... tycker jag inte om nu. Eller rättare sagt allt som har med antalet två att göra. Det får gärna vara fjorton, sjuttiotvå eller ett... bara det inte är två! För allt tvåigt är en ständig påminnelse om det tvåiga som inte längre finns... han och jag.
Så löjligt egentligen... men så är det. Två ensamma tomater i kylskåpet, två hundar i parken, två enkronor i börsen, två fotsteg i leran härutanför, två stenar på marken... och det värsta av allt.... en hon och en han på teven!!
Jag tycker inte om siffran två...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Här kommer 785 kramar...
Men det finns ju ett annat tvåigt-Carolina och du, två damer, två kompisar, två, som tar hand om varandra, två, som tröstar varandra, två, som skrattar ihop, gråter ihop och gör saker ihop. Det är väl också antalet två? Fast en annan tvåa.
kramar, vännen
Oj, det var värst, det finns ju så mycket som är två... Jag blir ofta påmind om mina bekymmer, men jag har haft dem så länge att jag är van. Kan strunta i att tänka på dem, skjuta undan dem för ett tag: de finns ju kvar! Kanske kan du lära dig det med tiden?
Jag hittade hit via en kommentar på Myzelfs blogg o blir väldigt berörd av vad du delar med dig av här. Carpe Diem...fånga dagen...går det i er situation? Går det att bara vara i det underbara ögonblicket närvarande med alla sina sinnen här och nu o njuta av att kunna se, höra, känna,smaka o lukta? Går det att släppa tankarna på det förflutna o på framtiden...tankarna som framkallar all smärta? Jag läser vad du skriver o ser att ni faktiskt lyckas med det ibland o i de ögonblicken kan också ni bubbla av skratt o lycka...det känns hoppfullt o gott..att veta...i närvaron här o nu befriad från tankarna finns livet som övervinner allt. Styrkekramar i massor till er!/ Sofia
Med all rätt Elisabeth....
Lämnar en kram här till er.
Kramkram
men du och Carolina är siffran 2 också..inte att förglömma, 2 underbara människor...förstår..att det gör ont men det finns fina saker med siffran också..du och C
kram.
Kram!!!
Elisabeth min vän förstår hur du känner det...Du har SE fortfarande men inte på samma vis längre. En ny vardag som du skall tackla. Tänker på er varje dag. Skönt att du och Carolina har en sådan nära relation, den är värdefull! Tillsammans steg för steg kommer ni att klara det. Kramar från Tussegumman
Tack för din kommentar på min blogg. Jag är glad att det jag skriver uppskattas, om så bara av en eller två personer...
Ja, visst är det konstigt vad man får för fixideer för sig ibland,,, jag minns då jag separerade - tiden innan,,, då hade jag så svårt för att hänga barnens tvätt bredvid min sambos tvätt,,, eftersom jag visste att de där små söta sockarna aldrig mera skulle hänga bredvid de där svarta snickers jobbarbyxorna,,, så jag liksom undvek att hänga ihop redan då,,, fy,,,
Ja, men det är väl så´na små fixideer som vi får tas med,,, de bleknar de också med tiden,,, nu tycker jag att det går hur bra som helst att träffas och att hänga tvätt :-)
Skicka en kommentar