jag vet också hur mycket det betyder att "bju´på lite gofika" hos någon som behöver det.

lördag 6 augusti 2011

Gofika...

... med nyinköpt engelskt te. Det regnar ute, och vi mysar på med fika och fin musik...

fredag 5 augusti 2011

Allt medan tiden pågår...

... och jag försöker att leva kvar, över, och förbi i det nu som har pågått så länge, i den längtan av han som aldrig lämnar mig, i den saknad som minns hur det kändes att hålla hans hand utan att det gjorde ont, I den tiden, och i det nuet... så måste allt detta bli en del av mig... och samtidigt så måste jag i varje vaken morgon, eller rättare sagt i varje andetag, bestämma att det finns någonting kvar därute... någonting vackert... någonting snällt... någonting kärleksfullt... någonting roligt... någonting lyckligt... någonti.... ja, någonting som gör livet värt att leva igen. Tiden är min bundsförvant...

Ibland, rätt ofta nu, så föreställer jag mig honom stående bakom en gardin. Det gjorde jag inte förut. En vit tunn bommullsgardin med blommor på. Han står bara där och betraktar mig tyst. Han ler inte när jag lyckats få till dagen bra. Men han rynkar heller inte på ögonbrynen när jag inte lyckats få till den fullt lika bra. Å jag känner så starkt: "Jag finns alltid här Elisabeth... och jag kommer att stå här... följa dig... vaka över dig... älska dig. Var trygg med det, gumman... jag finns här. Men nu är det dags för dig att gå vidare... jag står kvar här tills du kommer tillbaka".
(Det var lite svårt att skriva om det här, känner jag.)

Nåja, det var, och är ett viktigt skriv. Å jag kan alltid, närhelst jag vill, hålla honom i handen. Minnas hans hand... så där som innan... och ha den i min.

..........

I övrigt har veckan varit så där vardaglig som den är nu. Carolina och jag. Jag har varit på RK, och Carolina har varit hemma med Pontus P. Jag pratar med mamma mest varje dag, och hör hur hon mår. För dagen blev vi bjudna på middag hos dem, och jag vet, och ser hur dom båda ständigt höjer ribban för att hon ska kunna få må så bra som möjligt hemma nu. Å trots att hon har AHS-teamet där, och som ligger i ständig beredskap, så är ju pappa den klippa som får höja sin ribba allra mest. Så är det.

I övrigt så är vi ganska ensamma... men vi peppar varandra med Stockholmsminnen. Minnen som jag har lovat Carolina att lägga in på bloggen framöver.

Imorgon ska vi gå på Nolia... Carolina vill provsmaka all mat de bjuder på. Det blir bra...

måndag 1 augusti 2011

När det är svårt...

... så skulle man behöva åka bort lite oftare! Många skulle behöva det, tror jag...

Jag slogs av tanken idag när jag gick till RK, och såg den där så så så nedslående löpsedeln! Från att ha gått med lätta steg från minnen av Stockholmsgator, och tankar som... "nu jäklar så kan livet bara bli bättre", och " å vad bra jag mår just nu", så tvärstannade både mina fötter och mitt tänk när jag såg ordet på löpsedeln... "Alzheimer"!
Jag sjönk som bara ihop... borta var Stockholmssteg och bra-tänk. Borta var allting som jag under flera dagar inte ägnat den minsta tanke... Sven-Erik. Det dåliga samvetet.

Tillbaka i verkligheten. Därborta hade jag ingen man som satt ensam på ett demensboende utan sin fru som inte vågade sig dit. Därborta kunde jag ha roligt utan honom. Därborta hade jag inget dåligt samvete för att jag inte kunde besöka honom... han fanns ju inte där.
Tillbaka i verkligheten. Här hemma har jag en man som sitter ensam på ett demensboende utan sin fru som inte vågar sig dit. Här hemma så får jag ofta dåligt samvete om jag har för roligt utan honom. Här hemma känner jag ofta skuld för att jag inte besöker honom, finns där för honom, hjälper honom... för han finns ju där ändå. Ännu.

Å som den fru jag så gärna ännu vill vara... så är det här bland det svåraste jag mött under Sven-Eriks hela sjukdomstid, tror jag. Ett konstant och svårt balanserande mellan att hitta ett nytt eget liv... inse att det är så det ska bli nu, inse att han är borta, och att i varje minne sakna det gamla vackraste livet, innan han blev sjuk. Å i det våga se... erkänna... hitta styrka... att det är okay. Att lämna. Att gå vidare. Det är okay, Elisabeth... skriver jag. Fast det inte känns så...

Därför skulle jag behöva åka bort lite oftare... för att hitta ett nytt eget liv... leva därborta fast ändå hemma. I det skulle jag också önska att jag ägde ett par skygglappar, så jag slapp se dessa löpsedlar som jag ibland får för mig har som sin enda uppgift att ta ner mig på jorden igen!

..........

Egentligen så skulle jag skriva om vår härliga Stockholmsresa... men det blev inte så nu. Det får väl komma lite pö om pö, känner jag...

... och nu blir det mer kaffe, och lite mer prat istället med Carolina om de senaste ljuvliga underbara dagarna. Måste man.. och det är också okay.

Man blir snabbt påmind...