söndag 28 september 2008

Anonyma kommentarer...

... igen då.

"...men snälla du nu får du väl rycka upp dej.du klagar ju hela tiden var istället glad för att det var dej han ville leva med sen att han blev sjuk är ju väldigt ledsamt men du MÅSTE sluta tycka synd om dej själv försök hitta nån hobby eller jobb istället för att sitta framför datorn och klaga..."

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen...

Generellt är min åsikt att det borde finnas plats för ett fritt tänkande, och under anonymitetens skydd få ha sina åsikter. Men när dessa åsikter och kommentarer blir vinklade för att med förmodat uppsåt misstänkliggöra, eller göra illa bloggskrivaren, eller när man gör uttalanden som i sig är ärekränkande och därför straffbara, då anser jag att anonymitetens skydd och gräns har överskridits för vad som kan anses vara försvarbart. I de fall där den anonyme kommentatoren lämnar namn och adress/telefonnummer, och på så sätt blir identifierbar, får den anonyma kommentaren naturligtvis samma bemötande som övriga.

Så denna kommentar får, liksom andra kommentarer, med liknande innehåll, gå ad acta.

Jag tolkar bara din kommentar som ren ren avundsjuka. Och av dina elaka ord att döma så verkar du inte ha läst särskilt mycket på min blogg... utan hämtat din åsikt någon annanstans?

Fast jag förstår verkligen inte hur någon kan vara avundsjuk på oss?

Jag saknar dig...

... gubben! Jag önskar jag kunde kräkas upp, och bort, all min saknad.
För det gör ont härinnanför... det som var oss... river upp sår... hela hela tiden.

Jag vill se dig stå böjd över en motorhuv, med olja på näsan...
Jag vill se dig sitta i bilen och vänta på mig...
Jag vill se dig söka rena kläder i garderoben...
Jag vill se dig sätta på kaffebryggaren...

Jag vill höra dig svära över när det går på tok i garaget...
Jag vill höra dig säga hej gumman, när jag öppnar bildörren...
Jag vill höra dig fråga mig vad du ska ha på dig idag...
Jag vill höra dig vissla när du fyller på kaffet...

Jag vill känna lukten av olja från dina kläder...
Jag vill känna omtanken när du frågar hur min dag har varit...
Jag vill känna doften av dig när du nyss duschat...
Jag vill känna smaken av kaffet du kokat...

Jag vill säga till dig att du fixar ju det mesta i bilväg...
Jag vill säga till dig att det har varit mycket jobb idag...
Jag vill säga till dig att du doftar så himla gott...
Jag vill säga till dig att du är en hejare på att koka kaffe...

Jag vill inte inse att du aldrig mer ska stå böjd över en motorhuv...
Jag vill inte inse att du aldrig mer ska sitta och vänta på mig i bilen...
Jag vill inte inse att jag aldrig mer ska plocka fram rena kläder till dig...

Jag vill inte veta, inse eller förstå, att du och jag aldrig mer ska sitta vid vårt köksbord och dricka kaffe tillsammans....

torsdag 25 september 2008

Ett djupt andetag...

... kan vara mycket.
Det kan göra hela skillnaden mellan att "det går nog det här" och "nej, nu lägger jag ner alltihopa".
Det kan vara att gå ner på stan i det soliga höstvädret, och köpa hundbajspåsar.
Det kan vara att bara bestämma sig för att fika på bibliotekscaféet.
Det kan vara att få ett välkommet besök av Carolinas kusin Sofie.
Det kan vara att få gråta och skratta över ett paket av omtanke som skickats från en vän.

Så... det kan vara mycket. Ett djupt andetag.Så var det idag.

.........

Fast det började tungt... andetaget, som jag hade bestämt mig för att dra idag. En del av mig ville krypa ner under täcket igen, strunta i alla goda föresatser, och bara, som jag skrev, "lägga ner alltihopa". Det hade varit så lätt... orken och glädjen fanns bara inte där!

Men då... och jag vet egentligen inte var det kom ifrån... så fanns den där... viljan. Viljan att vilja orka... viljan att ta sig i kragen... viljan att gå framåt. Å än fast hela jag protesterade... så fanns den bara där.
Så efter den segaste, och motigaste promenaden ner på stan... så vände det djupa andetaget alltmer... och ikväll drar jag ett djupt andetag och tänker: "det går nog det här"!

Det går nog det här...

onsdag 24 september 2008

"Å jag dig..."

... sa han. När vi satt där på pinnsoffan i dagrummet. Jag och han, med en Pontus P emellan oss... och de två farbröderna som sjöng och spelade så vackert "... om jag hade hade vingar flöge jag med dig... svala, flyg mot hemmet... hälsa ifrån mig.."

Jag sträckte ut handen och strök honom på kinden. Som behövde rakas...
"Vad jag älskar dig.." sa jag. Tittade på honom.
Han tittade på mig... böjde ner ansiktet lite... som lite på sned... log lite, och sa:
"... å jag dig."

(Vårt ögonblick av kärlek... det som är borta, men ändå finns kvar någonstans... jag håller fast vid det... det var vår stund.)

De orden har ekat idag. De orden som han alltid alltid alltid sa när jag sa att jag älskade honom. I livet förut.
Å jag dig, å jag dig, å jag dig, å jag dig, å jag dig, å jag dig..... har ekat tillbaka hela dagen idag.

......

Det är tufft idag. Knappt hanterbar har dagen varit... och är. Därför blir skrivet som det blir nu... långt, och rakt upp och ner. Det får bli så...

Pappa (snäll som alltid...) skjutsade ut mig och Pontus P till Sjöjungfrun.

När vi kom dit satt SE och de andra och åt lunch... och Pontus sprang glatt runt bordet och hälsade på alla. Han stannade upp hos SE... som hade ätit färdigt, och blev både klappad och kliad. SE log... men sa ingenting.
"Är det en hon eller en han?" frågade en av tanterna. Hon tittade på SE... som tittade på mig... frågande... så jag svarade.
"Det är en liten kille - en liten Pontus P" svarade jag. (Hurtigt... för jag hade ju tagit på mig "glada masken.." strax innan jag gick in.)
"Jaa... det är en Pontus" sa SE. Men han pratade inte till tanten... utan lite sådär barnsligt som både han och jag brukar prata till Pontus för det mesta... som till vårt lilla barn.

Sen skulle vi ta en promenad runt Nydalasjön. Jag och SE med Pontus P. Men först skulle jag låna toaletten på hans rum.
"Sitt här du med Pontus... jag ska bara gå på toaletten först... men koppla inte lös honom... för då får vi springa och leta honom överallt sen... sitt bara här... med Pontus" sa jag.
När jag kom ut från toaletten, stod Pontus där... utan koppel. Å utan SE. Jag gick tillbaka till dagrummet och frågade var kopplet var.
"Vilket koppel... jag har inte sett nåt koppel" sa SE. Bestämt.
Jag sa ingenting... det var bara att börja leta. Till slut fann jag det - instoppad längst ner på en hylla... bakom gungstolen... i dagrummet.
Sen kunde vi gå.

SE fick ta Pontus. Men jag såg ju.... SE hade ingen som helst koll på att gå med Pontus. Han fick gå precis som han ville... och trots att jag försökte hålla igen mun... så blev jag tvungen att säga till några gånger... hjälpa SE att dra i kopplet... att stanna när det kom en cyklist... att inte hoppa i dynghögen... att gå åt rätt håll.... osv.
Pontus P tyckte nog ändå att det var hejsan.... bättre med en snäll husse, än en sträng matte... tror jag han tänkte.

Vi gick på stigen längs Nydalasjön. Här och nu, och Pontus P.... det pratade vi om. Allt som SE såg... här och nu. Han berättade flera flera gånger under promenaden om alla upprivna stubbar som låg längs stigen... och att det var grävskopan som hade gjort det.
Vi stannade på bryggan vid kyrkbron och vilade en stund... satt och njöt av solen, vi, och den spegelblanka sjön. " "Ser du... det är alldeles spegelblankt"... sa han flera flera gånger.
Sen tog vi samma väg tillbaka.... och samma stubbar som vi nyss passerat var nya igen.

När vi kom tillbaka blev vi bjudna på kaffe och bulle av personalen. Bara jag och SE satt där ute i dagrummet och fikade. Hans kontaktperson bland personalen kom sen och satt med oss en stund... och då... hur vi nu kom in på ämnet bilar... och Volvo... så fick SE berätta om ett av de minnen som alltid legat honom så nära: När han köpte sin första bil... gjorde iordning den på skolan i Vilhelmina... tog körkortet samtidigt... och sedan körde hem och överraskade sin mamma och pappa.
DET var ett viktigt minne för honom... kontaktpersonen lyssnade uppmärksamt, fast jag visste ju att hon hört det förut.... jag också, många gånger.

Så fick vi höra att de bjöd på en stunds underhållning på nedre plan... sång och musik av några äldre herrar. Så jag tog med mig SE, och vi gick dit och lyssnade. För SE var det väl kanske inte sådär himlens intressant - det var ju inte Elvis, men vi satt iallafall där på pinnsoffan, lite avsides från de andra... och då, just där... var det bara vi och en liten helknäckt Pontus P. Jag ska minnas den stunden så länge jag lever...

Sen... när jag skulle åka hem, så sa jag bara: "Ja, nu måste jag åka iväg ner på stan med Pontus P fram och tillbaka... du kan ju gå ut på altanen och fika med dom andra så länge..."
"Jaha, ja då gör jag det.." svarade han, och så vände han sig bara om och gick. Inte ledsamt, eller frågande, eller oroligt sa han det. Jag tror att fikat ute på altanen blev mer intressant... för det vet jag ju... fika och mat är viktiga saker i hans liv nu. Så är det...

Pappa kom och hämtade mig... jag vinkade till honom där han stod på altanen och tittade ner. Han vinkade tillbaka...


Så... det har varit en tung dag... minnen gör ont... insikter gör ont... men IMORGON.... IMORGON... då... ska jag ta hitta på något. Då ska jag dra ett djupt andetag... för det är ju så man gör för att komma vidare... ensam. På någe sätt...

tisdag 23 september 2008

Vi sitter o njuter...


...av en stunds musik här. Pontus njuter...






Pontus P och jag...


...på väg till SE.

måndag 22 september 2008

Besök...

... är en konstig känsla nu. Eller rättare sagt, allt roligt som händer lämnar efter sig en konstig och sorglig känsla. Det är jobbigt att känna så..... och jag förstår det inte.

Min son Jonas och barnbarnet David kom och hälsade på. Nästan samtidigt kom min bror och hans familj också hit.... och det var bara så himla roligt. Som en tid för länge sedan kändes det som... fullt med folk i vår lilla lägenhet, barn som busade, skratt och surr, goda bullar och kaffe... och en yr Pontus P som försökte få uppmärksamhet överallt.

Det var för himla roligt bara. Tjo och tjim.

Men så sen... när alla hade åkt. Då kom rekylen. Jag blev så himla ledsen... och jag vet inte ens varför. Å jag har märkt det förut... när det händer någe roligt.... jag blir så ledsen efteråt. Varför då? Jag vet faktiskt inte... kan bara konstatera att det blir så.
Å det känns som om all energi jag hade bara försvinner med de som går ut genom dörren. Tomt, lessigt, och orkeslöst.
Kanske är det någe som hänger ihop med tiden som är nu?
Kanske minns jag hur det var?
Kanske saknar jag att SE inte kan vara med?
Kanske.... jag vet inte.

Men det får väl vara så ett tag då.... idag är iallafall allt som vanligt igen. Ganska tomt.


Nu på morgonen så har jag också lärt mig vad ordet "Perception" betyder. Carolina har psykologiprov idag, och hon har redovisat för sin mamma om det viktiga ordet... och jag måste vara synnerligen snabblärd... för jag har redan glömt vad det betydde!!

söndag 21 september 2008

Lördag kväll...

... som nu blivit söndag.

Carolina bjöd på varma mackor ikväll.
Vi åt godis och såg film.

Vi försöker skapa lycka i vår hand.

Jag håller på att lära mig något. Något viktigt. Något som jag inte riktigt såg förut.
Varje liten sekund är en lycka i min hand.
I livet förut... så kallade jag många, många av dessa sekunder för vardag.
Han som satt och läste tidningen, en HSB-keps som låg på hatthyllan, godiset i kylskåpet som alltid tog slut, fotfilen i badrumsskåpet, hon som gjorde tårta med pappa, fika på altanen, steka pannkaka.... och tusen tusen andra sekunder av den vardag som vi hade.

Jag såg det inte...
Jag förstod inte att ta tillvara...
Jag kallade det för vardag...
Jag förstod inte vad det var jag höll i min hand...
Inte förrän nu....

Så nu försöker jag att byta ut ordet vardag mot "lycka i min hand".

Jag försöker.... jag har bara nu.

lördag 20 september 2008

Leka med mig...

... skulle han. Så sa han idag, när jag pratade med honom på telefon. När jag frågade vad han skulle göra idag... "ja, jag tänkte komma och leka med dig."
(Leka... tänkte jag. Skämtade han.... nej, det lät inte så. Mer som att han ville göra någonting MED mig... utan att förstå vad själva ordet betydde. Kanske menade han någonting helt annat med "leka"? Jag vet inte...)

Sen... så skulle han åka till "Holmis" (Holmträsk, föräldrahemmet), berättade han. Hans mamma berättade sen för mig att han hade sagt detsamma till henne... att han skulle åka dit. "Klart att jag kan köra - jag har ju körkortet", hade han svarat när hon frågat hur han skulle ta sig dit. När hon frågat honom om bilen, hade han svarat... "jo, men den står ju härutanför på gården".

Ett så sorgligt samtal egentligen.... jag och han. Men vackert ändå..
För jag fick ju höra hans röst... och han hade nyss fått kaffe med glass, så han var "stinn som en ko", sa han belåtet flera gånger. Han är lycklig... min SE... och det är vackrast.


..........

Carolina var också lycklig idag. Hon är på "studieträff" tillsammans med några av sina klasskamrater.
De ska plugga psykologi inför en stor skrivning på måndag.
För henne var det stort... för henne var beslutet att gå om ett år det bästa... och jag vet inte hur många gånger hon har berättat hur glad hon är över sin nya klass.
"Mamma, det är som mera en "vi-klass"... alla är som mer tillsammans" har hon förklarat.


Jag... ja, jag ska bara vara lite nu. Försöka sova en stund. Sov inatt.. men inte så bra. Dessa mardrömmar... dessa mardrömmar som kommer hela tiden... och alltid alltid är SE med. Jag sover oftast med lampan tänd nu... så illa är det. Plågsamt.
Min kurator säger att det är det undermedvetna som bearbetar allt det som hänt... men jag tycker det är för sorgligt... rädslan i drömmen... den som finns kvar när jag vaknar... jag som aldrig någonsin varit rädd för SE... nu... nu är jag rädd vareviga gång jag drömmer om honom. Varför??? Jag förstår inte det...

Jag tycker bara att det här undermedvetna är en besvärlig typ... som jag kunde få slippa! Jag sover nog dåligt ändå...

fredag 19 september 2008

Han går ut...

... och jag går ut. Han går ut och fikar med sin ledsagare, och jag går ut med Pontus P. Som om livet bara fortsätter att gå, men inte vi tillsammans.

För dagen ringde jag och skulle prata med SE. Men han hade gått ut och fikat med sin ledsagare. Jag var ute på promenad med Pontus P.

Han har en annan vardag nu. Jag har en annan vardag nu.

Det gör ont. Något annat finns inte att skriva. För det gör förtvivlat ont! Men som med allting annat som gör ont nu, så sväljer jag ner insikten som en vemodig knut i magen.
Han är borta! Borta från oss... borta från mig... borta från världen. Han finns inte mer! Han är borta! Och ändå... ändå... så sitter han någonstans och dricker kaffe!!
Men hur... hur ska jag kunna få in det i huvudet?

Nog vet jag att vara glad och tacksam för att han har det så bra... och det är jag också... varje evigaste dag så är jag det!

... och ändå, insikten gör ont. Längtan efter det som var... den plågsammaste plågsamma. Hur många miljoner koppar kaffe har inte vi druckit tillsammans... därhemma vid köksbordet... älskade... jag vill åka hem dit igen. Gud.

.........

Allting går... det kommer det här att också att göra. För det viktigaste av allt är ju att jag vet att HAN HAR DET BRA NU! Om jag inte hade vetat det, så hade jag åkt och hämtat honom... och vem vet hur det hade blivit då?

Allting går... men jag går lite saktare. I min "annan vardag"... där jag nu ska koka mig en kopp kaffe, duscha och gå ut med Pontus P.
Solen tittade precis fram...

torsdag 18 september 2008

Siffran två...

... tycker jag inte om nu. Eller rättare sagt allt som har med antalet två att göra. Det får gärna vara fjorton, sjuttiotvå eller ett... bara det inte är två! För allt tvåigt är en ständig påminnelse om det tvåiga som inte längre finns... han och jag.

Så löjligt egentligen... men så är det. Två ensamma tomater i kylskåpet, två hundar i parken, två enkronor i börsen, två fotsteg i leran härutanför, två stenar på marken... och det värsta av allt.... en hon och en han på teven!!

Jag tycker inte om siffran två...

onsdag 17 september 2008

Näsch...

... ni vet. Det där ordet som jag brukar sätta ihop... Äsch och Nej.
Nu känner jag så...

Näsch... nu får du rycka upp dig! Har duschat, gett Pontus P mat, fikat lite... o så läser jag igenom det jag nyss har skrivit.... nej, men... tänker jag, så illa är det väl ändå inte... ?

Jo, men visst är det illa..... och visst känns vissa stunder tyngre än andra... men så... vips.... hur det nu är... så blir det lite lättare... och då, precis som Ferlin skrev, så får man upp en saltomortal.... och då är känslan stark... det man innerst inne vet.... att jag fixar det här!

Jag älskar det här Näschet....!!

Det handlar om...

... att vara stark. Å det är jag! Jag vet det.... jag är stark för Carolina, jag är stark för SE, jag är stark för alla som behöver mig på någe sätt.

Men jag behöver få vara svag. Men då måste det ju finnas någon där som tar emot en...

Jag behöver få vara ledsen. Men då måste det ju finnas någon där som tröstar...

Jag behöver att inte orka en dag. Men då måste det ju finnas någon där som orkar istället...

Patetiskt egentligen.

Nu ska jag duscha... det är jobbigt. För varje gång jag står bakom duschdraperiet nu... så kommer minnet... varevigaste gång... hur jag stod bakom duschdraperiet däruppe på Himlastigen.... och svalde ner allt som fanns utanför badrumsdörren då. Då... när han fortfarande bodde hemma.

I december...

... blir jag 48 år.
Mitt liv... han som var mitt liv är borta nu. Fast ändå finns han en bit härifrån... förstår ni? Han är borta... förstår ni? Jag förstår det INTE.....!!

Jag sitter i en lägenhet och förväntas vara stark och klara av det här.
Hur då?
Ensam?
Så stark är ingen... inte ens jag.
När energin för alla "hitta på:n" håller på att sina? Hur gör man då? Jag vet verkligen inte....

Ensam utan honom... det är grymt. Men... hur grymt och svårt det än är... så finns det det som är värre ändå.... nu, i det här....
Det är att måsta möta den ensamheten ensam.... nästan varje dag.
Men det är väl som min pappa säger... jag kan inte kräva något. Inte av nån...

Nej, kanske är det så... men det kostar ingenting att önska och be.

"Käre gode Gud.... kan du skicka hit nån... det är lite för tufft nu?"

måndag 15 september 2008

Sakna sina barn...

... hur kan man inte göra det? Jag vet inte hur många gånger jag har ställt mig den frågan, och fastnat i det tänket...

Jag tänker på SE. Han saknar inte. Jag vet ju det. Att sakna betyder ju också att minnas... att ha förmågan till ett abstrakt tänkande. Den förmågan har man inte, eller tappar alltmer vartefter sjudomen fortskrider.

Ibland, när jag är och hälsar på honom, så tittar jag på honom... och trots att jag vet att han inte saknar henne... så finns ändå känslan där.
"Vad tänker du.... hur tänker du... finns det inte en liten rest någonstans av längtan... åtminstone efter henne.... Carolina?"

Ibland, när jag pratar med honom i telefon, så berättar jag någonting om Carolina... men jag märker ju att om jag berättar samma sak flera gånger... så är det lika nytt för honom varje gång. Oavsett vem jag berättar om...

Jag frågar ju heller aldrig.... "minns du...""

Carolina och jag vet ju att det är önsketänkande... och för dagen, så sa Carolina: "Mamma, jag vet att pappa har mig i sitt hjärta.... fast han inte kan visa det nu. Jag vet att jag finns där.... fast det är lite som det är nu..."

"Jag vet det också, gumman..." svarade jag.

För visst vet vi ju det.... för där har hon alltid funnits. Så varför skulle hon inte finnas där nu?

Så än om vi inte förstår.... och frågorna och tänket vill ta plats... så är det i såna här lägen man måste lita till det man vet i sitt hjärta.

Att hon finns där...

Än om saknad är ett svårt ord nu...

söndag 14 september 2008

När jag inte orkar skriva...

... då är det tufft.

Det är väl litegrann som när jag har ont... så länge det är hanterbart, då kan jag prata om det. Men när det blir för ont, och/eller rädslan för vad det kan vara blir för stor.... då blir jag tyst, knäpptyst.
SE visste det, och brukade säga: "jag blir inte orolig förrän du blir tyst...!"

Å så har det varit de här dagarna... jag vill inte skriva om hur ont det gör nu.

Å jag vill heller inte skriva om hur ensamna vi är. Det gör bara mer ont.

.....

Jag har svårt för att gråta. Inte när jag ser någe sorgligt på tv... eller när en saga slutar lyckligt. Eller när andra har det svårt, eller får det bra på något sätt... då kan jag gråta hur lätt som helst...! Men när det gäller min egen sorg, då blir det... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva... men varje gång jag gråter när det gäller mig själv så kommer alltid alltid alltid den där känslan av att "vad sitter du här och lipar för - det är väl inget synd om dig..."!

Jag vet inte varför det blir så. Kanske är det för att jag vet, och alltid tycker att det finns de som har det så mycket mycket värre än jag. Kanske är det för att jag har blivit uppfostrad i att inte tycka synd om mig själv... än fast det nu faktiskt har varit lite synd om mig, just då.
Jag vet faktiskt inte.... jag vet bara att det är svårt när det blir så. Gråten hittar liksom inte ut - det börjar bra... och sen sväljer jag ner alltihopa. Hela tiden.

Som i fredags... jag kom mig inte ens till duschen. Jag fastnade på sängkanten, med duschhandduken i knäet... och tårarna bara kom. Pontus P kom också.. upp i sängen, och lade sig bredvid mig, och ville trösta.
Jag svalde, och svalde, och svalde.... och till slut hade jag svalt ner alltihopa. Men jag satt kvar länge på sängkanten med Pontus P. Sen gick jag och duschade.

........

Idag är det lite ljusare. Lite. För hur det än är... jag har en dotter, som behöver mig mer än livet självt. Jag har ett ansvar, både för mig själv, och för henne.
OCH.... vi har haft besök idag. Min bror och hans tjej kom på kaffebesök, och hade med sig nybakta bullar. Det behövdes inte så mycket mer.... det var för himla roligt att dom kom.



Ps. Tack alla ni underbara människor som orkar bry er om nu...

lördag 13 september 2008

Carolina underbara...


... bjuder på kaffe på säng. Nu ska vi mysfika...

fredag 12 september 2008

Skapa ett hem...

... ett nytt hem, hur gör man det?

Efter att ha skapat ett hem i 23 år med SE.

Det är borta nu....

Nu ska jag skapa ett nytt hem.... hur då?

Förstår ni hur svårt det är?

Att börja om...

Jag tvättar inte ens hans kläder längre.

torsdag 11 september 2008

Rycka upp mig..

... tänker jag ofta nu. Nästan hela tiden.
"Nä, du Elisabeth, nu får du rycka upp dig"... tänker jag så fort jag känner tankarna vandra iväg ifrån vardagstänket. "Tänk på någe roligt... eller hitta på någe kuligt..." tänker jag också. Bort från eländestänket...
Ofta lyckas jag... en stund eller lite längre. Men ibland så lyckas jag inte alls... som idag.

Det började redan efter Pontus P-promenaden i morse... både tänket och orken fanns där med eländesvarning. O trots att jag försökte hitta ryckupptänket... försökte till och med att muntra upp mig själv med städcd:n med gamla svenska tjo- och tjimklassiker... och bestämde mig för att bara stöka bort disken så skulle jag gå ner på stan och strosa bort en stund... men, det blev ingenting av någonting!!

Jag gick bara och la mig i rumssoffan och somnade istället. Jag bara tappade... ja, gnistan tror jag.

Eftermiddagen och kvällen... blev lite som vanligt.



Men imorgon ska jag rycka upp mig bättre....

onsdag 10 september 2008

Hitta vardag...

... är väl det jag gör nu.

Morgonmysfika med Carolina, gå ut med Pontus P, handla, städa lite, tvätta, skolprat med Carolina, fixa middag, diska, se på tv, gå kvällspinken med Pontus P, sitta i soffan, gå i säng... allt utan SE. Varje dag...

Så ser de flesta dagar ut nu... å det är som att lära sig gå igen. Låter klyschigt att skriva så, men att börja om på nytt... utan honom, och den värld där allting var så självklart och förutbestämt... där vill-inte-känslan över att måsta fortsätta gå det här livet ensam gör att jag bara vill dra benen efter mig.... sakta ner.

Imorse när jag var ute med Pontus P så tänkte jag: "bara att sätta det ena benet framför det andra måste jag göra nu.... än om jag inte vill... så måste jag gå vidare... måste jag. Så tittade jag ner på mina ben.... framåt, framåt.
Bara gå på... nya steg nu.

Men så idag kom någe bra och knackade på...
Carolinas kusin kom och hälsade på. Hon som alltid "lallade ner" när hon var liten. Å det var bara för himla trevligt alltihopa... lite surr och skratt, middag och smulpaj... och någon som faktiskt använde gästhandduken.
För oss betydde det mycket.

tisdag 9 september 2008

Vad gör han...

... idag då? Det tänker jag ofta...

För mitt inre så ser jag honom sitta där på en stol, där vid det runda bordet bland de andra. Han sitter bara där, rakt upp och ner. I en tyst och tom församling... där ingen ser den andre.

Jag vet att jag är dum. Jag vet ju att det inte är så.

Jag har sett aktivitetsschemat på kylskåpet. Jag har hört hur han skojar och busar, både med personalen och med de andra. Jag vet att han sällan är på sitt rum... utan vill vara tillsammans med de andra. Jag vet att han skrattar ofta, och gärna. Jag vet att han aldrig har haft det så bra sen han blev sjuk.... (och det sista... att han aldrig har haft det så bra... gud, vad jag är tacksam till livet för det, men samtidigt gör det ont också att känna det... jag vet inte varför!)

Jag vet ju allt detta... och ändå så lurar bilden på näthinnan hela tiden.
Att han bara sitter där på en stol....

måndag 8 september 2008

Demens

... jag avskyr verkligen det ordet.

På förmiddagen åkte jag till Toscana... via en skvallertidning jag fått av mamma. Bestämde resolut att någongång, nånstans därborta i framtiden, då ska jag åka till Toscana. Lite mer på riktigt, så att säga.
Det kändes så bra... då... där vid köksbordet. Med gröttallriken, ostmackan och jag.
Känslan av att det ändå kommer en ny tid därborta... en bra tid. Där jag kan förverkliga drömmar, och där det kanske finns ett lyckligt äventyr väntande...
Det kändes så himla bra då.

På eftermiddagen åkte jag rakt ner i soptunnan... via en artikel i Expressen. Där stod med stora bokstäver att läsa om drottningens mamma, som fått en demenssjukdom. Å "poff" så försvann känslan från framtidsdrömmar och lyckliga äventyr. Å "Poff", så var jag tillbaka i insikten som jag inte vill ha... och "poff" så var gråten där.
Bara för detta avskyvärda ord... demens.

Hur ska jag någonsin kunna glömma? Hur ska jag någonsin kunna gå vidare? Min man, som är DEMENT sitter på ett demensboende... han är 52 år... har inga drömmar om vare sig Toscana eller Umeå. Han har inte ens drömmar om ett liv med mig längre...!
Hur kan då jag ha drömmar om framtiden... drömmar utan honom. Hur ska jag någonsin kunna glömma våra 23 år tillsammans ? Hur ska jag någonsin någonsin kunna glömma den svåra tiden efter att han hade fått sin diagnos.
Våran lycka... våran sorg, hur hur hur ska jag någonsin kunna glömma det? Vill jag ens det? Kan jag det?

Så blev tänket... från en dröm om Toscana, till det ord jag hatar mest... demens.

Kommer jag någonsin att kunna se det ordet utan att nästan dö?

söndag 7 september 2008

Söndag kväll...

... och Carolina har bakat blåbärskaka. Vem kan klaga på livet då?

Idag gick jag förbi "vårt hus". Huset som vi sålde när SE fick diagnosen. Pontus P trodde nog att vi skulle gå hem. För han började svänga in på gården... "nej, Pontus, vi kan inte gå in där längre", sa jag. Det var svårt att säga det... inte gå in där längre.

För 10 år sedan, den här tiden, så hade vi precis flyttat in i huset. Det hus som min morfar och mormor byggde, och där jag tillbringade stor del . Det hus som sedan övertogs av min morbror... och det hus som vi sommaren 1998 fick gåvan att kunna köpa, och flytta in i.

För tre år sedan, den här tiden, var vi på väg därifrån...

Varför besöker vi platser som gör ont?
Jag vet inte... men jag vet att jag behöver gå förbi "vårt hus" ibland. Jag behöver få se... behöver få minnas... för någonstans känner jag... att så mycket lycka som har bott i detta hus kan inte ett endaste sorgligt korn plocka bort.
I detta hus har jag varit lycklig som barn... i detta hus har jag fått bo med honom... och i detta hus har jag alltid varit trygg.
Så... ett sandkorn av tiden som tog ifrån mig lyckan och tryggheten, kan aldrig ta ifrån mig de minnena.


Å vem har sagt att gåvor bara ges en gång... jag håller fast vid att det kommer att komma nya gåvor.

Som idag...

- Handla mat (att faktiskt kunna göra det är en gåva...)
- Laga mat ( och de som känner mig, vet ju att DET är en stor gåva om jag lyckas få till det..)
- Carolina möblerat om (ja, det är en gåva att ha ett eget rum, möbler..)
- Carolina möblerar om igen (ja, det är en gåva för hennes mamma att se... )
- Att jag och Carolina har varandra (är väl viktigast av allt nu...)


Jag vill välja att se det jag har, och det jag faktisk också får, som gåvor... och det finns inte en dag, eller en stund nu, som jag kämpar med detta... och ibland, som idag, tycker jag att det lyckas riktigt bra!
Andra dagar, eller stunder... så fixar jag det inte alls.

Söndag morgon...

... skriver jag. Söndag morgon. Jag har sovit bra inatt. Eller bra? Jag har vaknat och somnat om vartannat, och jag har drömt mardrömmar igen. Om SE.
Jag vet inte riktigt vad.... bara kaos och rädsla i drömmarna... och att jag har sovit med lampan tänd.
Söndag morgon. Jag tänker på hur många söndagsmornar som jag har fått kaffe på säng. Då, i det andra livet... tillsammans med honom. Då.
Söndag morgon. Jag tänker på hur jag måste samla ihop mig nu... möta solen som skiner idag... vara den bästa mamman i världen... för hon som nyss har stigit upp, och som har planerat att möblera om sitt rum. Nu.

Söndag morgon. Jag vill inte veta det.... jag vill inte känna det... att från och med nu, så kommer jag att möta varje eviga söndagsmorgon utan SE.

Det är svårt att sakna. Men nu samlar jag ihop mig...

fredag 5 september 2008

Vända på en femöring...

... det gör jag hela tiden nu. I humöret. Från att det känns... "jo, men det här går nog... det känns ganska bra just nu" till " nej, jag vill inte mer nu... vill inte ha det här skitlivet"! Sen har vi alla femöringar som går från skratt till gråt.... också dom vänder sig på en femöring!
Mina dagar är som det är i huvudet just nu.... lite kaos.
Det är jobbigt att hela tiden vända på sina femöringar...

Men just nu är det en "jo, men det här går nog-känsla..." , det går att sitta här i rumssoffan, slötitta på teven, ha ett tänt ljus... och liksom inte dö av att han inte sitter bredvid mig i fåtöljen. Det går ju.... ensam.

..........

I förmiddags tog jag med mig Pontus P på promenad upp till mamma och pappa. Drack kaffe och pratade bort en stund. Å det var med "jo, men det här går nog-känslan" jag gick dit... drack kaffe och faktiskt träffade någon annan än Carolina... riktigt trevligt var det.
Men sen... på hemvägen... med ett hällande regn som förvarning, eller utlösande faktor... så vände humöret på femöringen.
"Nej, jag vill inte det här... vill inte stå under ett träd med en dyngsur Pontus P... jag vill inte någonting nåt mer ... jävla skit" tänkte jag. Å jag blev så... jag vet inte... men där stod jag bara under trädet, och höll på att börja gråta åt eländet.
Arg och gråtfärdig över "hela livets elände" så struntade jag i hällregnet, drog Pontus P hårt i kopplet, och gick sakta... ja, mycket sakta, hem.
"Skit i att det regnar... det är liks bara skit med allt ändå" tänkte jag.


Nu... i "jo, men det här går nog-kvällen, så skäms jag litegrann. Barnsligt och tjurigt att bete sig så... men just då, just där, så blev det bara så.

Carolina har "tjej-kväll" tillsammans med sig själv. Hon har stängt in sig på rummet, lagt ansiktsmask, dippat morötter och chips... och ser nu på tjejfilm. (Hon behövde "få vara lite själv", som hon sa. Jag kan förstå det...!)

Snart är det lördag...

"Gulla vacker..."

... kom jag ju ihåg inatt. När jag skulle sova. Att han hade sagt "gulla vacker".

När vi stod därute på bron och väntade på taxin som skulle ta oss tillbaka till Sjöjungfrun, hans nya hem nu.
"Du är världens bästa gubbe.... vet du det?" sa jag. Kramade om honom igen....
"Gulla vacker... å det är du också" svarade han. Å jag hörde att han blev glad... å att jag inte var någon världens bästa GUBBE kändes varmt. Lyckligt varmt... Jag vet ju vad han menade....

Vi kramades mycket igår. Å flera gånger sa jag hur mycket jag älskar honom... och att han är världens bästa gubbe. Det gör jag jämt när jag är där. Varför skulle jag inte göra det? Jag ser ju att han blir glad.... ser lycklig... ja, nästan lite stolt ut. Å det är ju sant.... jag älskar honom... älskar honom så det gör ont nu.... och han kommer alltid att vara den bästa gubben i världen.
Gulla vacker....

Ett annat kom ihåg...

Det stod en liten barncykel därutanför tandläkaren...

"Elisabeth, där står ju cykeln din..." sa han. Å tyckte att han var jätterolig, och skrattade...
"Å nu tyckte du att du var väldigt rolig, va?" svarade jag. Skrattade jag också, och låtsades lite förolämpad...

Men han kom ihåg mitt namn.... det var också ett gulla vacker. Stort.




("Gulla vacker".... jag tror det är ett norrländskt, ganska typiskt uttryck, lite svårt att förklara, men som oftast uttrycker ett värmande frågetecken, eller utropstecken, för den personen eller saken man pratar om...)

torsdag 4 september 2008

Ett tandläkarbesök...

... är väl ingen stor sak att skriva om. Egentligen. Om det hade varit i livet före...
Men nu är det ju inte så.

Idag åkte jag färdtjänst med SE till tandläkaren....

I taxin tänkte jag: " här sitter vi... jag och han... jag här framme, och han där bak... och vi åker färdtjänst... färdtjänst!"
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan just då... overkligt vemodigt sorglig... inte var det så här jag hade tänkt det... att åka färdtjänst för att komma till tandläkaren... inte nu.

Men det gick bra hos tandläkaren... än om han nu inte kom ihåg mitt namn när tandläkaren frågade vad "frugan" hette. Han kom heller inte ihåg att han nästan aldrig har haft några hål i sina tänder... bara tandsten. Men han visste att han bodde i Umeå....

Lagningen av den trasiga framtanden gick utan problem... och det var en mycket bra tandläkare. Hon pratade med SE hela tiden och berättade vad hon skulle göra... och jag visste ju också att det är många från boende från Sjöjungfrun som får åka dit.

Nu har masken åkt av.... jag orkar inte skriva mer. Det tog nästan hela dagen... jag är trött. Glad för att jag fått krama om honom och vara honom nära...
Ledsen för samma sak...
Och vill inte skriva mer...

onsdag 3 september 2008

PH....

... har ett värde. Stort värde nu...

Ikväll kom han hit... Carolina kompis PH. Jag hörde hur de skrattade inifrån hennes rum... jag hörde hur genomförkyld han var... och jag hörde, sen han hade gått... hur glad Carolina var för att han kommit och hälsat på.

Sådana kompisbesök kan vara rent livsavgörande för en ensam 17-åring. För henne var det så... och det var nästan så för hennes mamma också.

Ikväll blev en bra kväll....

Imorgon förmiddag ska jag med SE till tandläkaren. Känns lite tufft....

Poff...

... var ett bra ord. Jag skriver att det var ett bra ord... ett sådant där ord som kom med förändringar och överraskningar... något som hände... ibland bra, ibland mindre bra... men ett ord som aldrig var farligt, sorgligt, ödesmättat, elakt... utan bara ett ord som fanns i den vardag som levdes då. Innan. Ett ord som jag var trygg med - och aldrig rädd för...

Idag är poff inget bra ord.
Poffen förvandlades... till skrämmande och sorgliga förändringar. De var elaka, och varje nytt poff förintade allt det jag dittills hade varit ägare till. Kärleken, lyckan, han, huset, vännerna, han, glädjen, grannarna, han.... allt förintat av ett poff.
Idag är jag rädd för poff.

Poff.... vad ska hända nu? Poff..... kan det bli värre? Poff...

..........

Jag tänkte skriva om förmiddagen nu. Men jag vet inte hur.... för hur beskriver man känslan av totalt bara mörker?
När Carolina kom och väckte mig.... med ett "God morgon, mamma... det är dags att kliva upp", fanns poff-känslan redan där... den hade kommit redan innan jag slog upp ögonen... poff... du har förlorat allt! Poff... nu är det bara det här kvar... poff... en ny tom verklighet... poff... jag vill inte...
Men jag bet ihop bra ändå, tyckte jag. Klev upp och gjorde fika till mig och Carolina. Den viktigaste stunden på dagen....
"Men mamma, vad är det.... jag ser ju att det är något?" sa Carolina.
"Ja, det blev lite tungt nu bara... jag vet inte ens varför... "sa jag, och svalde och svalde.
"Men lilla mamma, det blir bättre... det vet du väl" försökte hon trösta.
"Jo, gumman jag vet det... men ibland blir det bara så här... bara så tungt... och jag vet inte ens varför just nu... " sa jag.

"Litar du på mig... är du rädd att jag inte ska klara det här" frågade jag henne strax innan hon skulle gå. (Jag måste ju fråga... måste få henne att förstå att visa sig svag inte är detsamma som att ha förlorat slaget. Det är stor stor skillnad...)
"Ja, du vet att jag litar på dig, men jag är rädd att du tar dig vatten över huvudet bara..." svarade hon. (Å jag vet ju att rädslan finns där... helt naturligt... hon har ju bara mig nu... klart att det finns en rädsla i vad som skulle hända om hon förlorade den enda förälder som hon har nära sig nu...)
"Då vet du.... att säger jag att jag klarar det här - då gör jag det. Å nu säger jag till dig, Carolina... att trots att jag är ledsen just nu... å riktigt bottenläge... som även jag måste få vara ibland... så klarar jag det här! Du kan tvivla på mycket.... men aldrig aldrig att jag inte skulle klara det här... för DET gör jag!"
"Tack mamma.." sa hon bara. (Vad lättad hon lät...!)

Sen gick hon till skolan....
Jag tog Pontus P på promenad i regnet...
Var och handlade lite på Coop...

Hon kom hem för en stund sedan, och vi har fikat lite tillsammans. Hon berättade glatt om vilket pass hon har gjort på gymnastiken...

Poffet finns kvar... men efter en monolog med mig själv på Pontus P-rundan så tänkte jag... "det är bara du Elisabeth.... bara du ensam... som kan ro den här skutan iland... antingen gör du det, eller så är det bara att gå och lägga sig och dö..."! Å vem vill dö...?
Så ett djupt djupaste andetag... jag klarar det här! Jag klarar det här!

Jag klarar det här...
Nu ska jag ringa SE...

måndag 1 september 2008

Ärligt...

47 år och ensam. Jag trodde inte det....
Är det så det ska bli nu?
Tänket... eller rädslan finns där hela tiden.
Ärligt... längst därinne.

Lite bus och varma bilder...



(SE hemma september 2007)
... skrev jag till den här bilden förra året.
Då var han fortfarande lite min.
Nu är det slut på sängbus....


..........


Om någon frågar mig vad jag har fyllt dagen med... alla de många timmar som en dag består av... så vet jag inte riktigt. Vardagliga saker mest... diskat, Pontus P-promenader, plockat lite... och sånt. Men det känns bra nu... dagen är över... jag är ganska trött... och vi tog oss igenom den här dagen också.

Carolina bakade blåbärskaka ikväll... så vi festade till Poirot!


Nu ska jag försöka igen... sova.... inatt blev det som jag trodde... gick inget vidare.

Min mage fungerar inte heller någe vidare nu... det har den inte gjort på länge... men det skriver jag om någon annan dag.