fredag 30 april 2010

Att tänka på sig själv...

... säger många att jag ska göra nu. Tänka framåt. Börja ett nytt liv. Gå vidare. Jag vet inte riktigt hur dom menar då... jag vet bara att de inte riktigt kan förstå. Hur skulle dom kunna göra det... än om jag ju också förstår att det sägs i bästa välmening.
De kan ju inte förstå att varje inköpt blomma till mig själv... varje stund av lite hoppkänsla i nuet... och många leenden... sker med honom gående bredvid mig. Man lär sig visserligen att hantera det allt bättre... men ensam gör man det inte. Han går bredvid mig... i många av mina tankar, i alla mina känslor, och i allt fler av mina minnen. Å framför allt går han bredvid mig i det dåliga samvetet... att JAG inte kan gå bredvid honom nu.

Men jag vet ju också... jag sitter i ett väntrum. I ett väntrum där man bara kan komma vidare till viss del. Å här ska jag sitta tills... ja, det jag gruvar för mest. Så är ju den här sjukdomen... och jag vet också... jag är en bland många som sitter i ett sådant här väntrum.

Han är inte död. Han finns bara inte längre. Men han bor på Tomteo. Å han sitter med mig i väntrummet...

..........

Det här är inget deppskriv på någe sätt... det är bara ett krasst litet tänk om hur det är nu. Lite rörigt och svårförståeligt kanske, men ....
Jag har haft en bra dag, med mina mått mätt... varit ute och fikat med min vän M (kontaktpersonen), ätit grillad kyckling till middag, och blivit bjuden på hemkokt godis av Carolina och Leif som varit på universitetscampus och valborgsfirat lite ikväll.

Å imorgon är en ny dag...

Hopp...



Hopp är som en bevingad
varelse.
Som fladdrar i själen
Och sjunger melodin
utan ord.
Och aldrig stannar upp
Och som hörs bäst
i Stormen.

(Emily Dickinson 1830-1886)


Bara en dikt som har följt mig länge... om något som jag håller fast vid.

torsdag 29 april 2010

Fågelsång och vänskap...



... tänkte jag på häromdan när jag gick till RK. Två olika ting i världen, men med en gemensam nämnare. Båda kommer med bärhjälp när det går tungt...

Som fåglarna... som kvittrade och sjöng mig nästan hela vägen till RK. Å jag tänkte... "vad märkligt... jag blir 50 år i år... och kvitter och fågelsång har följt mig genom livet... och ändå har jag aldrig hört dom sjunga så vackert som nu!"

Som vänskap... som min vän E (lilla barnbarnet Davids mamma), som dök upp en dag och ville överraska. Eller det vackra sommarkortet från en bloggvän som låg i mitt postfack en annan dag. Å all den vackraste vänskap som jag har fått möta här... att vara ett stöd för någon annan... kan det finnas någe vackrare än det? Å jag tänkte igår kväll... vad märkligt det också... vänner har följt mig genom livet... och ändå.. precis som med fågelsången... så har jag aldrig förstått deras betydelse fullt ut, förrän nu.

Så till fåglar och vänner... ett mycket mycket ödmjukt tack!

..........

Så.... jag har inte dött! Men jag orkar helt enkelt inte skriva så mycket om hur vi har det emellanåt... ja, om kämpande mitt i ett eländigt elände. För då måste man tänka... känna efter... och jag har fullt upp med att hålla undan sådant nu! Jag skulle så gärna vilja skriva om det... rätt upp och ned. Men som det känns just nu, så får det bli de dagar och stunder jag orkar... och det här med yrseln som småkommer hela tiden... ja, jag måste hålla lite koll på den också.

... och jag fokuserar på fågelsång, vänskap och.... togatåget!!! Å är det något som håller Carolina och mig uppe nu, så är det denna Stockholmsupplevelse... detta togatåg! Carolina, som skulle ha nationellt prov nu på morgonen, sa precis innan hon gick: "Men det är lungt mamma, vi åker ju snart till STOCKHOLM!!!" (Som om mycket svårt är ok nu... då vi har någe stort och roligt att se fram emot.)

... å som grädde på moset, så har jag nu en ny vårstädad balkong! Leif putsade fönster, och Carolina såpskurade igårkväll... så nu kan vi snart sitta där ute och njuta av vårsolen!

måndag 26 april 2010

Men nu...

... har jag stoppat bort det. Minnet som kom. Med lite hjälp av kaffe och en bit sockerkaka. För det är så man måste göra... eller åteminstone gör jag så. Men sen tänker jag också... hellre lite svåra minnen emellanåt, och som poppar upp lite som dom vill... än inga minnen alls!

För fem år sedan...

... började resan mot... ja, jag skriver helvetet. Varför det minnet bara kom neddimpande i luvan på mig nu, det vet jag inte... men kanske är det våren som tar mig tillbaka... våren för fem år sedan.

Jag har tidigare skrivit i "Talar till mitt hjärta":

"Jag tänker.... på våren 2005, det året då allting började gå överstyr. Då Sven-Erik blev alltmer underlig... misstänksam, agressiv, glömsk. Då han gjorde saker som han aldrig aldrig tidigare gjort, och saker som han inte längre kunde, som han alltid alltid hade gjort.

Då han blev arg över ingenting... kallade oss både det ena, och det andra... då han gick och lade sig när han inte fick som han ville.... då han kastade och slog sönder saker. Allt detta hade jag visserligen sett tidigare... inte så ofta... mera smygande... men mer och mer...lite nu och då.
Men den här våren kulminerade alltihopa.... han orkade helt enkelt inte längre. Han hade kämpat länge nog... men han förstod inte, vi förstod inte... och hur... hur.... hur skulle vi ens ha kunnat ana att HAN.... vårt livs största trygghet och älskade.... han skulle redan ha fått den sjukdom som snart skulle ta honom ifrån oss...

Den tiden gör ont att minnas... men jag känner att jag måste gå dit också... för jag har i minnet inte vågat mig dit riktigt.... aldrig låtit det göra ont och känna sorg över allt det som hände då. Hela han var så förändrad... varför VARFÖR såg jag det inte?

När han blev arg på bilen för att han inte lyckades backa in den rätt i carporten... och i ilskan över "den dåligt byggda carporten" gjorde en stor repa på bilen och slog av backspegeln.
Sven-Erik? Han...? Som alltid varit så pedantiskt rädd om sina bilar! Han...? Han skulle inte ens ha tänkt tanken... oavsett hur arg han skulle ha varit. Men nu... han tyckte inte ens att han gjorde något fel... det var carporten som fick skulden. Efter ett tag hade han dessutom glömt alltihopa.... och han misstänkte Jonas... eller "nån jävel" som hade varit dit och backat in bilen! För han var det ju inte... och det var inte lönt att säga något heller. Han mindes ju inte... och alltså var det inte han!
Det var bara att svälja ner det.... gå vidare...för det fanns många sådana här incidenter... och aldrig kunde han se, eller förstå att något var hans fel.
Från början försökte jag ju... berätta... logiskt förklara... påminna... ibland blev jag arg... tyckte att han var både dum eller elak....

Till slut var incidenterna så många... förändringarna så synliga... så jag sa till min mamma: "Mamma, det måste vara något fel... han förstår inte... han ser inte... han minns inte... han blir elak för ingenting... och jag försöker.... men jag orkar inte ha det så här.... jag tror att han har gått in i väggen... han måste vara helt utbränd... men nåt fel är det!"

Dagen efter ringde min mamma och sa: "Nu har jag ringt till vårdcentralen och berättat..."
"Vad sa dom då" frågade jag.
"Ja, dom höll ju med om att det måste vara något som är fel... ni får nog en kallelse till läkaren snart" svarade hon.

Två veckor senare kom arbetsterapeuten på hembesök och gjorde ett minnestest. Det som gick så dåligt... då jag insåg hur illa ställt det verkligen var. Den dag då rädslan och resan började...

Kanske är det därför jag behöver gråta idag... "

Så skrev jag i maj 2008... tre år efter resans början. Idag, fem år senare, så tänkte jag ta mod till mig att skriva lite om tiden därefter... om minnet som nu ramlade ner...om hur jag allmer, i takt med alla undersökningar på geriatriken, insåg att vi inte skulle kunna ha kvar huset... ringa mäklaren... ha husvisning... leta ny lägenhet... sälja huset... flytta... och mitt i allt detta så ljög jag friskt för SE... att vi var tvungna att flytta för att vi "helt enkelt inte hade råd att bo kvar" och alla andra nödlögner jag kom på. Men jag kommer inte ihåg en endaste gång som han frågade varför, eller protesterade mot det. Han ville heller aldrig träffa vare sig mäklare eller bank...det fick jag göra... han följde liksom bara med.

Hur jag försökte packa... fixa kartonger... låta som "oj, vad det här går bra"... bli sjukskriven själv... försöka få lite mer hjälp av familjen... inte bara att de kom och tacksamt tog emot allt som jag beslutade att vi inte skulle ta med oss till den nya lägenheten..

Å den sista dagen i huset... kvällen då vi slog igen dörren för sista gången... ja, det minnet kommer jag att bära med mig så länge jag lever. För det sista jag sa var... "hej då, lillhemmet". DE orden är mina... "lillhemmet". Lillhemmet mitt i evighet...

Vi satte oss i bilen, och SE skruvade på volymen på radion för att höra väderprognosen...

Nu får jag gråta bäst jag vill... (och Carolina är med pojkvännen hos en klasskompis)!


söndag 25 april 2010

Det jag vill spara...



... i minnet av gårdagen är den vita liljan som jag köpte. Den som jag gick och köpte till mig själv, efter att jag hade varit och fyndat ett par pannlappar och en duk på RK.
Minnet av hur jag bar hem den... gick där nästan lite barnsligt stolt över att jag hade köpt någe så egentligen onödigt och dyrt... men så vacker... bara till mig själv! Kanske är det fånigt att känna så bara för en blommas skull... men å andra sidan, så känner jag värmen och måste le varje gång jag tittar på den nu.

Sill och potatis till middag. Jo, det kan man äta när inte Carolina är hemma...
Film hela kvällen på teven...
Lite yrsel från och till...
Fruxo-godis och sockerkaka till fikat...
Pontus P-promenader...

Så det blev en bra dag igår... jag överlevde den bra, tycker jag. Det kämpiga skriver jag inte om just nu... det räcker med att försöka vara mitt i det.

Sen... en annan sak som måste sparas i minnet:
"Nu ska vi sova. Hoppas du haft en bra kväll, om än ensam. Älskar dig, sov gott. Kram"
"Sov gott, du med gumman min! Å du, jag har ju snarkPontus! Sov nu så gott så hörs vi imorgon. Kram mamma som älskar dig mestast..."

lördag 24 april 2010

"God morgon...

... lillmamma :)"
":) God morgon själv, lill-kajsa! Jag sitter i sängen o fikar. Hoppas du sovit gott... Ha det bra nu, så hörs vi mer. Kram nyvakna mamman :)"

En viktig länk mellan mig och Carolina... tack Gud för sms!

Nu har jag fikat färdigt i sängen... läst "Lantliv"... duschat... diskat... skurat lite i hallen och köket.. och varit ut med herr Pontus P.

Kanske ska man ta en promenad till stan i det vackra vårvädret? Titta in på RK och se om de har några gamla fina dricksglas? Eller någe annat fint som jag kan pynta på med lite här hemma...

Radion går för fullt... bara att höra någon prata gör mycket.

Jag försöker.

fredag 23 april 2010

Mitt i kalvsyltan...

... kom känslan alldeles nyss: "Ja, därborta sitter Sven-Erik och äter middag nu... precis som jag...fast jag sitter här i vardagsrummet och äter."
Det går inte att beskriva den känslan... den får bara tänkas bort. Fort. Speciellt ikväll...

I helgen är jag ensam... mer än vanligt. Carolina har åkt med pojkvännen hem till föräldrarna. Hans mamma fyller år... det är marknad i byn... ja, men självklart så tyckte jag att hon skulle åka. Bestämde det.
Men jag fick jobba för det... hon ville inte åka bara för att hon var så orolig för mig. Det här med min yrsel... som ju har kommit och gått lite hela tiden nu... ville alldeles förstöra helgen för henne. Men sen jag övertygat henne om att jag skulle ringa "min vän M (kontaktpersonen) om det blev någe allvarligt... och köpt mig en kardemummabulle och en heminredningstidning som jag sa att jag skulle lyxa med ikväll, så lät hon sig övertalas.
Nu har hon åkt... och skickat 514 sms för att kolla att jag mår bra!

Vilket jag gör just nu. För jag har bestämt det.
Å jag ska se mycket på teve...

torsdag 22 april 2010

yrsel igen...

... igår. Jag låg hela eftermiddagen. Jag är bättre nu. Lite huvudvärk och trött... men bättre.
Kanske har jag ätit eller sovit för dåligt... det har varit lite dåligt med det ett tag.
Kanske är det kroppen som inte orkar förlora en hel värld...

Men jag ska ringa doktorn till veckan. Å jag ska försöka gå på RK idag...

Jag känner mig arg och besviken över mig...

tisdag 20 april 2010

Det finns ljus...


... på de mest mörka ställen. Jag såg ett nu...

Finns det någon...

... som tycker att det är roligt att skura på en tisdagmorgon?
Nej, jag kan inte tänka mig det...

Men jag tycker det fungerar bra till att hålla sand och tänk borta! Men även att diska, tvätta några maskiner, plocka ihop tvätt, bädda sängen hjälper till att fokusera på annat. Tråkigt göra? Ja, hur mycket som helst... men som sagt... det fyller en funktion.

Jag skrev tidigare om att jag måste "backa bandet" lite. Inte gå på i ullstrumporna och tro att livet ska bli så himla glatt och ljust bara så där hipsvips... och det försöker jag göra nu. Som en gyllene regel försöker jag nu hålla "en sak per dag". RK tisdagar och torsdagar. Min vän M (kontaktpersonen) onsdagar och fredagar.
Så får det bli nu ett tag framöver... jag har inte ork för mer. Mina myrsteg måste få vara just det... myrsteg. Det är som att lära sig gå igen...
En annan gyllene regel, och som jag hållit fast vid länge, är att försöka se, hur mörkt det än är, det allra minsta lilla pyttiga ljus för dagen. Som nu t ex... att solen skiner. Carolina är på skolan. Pontus P är nyklippt. Jag har tvättat. Å ska koka mig en påtår strax...

Sen pratar och fantiserar vi ju nu en hel del om det förestående "Togatåget"! Å jag måste le när jag tänker på Carolina... "mamma, vet du hur mycket kändisar det kommer att vara där!!"... har hon sagt några gånger nu. "Jo, jag vet..." har jag sagt... fast egentligen har jag bara koll på Adam Alsing. Men det har väl med åldern att göra... det smäller nog högre med kändisfaktorn när man är 19 jämfört med 49... gissar jag. Men oavsett kändisar... vi har sagt det flera gånger nu... den här resan betyder för oss att "bara få komma bort ett tag, och slippa tänka!"

Men det tar energi också, märker jag. Att hela tiden fokusera på nuet i rädsla för att alldeles förlora det lilla man har kvar... och kanske alldeles förlora sig själv... det tar på. Å det är väl också därför som den här resan till Sthlm med togatåg, kändisar och kuligt känns så himla viktigt... jag slipper leta pyttiga ljus. Då finns de ju där... i Sthlm.... och inte så pyttiga heller! Sen att tanken bakom togatåget handlar om att samla in pengar till forskning för Alzheimer... ja, jag skriver inte mer om det... men alla vet ju att jag har en dotter. Idag finns inget botemedel.

Men det går... för att jag har bestämt det. Sen att jag ligger döslut i soffan varje kväll... ja, det får väl vara så också då!

..........

Egentligen så skulle jag velat skriva så mycket annat som jag bär på. Sådant som är svårt. Sven-Erik. Min familj. Men det får vara lite just nu... åtminstone idag.

..........

"Lilla lilla gubben min" tänker jag nu. Jag har precis lagt på luren. De ringde alldeles nyss från Tomtebo och frågade om jag ville följa med när de ska åka till Ålidhemskyrkan den 6 maj. En torsdageftermiddag... då jag ska vara på RK.
Å jag vet inte... hur ska jag lösa det här? Jag vill ju så gärna följa med honom... vara med honom... sitta där i kyrkan... vi tillsammans... stämningsfullt, och med gofika sen. Vill mer än livet själv.. men orkar jag? Å hur löser jag det med Rk?
"Lilla lilla gubben min" tänker jag igen nu. Jag vill ju vara med dig... och räcka till för dig. Å så sitter jag bara här och lipar istället....

måndag 19 april 2010

Jag tar en kopp kaffe...


... medan jag väntar på Pontus P som är hos frissan. Titta på folk, läsa tidningen o dricka kaffe känns bra - ensamt, men bra.

söndag 18 april 2010

Utkast...

... blir det mycket av nu. Fragment av tänk som oftast bara fladdrar förbi. En del lyckas jag skriva ner, men de blir oftast bara som garnnystan mitt i... utan vare sig början eller slut. Jag tycker det är jobbigt!

Nyss halkade jag in på ett teveprogram om döden. De pratade om döden... ja, sådär som jag också såg på döden i livet förut. "En död människa är en död människa... hon finns inte mer... hon är borta från jordelivet... både fysiskt och psykiskt. "
Min farfar brukade säga att någon hade "flytte västat" när de hade dött. Flyttat västerut... två ord som ville mildra det slutgiltiga och sorgliga... att den som dött bara hade flyttat en bit västerut.
Å för en som tror på himlatänket där bakom knuten... som jag... så kändes de orden bra att höra.

Idag vet jag inte riktigt hur jag ska tänka... för idag fladdrar fragment av dödentänk förbi här rätt ofta. Fragment som inte kan få någon rätsida på var Sven-Erik befinner sig... har han redan "flytte västat", eller går han bit för bit, eller kommer han att kunna gå först när det är slut?

Gud, vad jobbigt det blev att skriva det här sista nu... men jag var tvungen. Jag funderar så ofta på det... och varför gör jag det? Varför tycks det vara så viktigt för mig att veta det? Jag vet inte... kanske jag inte riktigt vet hur jag ska sörja... just nu, mitt i sjukdomen... en som finns, och/eller en som fanns.

..........

Ikväll belönade vi oss själva med en Daim-strut! För att vi städat och tvättat så bra idag! Nu är pojkvännen här, och jag hör hur hon skrattar åt någonting... å då kan jag bara känna... "tack Gud, för att du hjälpte mig med den här dagen också!"

lördag 17 april 2010

Lördagkväll...

... och vi har festat på hemgjorda goda mackor med potatissallad, skinka, tomater och ost. Nu sitter Carolina inne på sitt rum och spelar musik, och vi väntar på körslaget på teve. En lördagkväll lik som många andra...

När jag stod och diskade i förmiddags så kom hon in och sa:
"Mamma, jag är bara så ledsen idag... det är inget speciellt... men jag känner mig bara så himla ledsen för allting... för pappa som är borta... för alla andra som är borta... och så nu är det bara du och jag kvar..."
Hon satte sig vid köksbordet... å jag både såg och hörde gråtet som var på väg upp.
Disken fick vara. Hon behövde få vara ledsen nu... behövde få berätta... behövde mig.
Jag satte mig bredvid henne. Kramade om henne...
"Men gumman, man måste få vara ledsen också... visa att man är ledsen... du har gått, och går igenom så mycket tufft nu... " sa jag. Å jag sa mer... lyssnade mer... kramade länge... lät henne gråta där vid köksbordet. Hon berättade om hur hon visste om hur de träffas... åker iväg tillsammans... gör roliga saker.

Så kom det. Det som jag förstod låg djupast hos henne: "Vad har jag gjort... varför älskar dom mig inte längre... och jag längtar hem?"

" Lilla lilla gumman min... kom ihåg en sak, du har inte gjort någonting för att inte du skulle vara lika mycket värd att älskas som någon annan!! Å låt aldrig någon få dig att tro att du skulle ha gjort någe fel för att bli behandlad så här... om andra människor gör fel emot dig, Carolina... då får det stå för dom. Precis som jag brukar säga åt dig att du får stå för det du gör fel... " sa jag. Försökte med alla ord jag hade att ge det hon behövde mest nu... tron på sig själv.

"Sen gumman... att du längtar hem... till Gärdes... det förstår jag. Det gör jag också. Å det får vi göra.. hur mycket som helst. Men sen så kanske vi måste hjälpas åt lite att skapa en ny hemkänsla för oss nu... här... du och jag. Vi har ju kommit en bit på väg... så nog ska vi fixa det här!" Sa jag också.

Sen har det varit en dag med mycket pepp... pratat om Stockholmresan... lite skratt här och där... gå på lill-konsum och köpa gofika och lite godis till ikväll. En bra dag ändå... och imorgon ska vi städa tillsammans.

Å som sagt... nu är det strax körslaget. Med godis till...

..........

Igår pratade jag med SE. Vi pratade mest om vädret. Eller rättare sagt, jag pratade. Han höll mest med... eller repterade bara det jag nyss sagt. Han hörde inte att det var jag...

fredag 16 april 2010

Det är sol ute...

... ser jag. Jag har satt på "gladan-musiken", och håller fast vid varje ton jag hör. Vad ska jag skriva om, tänker jag. Carolina har gått till skolan, disken är diskad, kylskåpet är städat, och jag vill inte tänka på hur veckan har varit.
Jag hade istället velat sitta där i solskenet med SE:s hand i min... pratat litegrann om vädret... om snö som nu blivit svart... om osopad asfaltsväg... ja, bara om sådant vi skulle ha framför ögonen. Sådant som han kan prata om nu...
Å jag skulle kunna krama honom hur mycket som helst.... låtsas att allt vore som förut... låtsas att han fortfarande är min riddare på den vita hästen, sådär som jag skrev en gång:
"Där jag satt bakom honom på sadeln, ridande genom livet, var jag fullständigt trygg och lycklig. Världen hade kunnat rasa omkring mig, han skulle ha hållit mig kvar, och burit mig över vilka hinder som helst. Min riddare... det var han för mig!"

Men jag kan inte det. Vara hos honom som jag hade velat. Jag har för mycket annat svårt som måste överlevas... verkligen överlevas i varje vaken sekund, och i varje mörk natt. Som att nu... i det här läget... se mönster och pusselbitar från hela ens uppväxt som visade sig med hela sin styrka när SE blev sjuk. Då, när jag inte längre räckte till för dem...

Kanske ska jag skriva om det? Jag vet inte... men jag vet att i dessa vakna sekunder och i dessa mörkaste nätter så skulle jag ge Gud en stor kram om jag sluppit detta tänk. Å varje morgon ber jag... "Gud, bär mig idag".

Å det gör han ju... på någe magiskt vis. För:
Måndag var lilla familjen hit. Tisdag träffade jag kontaktpersonen och gick på RK. Onsdag träffade jag min vän R, som gör samma resa som jag. Torsdag träffade jag kontaktpersonen och gick på RK. En bra vecka på så sätt...

.... men han bär mig rätt mycket mer ändå, tänker jag. Det beror ju lite på hur jag försöker se, och hålla fast vid det.
För den här veckan har också kommit med bärhjälp utöver det vanliga.... en vacker liten bok om mod... och en lika vacker bukett till en farmor... båda från bloggvänner. Men sen... utan att för den skull göra någon rangordning på bärhjälpen... så har det kommit den allra allra mest bärande bärhjälpen nerdimpande från Alzheimerfonden...

VI SKA FÅ ÅKA TILL STOCKHOLM IGEN!!!

Å då Gud vet att jag inte orkar skriva någe tackbrev i år, så skickar jag samma brev dit upp som jag skickade förra året... http://himlastigen.blogspot.com/2009/07/brev-till-gud.html

Vi ska till: http://www.togataget.se/


Å nu ska jag hålla fast vid den här gåvan i varje vaken sekund, och i varje mörkaste natt!!! Jag känner gråten i halsen... bara för att jag skriver om det nu... och för jag vet hur underbart det kommer att bli... vet Carolinas glädje... och så måste jag le lite... när jag tänker på Adam Alsing i togakläder? Ehhh??? Ja, men allting pryder ju en skönhet säger man ju...!

..........

Nu ska jag gå ut med Pontus P... hålla fast vid "oh, what a beautiful morning"... och tänka på Adam Alsing!!

måndag 12 april 2010

En liten William...


... är född. Stolt mamma o pappa kommer på besök nu... o jag är en mycket stolt farmor!

söndag 11 april 2010

Söndagkväll...

... och jag sitter som vanligt framför teven. Den har alltmer kommit att bli ett sätt för mig att koppla av... och koppla ifrån. Det är bara då... nästan oavsett vad jag tittar på... som jag har förmågan att nästan helt koppla ifrån. Å jag behöver det nu... vila hjärnan.
I en annan tid så skulle jag nog ha tyckt att det lät märkligt... ha teve-tittande som en avledningsmanöver för att slippa tänka på annat. I dag vet jag att det är en bra manöver... åteminstone just nu.

Viktigt att skriva att vi har haft en fin dag... Carolina och jag. Vi promenerade sakta ner mot stan, genade över Haga-parken, hörde fåglarna kvittra... och pratade om SE. Skrattade lite, och mindes. Så där som vi kan göra när det känns bra... och när jag märker att hon vill göra det.
"Mamma, jag känner hopp idag... sådär att det kommer att bli bra" sa hon glatt. Flera gånger.
"Men vad härligt att höra, gumman... å det är ju dom här stunderna... när du känner så här... som sen blir motvikt dom dagar det går lite tyngre... då kan du ta fram den här dagen i minnet" sa jag. Jag blev verkligen så glad för hennes skull...

Sen gick vi på Åhléns och provade parfym. Ett av våra favoritnöjen nu. Å vi tycker det är riktigt lyxigt att kunna göra det... då parfymer är något som både Carolina och jag alltid tyckt om, men som vi inte prioriterar nu. Men jag provar bara en sort... jag har ju mina favoriter. Å resten får "snus på korken".

Gofika på Brobergs. Ett mysigt litet fik, där vi satt kvar ganska länge. Å där kom det igen... "mamma, det är verkligen säkert... jag känner hopp idag"! Leende mitt emot mig med lattemustasch.
Då kan bara en klok mamma le... och känna hoppet hon också.

Gick på Gina T. Inneaffären för tonåringar. Där hon visade upp allt hon skulle köpa... nångång framöver. Vi gick på... ja, vad det nu var för skoaffär... och hon provade x antal skor.

Köpte hårspray och makeup-pads (tror jag det heter).

Sedan gick vi samma härliga vårpromenadsväg hem igen...


Så som sagt... en mycket fin dag. En viktig dag att minnas. Å jag vet inte hur många gånger hon sagt sen vi kom hem: "tack snälla mamma för den här dagen".


Å jag glömde ju nästan... dom blev sams igen. Den kärleken, den kärleken...

Söndagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i sängen. Jag ser vårsolen utanför fönstret.... och det känns bra. Solen har en unik förmåga att lätta upp lite när det går svårt.
Idag har jag bestämt att Carolina och jag ska gå ner på stan och fika. Prova lite parfym, njuta av vårsolen, gå på HM och köpa hårspray till henne.... och ja, lite så.

"Det blir aldrig så mörkt att det inte finns ett ljus någonstans" brukade min mormor säga. Det ljuset vill jag ge till Carolina idag. Hon behöver det... speciellt idag, då hon var lite ledsen igår för att hon och L hade bråkat. Sen har hon skött ganska mycket av marktjänsten här hemma under sin lediga vecka... och jag vill så gärna ge henne ett litet tack för det... som en fika på stan.

Sen... det andra. Familjen. Jag varken orkar eller vill tänka på det nu... så jag behöver lite stadsfika jag också.

lördag 10 april 2010

Jag vet inte...

... hur jag ska skriva det här inlägget. Men jag förstår att om jag inte gör det, och inte väljer att lägga ut den kommentar som jag fick igår, så kommer jag, liksom tidigare, att få höra att jag inte låter dem komma till tals. Mina syskon.
Tidigare har jag valt att inte lägga ut några elaka och anonyma kommentarer, då jag tyckt att det sagt mer om avsändaren än om mottagaren. Vilket jag också tycker att den här kommentaren gör:

"D e då rakt ingen låt som kommer hemifrån, utan den kommer från mig, och mor fastnade för den. Men syrran, så skamligt!!! Hur kan du skriva att ni ej längre har kontakt? Skäms på dig. Har du inte läst bibeln? "Du skall hedra din fader och din moder" Står det. Dom har väl gjort d dom kan med de resurser dom haft att tillgå... Du sa inte ens tack när pappa var med mat till er. Din ensamhet är självvald, synd att du dragit me dig Carro i fallet. Skäms... Vi ha alltid stått/står me öppna armar, men du ha själv valt att ta detta steg. Gratta din far på en blogg, som dom int ens läser... Hur tänker du?" /Carina och Fredrik

Jag ska bemöta kommentaren nu.

En "Spelmans tankar" hittade jag på youtube för länge sedan. Då, när jag letade efter "Gunnar Vägman" med Iggesundsgänget. Nu tyckte jag att texten passade in... en spelmans tankar... för just det här tillfället. Vad du och mamma sen skulle ha med saken att göra, det förstår jag inte...?

Att skriva att vi inte längre har någon kontakt... var ligger skamligheten i det? Vi har ju inte det!Kanske ligger det nog betydligt närmare sanningen att ni nu är frustrerade över att jag för första gången medvetet valde att inte berätta om hur pappa kom förbi... dagen före påsk... med lite mat... och hur jag fick gå ut till bilen och hämta det. Jag skulle tro det...
Jag skulle ju vara så glad och tacksam över det... att det sen skulle bära ert dåliga samvete för annat. Men jag brukar alltid tacka för det jag får... och det gjorde jag nu också.

Nu tänker jag INTE gå in på varför jag valde att inte skriva om det. Då skulle jag vara tvungen att berätta en helt annan historia.... dra in mina föräldrar... och jag vill inte det. Inte än...
Men att ge sig själv rätten att använda bibeln som ett rättesnöre för att tillrättavisa och döma andra... ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva om sådant... ja, nesligt nesligt och fult. Använda Bibeln på ett sådant sätt?? För mig handlar Biblen om dess raka motsats...


Som jag tolkar hela den här kommentaren från er så bekräftar den bara vad man redan kunnat läsa mellan raderna här på min blogg. Om hur dysfunktionella beteenden och empatilöshet skapat insiktslöshet och eget ansvar. Å där ni gett er själva rätten att kasta era egna tillkortakommanden och misslyckanden på oss. Man kan kanske inte lastas för att man inte äger en förmåga, men jag tänker ofta nu... "var SE tvungen att bli sjuk för att jag skulle se det?"

Ord som att min ensamhet skulle vara självvald... ja, det är väl bara att läsa här om hur de senaste åren har sett ut. Å ingen enda vettig människa väljer väl att vilja vara ensam i ett sådant här läge.... OM det inte är så att hon utsätts för sådant som får henne att må ännu sämre!
Inte heller förstår jag vad ni menar med orden att ni "alltid stått/står med öppna armar"? Hur då? När då? För mig blir det bara... som min mormor brukade säga... "det låter stort när katta skiter!"
Som jag har skrivit så många många gånger förut.... och som jag nu förstår att ni inte kan förstå... det är att EN god handling inte kan uppväga flera mindre goda, eller rent utav elaka handlingar. Så fungerar inte livet...

Men det sorgligaste i ert beteende är att ni inte ens drar er för att smutskasta, och göra Carolina illa. Ni tycks inte dra er för någonting i er rädsla för att det ska komma fram hur ni egentligen är....
Ni kan skylla på mig till döddagar... ni brukar vara bra på det... men tyvärr så biter det inte särskilt mycket på mig. Jag blir bara ledsen när jag vet hur mycket ni hade kunnat göra för att finnas där för henne.... men som ni sen valde att inte göra. Trots att jag bad er...

Slutligen så tycker jag det är märkligt... verkligt märkligt. Att människor som säger sig inte läsa min blogg ändå alltid kunnat referera, ibland nästan ordagrant, till den... och krävt att jag ska sluta skriva, skällt och skrikit åt mig, inte skulle få berätta om det svåraste... osv osv. Verkligt märkligt!!

Men min grattishälsning till pappa, den kom från hjärtat. För trots allt... jag kommer att älska dem livet ut. Å jag vet att Gud vet det....

..........


Kanske blev det här inget bra skriv... men jag har lite svårt att få ihop tankarna i huvudet nu för tiden. Jag vet också varför det är så. Kognitiv nedsättning heter det. Något som man skrivit att jag har - men som jag inte riktigt har velat kännas vid förut. Men jag märker det ju... sorgligt nog.


.

torsdag 8 april 2010

"Meningen med livet...

... är att livet har en mening" läste jag någonstans. Bra tänk, tänkte jag. Än om jag just nu har lite svårt att se den...meningen. Hur livet ska bli nu...

I eftermiddag har jag varit på Röda Korset. Det kändes bra.

Carolina har lov. Hon har badat Pontus P idag... och varit med pojkvännen L. Utan honom så hade det nog blivit en trist påsklovsvecka för henne.

En speleman...

... fyller 75 år idag. Vi har ingen kontakt längre, men många är de minnen av dragspelsmusik som jag har fått med mig hemifrån. Grattis pappa.

tisdag 6 april 2010

Ett mindre bakslag...

... tänker jag att det är. Något som jag måste hitta ut ifrån...

Jag kunde inte ens röra på huvudet utan att det snurrade... utan att kallsvettas... utan att kräkas. Hela påsken. Jag har legat nästan hela tiden.
Nu är det bättre... men inte bra.

Carolina har, tack och lov, skött marktjänsten hela påsken. Handlat, diskat, gått ut med Pontus P och så... sonen med familj var hit en stund på lördag och hade med sig en liten påskstubbe. Tack och lov för honom också.

Jag har förstått att jag måste backa bandet lite. Eller backa ganska mycket. Hela hela tiden hitta på att söka solsken.. hela tiden. Det tar på.

Jag skrev att det måste gå att förlora allt. Det går... jag har nog bara gjort på fel sätt.

I torsdags fick jag ringa RK och säga att jag inte kunde komma. Det kändes som ett misslyckande.Idag avbokade jag tiden hos synpedagogen. Idag ringde jag Sjöjungfrun och sa att jag inte kunde följa med SE till tandläkaren imorgon. Men de hade en volontär som skulle följa med honom. Det kändes som det största misslyckandet..

Jag skrev också att jag aldrig har varit här förut... i den här situationen... och har väl hittills försökt att lösa allting så gott det går... men någe fel måste jag ju ha gjort när kroppen börjar reagera så här.

Nu måste jag fundera... har det gått för fort? Vill jag för mycket.. för snabbt? Vilar jag överhuvudtaget? Säger jag nej, när jag inte orkar... bara för att jag varit rädd för att jag inte ska orka? Kanske försöka byta ut orden "måsten" mot "vill"? Hur ska jag kunna stänga dörren inom mig mot de människor som valde att överge? Hur ska jag bygga upp styrkan för det... också?

Jag vet att jag löser det. Nu måste jag bara komma på hur... på ett bättre sätt.

..........

Jag skulle vilja skriva så mycket av tacksamhet till alla er som följer nu... men jag orkar inte. Men en sak... utan er, varje en av er, så skulle det här inte ha gått. För så stark är ingen att man kan överleva utan vänskap... tack snälla snälla ni, i evighet.